Jan Bengtsson satt ensam.
 Ensam som så ofta.
 Framför sig på den röda, blankpolerade linoliumklädda bordsskivan hade han en kaffekopp och en halväten ostsmörgås som nödtorftigt förskönats med en tunn tomatskiva. Han såg med avsmak på resterna av sin sena middag. Inget han åt nuförtiden smakade något. Han undrade ibland om det inte var bättre att låta bli att äta helt och hållet, och få slut på sitt eländiga liv.
 Vid bordet intill satt ett ungt par. Han var iklädd slitna jeans och gymnastikskor, hon hade en blå klänning och platta klacklösa skor. De höll varandras händer och smög då och då till sig en kyss. De var nyförälskade, men tids nog skulle även de erfara livets hårda verklighet. Pojken skrattade åt något som flickan sade och såg sig med ungdomlig stolthet om i lokalen.
 "Öh! Vad glor du på?"
 Jan hoppade till och vek undan blicken när pojken oväntat for ut mot honom. Han sträckte upp händerna i en ursäktande gest och såg ner på bordsskivan i väntan på nästa attack. Servitrisen stelnade till. Pojken reste sig upp och tog ett steg mot Jan.
 "Du ska ge fan i att stirra på oss, ditt jävla missfoster", väste han och såg ilsket på Jan.
 Flickan drog i pojkens tröja och pockade på uppmärksamhet. Han satte sig ner och drog henne intill sig. De viskade med ansiktena tätt intill varandra samtidigt som de smygtittade på honom och fnissade på det där sättet som Jan kommit att avsky. Med skräckblandad förtjusning studerade de hans vanställda ansikte. Jan förde omedvetet handen upp till hårfästet och kliade den sträva oelastiska huden. Det kändes som en sårskorpa men den gick inte att ta loss. Varför orsakade hans brännskada sådan okontrollerad ilska?
 Han avböjde servitrisens erbjudande om påfyllning och drack upp den sista kalla kaffeskvätten innan han reste sig upp och lämnade kafét. Den välvårdade lilla skylten som förkunnade Café Annas namn svängde vildsint i höstens första riktiga storm. Augusti hade gått över i september och därmed hade den mörka årstiden tagit sin början.
 Jan körde ner händerna djupt i lumberjackan. Han fingrade på nycklarna till skolan under tiden som han gick hemåt. De tunga mässingsnycklarna fick hans fingrar att lukta metall. Sakta vandrade han genom Borlänges gator. Här och där lyste en färgglad neonskylt upp hans vandringsväg. Genom Liljeqvistska parken sprang några barn; opåverkade av väder och vind lekte de kull. Några andra barn försökte hålla kvar sommaren genom att samla röda, orange och gula löv i stora högar. Deras skratt spred sig över parken. Jan satte sig på en parkbänk. Klockan var inte så mycket, och han hade ingen egentlig önskan att gå hem. Han hade ingen att komma hem till, ingen som väntade. Ingen som behövde honom.
 Längre bort i parken gapade den lilla scenen med sina slitna plankor tom. Den faluröda byggnaden hade hyst sommarens amatörrevy Elof kommer till stan, en enorm publiksuccé. De tomma bruna ölflaskorna vittnade om att den sedan sista föreställningen hade blivit ett tillhåll för alkoholister och ungar som ville pröva på vuxenvärlden. Snart skulle stan plocka ner scenen och förvara den bakom biblioteket i väntan på nästa sommar.
 När barnen trötta och hungriga sprang hem till sina familjer fortsatte Jan sin vandring. Han hasade sig ner för de höga vallarna runt bangården och tog den förbjudna genvägen över järvägsspåren. De gamla syllarna av trä luktade tjära och besprutningsmedel. Borlänge hade lagt ner tiotusentals kronor på ogräsbekämpning men det enda resultatet var att de som bodde i husen längs spåren klagade på illaluktande dricksvatten. Ogräset frodades precis som förut.
 Jan klättrade upp på andra sidan och sneddade över Vasagatan. De stora lindarna hade fällt sina blad över den nylagda asfalten och gjort gatan flammig i röda, gröna och gula färger. Löven prasslade under Jans läderskor när han utan att lyfta på fötterna likt en isbrytare tog sig genom det tjocka lövlagret på sin väg hemåt.
 "Tjenare, Bengtsson."
 Portvakten Adamsson gjorde en slapp honnör och höll upp porten.
 "God kväll", svarade Jan och trängde sig förbi den kraftige och illaluktande äldre mannen.
 Han kände Adamssons blick i nacken när han långsamt gick uppför trappan. I tre år hade han bott där och deras samlade konversation uppgick inte ens till fem minuter. Vid något enstaka tillfälle hade de sagt något mer än hej och adjö men Jan kände i stort sett inte till någonting om Adamsson. Inte för att han ville veta något om honom. Adamsson var en bufflig och ibland rent elak människa. Snar att döma andra och häpnadsväckande ointelligent.
 Jan öppnade dörren och gick in till sig. Han klev över morgontidningen som han inte haft ork att läsa innan han gick till jobbet, och hängde upp sin rock på den enda lediga kroken. Det låg fyra brev på mattan innanför dörren. Den magra brevskörden bestod av två räkningar, ett meddelande från Fonus och ett vykort från Kristina. Han tog vykortet och lade nycklarna och de andra breven på det belamrade hallbordet innan han fortsatte in i det mörka vardagsrummet. Lampan i hallen kastade ett svagt, gult sken över rummet när Jan med en trött suck satte sig i en av de två höga fåtöljerna.
 Han tryckte fingrarna mot tinningarna och försökte massera bort den migränliknande huvudvärken som den senaste tiden allt oftare trängt sig på. Han satt en stund i mörkret innan han tände lampan bakom fåtöljen. Jan fingrade på vykortet, vände och vred på det. Den färgglada framsidan skrek ut "I Love You" med ett stort rött hjärta i stället för Love. Det glättiga budskapet till trots anade han sig till vad som stod på vykortet och han var rädd att läsa hennes utan tvekan vänliga, men ändå avspisande ord. Innan han läste vad hon skrev kunde han i alla fall hoppas. Jan öppnade sin dagbok och stack in det olästa kortet vid dagens datum. Han hade tänkt att se en dokumentär på tv men huvudvärken drev honom i sängs. Det var omöjligt att hitta en bekväm sovställning men så småningom somnade Jan och gled in i drömmens värld. Där mötte han Lisbeth, och de var lyckliga.

Fyra dagar kvar

 "Magistern?"
 Karin lade en hand på Jans axel och såg oroligt på honom. Hon hade rest sig från sin bänk och stod bredvid honom bakom katedern. De andra i klassen såg stint på dem, en del med obehag andra med fascination.
 "Magistern!" Nu skakade hon honom hårdare och det låg en antydan till panik i rösten.
 "Förlåt mig, Karin. Jag hade tankarna på annat håll", svarade Jan svagt och klappade Karins varma hand. Han såg sig förvirrat omkring innan han tog en snabb titt på klockan och samlade sig. Han tog ett djupt andetag.
 "Slut för idag, tack för idag." Knappt hade Jan sagt orden förrän rummet fylldes av skrapet från bänkar och stolar. "Läs kapitel 5 till på fredag", ropade han men det var osäkert om någon hörde honom. "Det blir läxförhör!"
 När han höjde rösten skar smärtan genom högra ögat och upp i en båge genom huvudet. Det svindlade och magen vändes ut och in. Ett ögonblick fruktade Jan att han skulle kräkas. Han lutade sig flämtande mot katedern och väntade kvidande på att anfallet skulle ebba ut.
 "Nu går jag och hämtar syster", sa Karin bestämt. Hon pekade på sina två väninnor och tecknade att de skulle hjälpa Jan att sätta sig ner. De lydde motvilligt och ledde honom till den rekiga karmstolen. De ställde sig osäkert en liten bit från honom och hoppades att han inte skulle få något mer anfall innan Karin kom tillbaka med syster.
 Hela förmiddagen hade han Jan känt en växande obehagskänsla. Huvudvärken från gårdagen hade inte gett med sig. Om möjligt var den än mer påträngande, än mer förlamande idag. Han hade inget minne av den senaste lektionen, och det skrämde honom. Herre gud, vad var det för fel? Migrän? Influensa? Tumör? Nej, sluta nu, bannade han sig själv.
 Jan slöt ögonen och sedan blev allt svart. Han drömde inte ens. Nästa sinnesintryck var ett skarpt vitt ljus. Jan fäktade med armarna för att få bort ljuset, men någon höll i hans hand. Långt bort hördes dämpade röster men Jan kunde inte höra vad de sa. Han kände att han borde vakna, men det var så förtvivlat svårt att komma upp till ytan. Det var så skönt att återvända till mörkret. Inga bekymmer, bara befrielse.
 "Vkna Jn, Kan d hra v jag sgr?" Fortfarande dessa luddiga röster! Men han kände sig mer i kontakt med resten av världen nu. Nästan vaken. Han låg ner, i en säng antagligen, för han kunde känna strävt bomullstyg mot sin nakna rygg och underlaget sviktade en aning när han rörde på sig.
 "Jan. Hör du mig?" Ett bekymrat men vänligt kvinnoansikte dök upp i synfältet. Hon satt lutad över honom, han kunde känna hennes värme mot sin bröstkorg och hennes tyngd mot höften.
 "Vad? Var?" kraxade Jan med sprucken röst och försökte sätta sig upp. Han hann se vita väggar och vita lakan innan hans besökare bestämt lutade honom tillbaka i sängen igen. Han lade huvudet mot kudden och vände sig mot kvinnan.
 "Hej", log hon och hennes mörka ögon glittrade av glädje. "Ett tag trodde jag inte att du skulle vakna igen."
 "Jag hade en sån fruktansvärd huvudvärk", stönade Jan.
 "Hur känns det nu då?"
 "Bättre. Riktigt bra faktiskt", konstaterade han lättad. Han tog sig mot pannan och strök bort ett par hårtestar.
 "Det glädjer mig."
 "Var är jag någonstans?" Jan såg sig om i rummet. Det fanns ytterligare två sängar i det som såg ut som en sjukhussal. "Är jag på sjukhus?"
 "Ja. Vi tyckte att det var bäst så. Men det är inget större fel på dig. Du är lite utarbetad bara."
 "Vem är du då? Du är inte klädd som en läkare eller sjuksyster.
 "Jag är en vän. Men nu lämnar jag dig så att syster får berätta vad som hände. Vi ses snart igen, Jan." Hon reste sig upp och Jan kunde känna en svag doft av parfym.
 "Vad heter du?" ropade Jan efter den rödklädda kvinnan. Hon stannade till i dörren och öppnade munnen, bara för att stängde den igen. Hon tvekade ett ögonblick.
 "Janelle." Sedan var hon borta. Jan kämpade sig upp i sittande ställning. Han satte ner fötterna på det kalla golvet men när han reste sig upp svindlade det igen och han närmast föll tillbaka i sängen. Han föll till föga och somnade igen.

Tre dagar kvar

 När Jan vaknade var det morgon. För första gången på mycket länge kände han sig utvilad. Utanför dörren hörde han rösterna som väckt honom. Någon minut senare kom en jäktad läkare och hennes följe av studenter in.
 "God morgon, Jan. Du har kvicknat till ser jag. Så bra." Hon synade honom ovanför sina nedhasade läsglasögon och log ett standardleende innan hon skrev ner några hastiga anteckningar i journalen.
 "Vad är det som hänt mig?"
 "Överansträngning. Inget att vara orolig för."
 "Vad skönt", utbrast Jan lättad men hann inte säga något mer förrän läkaren, Margit Beerh, började tala igen.
 "Äter du ordentligt? Motionerar du? Sover du gott om natten?" Beerh fyrade av frågorna snabbare än Jan hann svara.
 "Nja", började Jan försiktigt. "Det blir väl lite si och så med det."
 "En sund diet och lagom med motion, så slipper du komma tillbaka hit. Ska vi säga så?"
 "Javisst. Är jag... Jag menar, kan jag åka hem?"
 "Byt om och ät frukost först, sedan hjälper syster Anna dig", svarade Beehr och skyndade vidare till nästa patient. Kandidaterna följde henne som en skock andungar följer sin mamma.
 Jan tvättade sig och bytte till sina egna kläder. Någon hade tvättat kläderna han hade på sig när han kom till sjukhuset och de doftade gott. En ung sjuksyster väntade utanför och tog honom med sig. De gick direkt till receptionen eftersom Jan inte ville ha någon frukost. Framme vid disken försökte Jan att ta reda på vem kvinnan från dagen innan var.
 "Jag hade ett besök igår, en mycket vacker kvinna klädd i rött. Vet ni vem det var?" frågade han sjuksystern.
 "En kvinna, klädd i rött?"
 "Ja. En röd klänning och en röd jacka, tror jag att det var."
 "Det är ingen som har besökt dig", svarade Anna konfunderat samtidigt som hon skrev ut ett par blanketter åt Jan. "Bara din elev som följde med dig in igår. Sedan dess har du sovit mest."
 "Men jag pratade ju med henne!", utbrast Jan. "Hon heter Janelle. En och sjutti lång och smal. Hon har långt mörkt hår i en hästsvans." Han strök handen längs sin egen nacke.
 "Tyvärr. Jag har inte sett någon med den beskrivningen. Och ingen Janelle har skrivit in sig. Kan du ha inbillat dig? Du var ju trots allt ganska illa däran när du skrevs in."
 "Jag antar att det är en möjlighet", mumlade Jan osäkert. "Men hon var så verklig. Mer än verklig, det var som om vi kände varandra väl." Han skakade på huvudet. Det kunde inte vara en hallucination.
 Han fick blanketter, ett recept på avslappnande medel och ett deltagande leende från Anna och gav sig av hemåt. Det tog honom närmare en halvtimme med buss och han ägnade hela den tiden åt att försökte komma på vem kvinnan vid sängen hade varit. Han hade inte en aning.
 När Jan kom hem slog han sig ner i köket. Det var länge sedan han var ledig en vardag i september och han kunde se aktiviteten på lekskolan nedanför fönstret. Barnen grävde i sandlådan och bilar körde sakta förbi. Medan han åt en limpsmörgås med ost tog han fram Kristinas vykort ur dagboken. Han tog ett djupt andetag och läste det.
 Han förbannade sig själv. Hur kunde han tro att det skulle bli annorlunda med Kristina. För honom hade det aldrig funnits någon annan än Lisbeth och det hade Kristina naturligtvis märkt. Och det fel av honom att jämföra dem båda. Ingen kvinna kunde tävla med minnet av Lisbeth, så varför skulle Kristina stanna och bli så orättvist behandlad.
 Hur många gånger hade han tänkt att allt skulle ha blivit annorlunda om de hade gått längs Vasagatan istället för Sturegatan? Det som hände, det hände. Men om? Då hade hon levat, suttit i fåtöljen bredvid honom.
 Försjunken i minnen hörde han först inte att det ringde på dörren. Han befann sig långt hemifrån. I Venedig, Florence och Rom dit han och Lisbeth hade bilat för några år sedan. Tre underbara veckor. Det var deras kärlekssommar. Han hade äntligen fått lärarjobbet. Lisbeth hade blivit frisk och full av liv igen efter nästan ett års sjukdom. För vad? Så att hon kunde bli påkörd av en bil och dö av skallskador.
 "Jan!", hördes en uppfordrande röst.
 Jan ryckte till och vaknade ur halvslummern. Han hörde dörrklockan ringa och hur någon bankade på dörren. Trött reste han sig och släpade sig till dörren. Han hade glömt att låsa dörren när han kom hem, så när han trots att han vridit på låset inte fick upp dörren såg han sig förvirrat omkring. Så insåg han att han faktiskt hade låst dörren och låste upp igen. Det var Anna-Lena.
 "Hej", flämtade hon fortfarande andfådd efter sin raska promenad och med armen höjd till en knackning. "Jag hörde vad som hänt men när jag kom dit i morse var du redan utskriven. Hur har du det?" Hon gav honom en hård kram innan hon trängde sig förbi honom in i hallen. "Usch så det ser ut!" klagade hon och rynkade pannan.
 "Tack bra", svarade Jan automatiskt och låtsades att han inte hört den sista kommentaren. Han tog kassen med mat som Anna-Lena räckte honom. Jan var inte säker på om han var glad att se sin syster eller ej. Klockan var visserligen bara elva på förmiddagen, men helst av allt ville han gå och lägga sig igen. Kanske kunde han drömma om Lisbeth.
 "Fan Janne. Du måste rycka upp dig!" Hon gick tvärs över golvet och slog upp fönstren på vid gavel. "Har du träffat någon ny?"
 Jan log ett trött leende. Alltid detta tjat om att träffa en ny kvinna. Hans syster var besatt vid tanken på att Jan äntligen skulle få en familj med fru och barn. Han visste vad som skulle komma härnäst.
 "Jag har träffat en fantastisk tjej på yogaklassen. Du skulle gilla henne."
 "Jag orkar inte nu, Anna-Lena."
 Hon lade en hand på varje axel och såg på honom med sin "jag ger mig inte"-min. Hon fångade hans blick och snörpte ihop munnen på det där sättet som alltid fick honom att le.
 "Vi har en liten fest hemma hos mig imorgon ikväll. Det blir inte många, men det blir jättekul. Snälla?"
 "Du ger dig väl inte med mindre än att jag tackar ja, va?" Jan kramade sin syster och hon gled tacksamt in i hans varma, trygga famn.
 "Klockan sex. Klädsel: ja tack. Don't be late!"
 Anna-Lena borstade bort ett hårstrå från Jans tröja och drack upp det sista av hans mjölk innan hon stormade vidare.

Två dagar kvar

 Jan hade ägnat dagen åt att städa i sin lägenhet. Det var inte så mycket för att det behövdes, även om Anna-Lena var av den avsikten, utan mer för att ha något att göra.
 "Hej, Jan. Kom in och träffa de andra."
 Anna-Lena, som bar en enorm skål fylld med chips i famnen, tog Jan i armen och drog med sig honom in i det färglada vardagsrummet. Det hängde en tung doft av rökelse och golvet var fyllt med mjuka sittkuddar. Hon ställde sig snett bakom honom med en arm runt hans hals.
 "Allihop! Det här är min favoritbror Jan. Som ni ser är han något defekt, men i övrigt allt man kan begära av en man." Generad hälsade Jan på sin systers väninnor och satte sig sedan en aning avvaktande på kudden intill Anna-Lenas. Naturmaterial och batiktröjor var inte hans stil men han gjorde sitt bästa för att smälta in. Väninnorna turades om att ansätta honom med frågor och Jan undrade vem av dem som Anna-Lena hade tänkt sig åt honom. Tina hade lagat en underbar lasagne och till den drack de rödvin i mängd.
 Mätt och belåten sänkte Jan sin gard och svarade obetänksamt då Louise drog in honom i en diskussion om kungahuset skulle bevaras eller ej. Jan svarade frånvarande att han tyckte att kungahuset var en bra representant för Sverige. Louise såg chockat på honom och började sedan räkna upp nackdelar med monarkin. Jan försvarade sig så gott han kunde men han var ohjälpligt illa ute när de stöttade Louise.
 "Nej hör ni, nu får ni sluta bråka", ropade Anna-Lena över de hetsiga utropen. "Jan, har du tid ett ögonblick." Han kunde höra den ansträngt glättiga tonen och hon hade ett spänt drag runt käkarna. Hon drog honom med sig ut i det lilla köket.
 "Det var inte meningen att du skulle bli osams med dem, dummer!"
 "Förlåt att jag hade en åsikt", muttrade Jan och lutade sig mot kylskåpet. Han kunde känna hur rödvinet gjorde det svårt att tänka riktigt klart. "Vem av dem var ämnad åt mig då?" frågade han sedan. "Snälla, säg inte att det var Louise."
 "Nej", fnittrade Anna-Lena. "Det är inte Louise." Hon andades långsamt ut och hoppade ner från bordet där hon suttit. "Hon kom inte", sa hon deltagande.
 "Min vanliga tur då", suckade Jan. Han vinglade till lite men återfann balansen. "Jag tror det är dags att gå hem."
 "Klarar du dig hem, eller ska jag ringa efter en taxi?"
 "Äh, det är lugnt syrran", svarade Jan och gav sin syster en jättekram. "Jag ska bara säga hej till dina förtjusande väninnor."
 När Jan vandrade hemåt kände han sig oförklarligt ledsen. Han hade inte haft några förhoppningar om kvällen, men ändå var han besviken. Jan saknade Lisbeth mer än han någonsin gjort, och insåg med ens att ingen kvinna skulle kunna ersätta henne.
 Han stannade vid viadukten över järnvägen och såg ut över de glänsande spåren långt nedanför. Det vore så enkelt. Ett hopp, fallet, och sedan kunde han återförenas med Lisbeth.
 "Du tänker väl inte hoppa?"
 Jan vände sig om och fick se en kvinna klädd i rött. Hennes ansikte befann sig i skuggan av hatten men han skulle ha känt igen Janelles röst var som helst.
 Han tappade fattningen helt och en märklig känsla av lättnad fyllde honom. Plötsligt kände han hur spänd han varit ända sedan han kom hem från sjukhuset. När nu Janelle stod framför honom var som om en sedan länge saknad vän uppenbarat sig och han fick för ett ögonblick tårar i ögonen. Han torkade sig med jackärmen och kunde knappt få fram hennes namn.
 "Janelle!"
 "Hej igen, Jan"
 "Jag har letat överallt efter dig, men ingen visste var du var."
 "Vill du gå med och ta en fika?"
 "Gärna", log Jan och betraktade henne med beundran. Janelle skrattade generat.
 De gick en sväng på stan. Janelle var ny i Borlänge så han försökte att berätta det lilla han kom ihåg från hembygdskunskapen samtidigt som han försökte samla sig. Hon verkade uppskatta hans sällskap. Hon stack till och med sin hand under hans och lät honom ledsaga henne genom det ödsliga centrumet. När de kom till Lilla Huset gick de in. Jan beställde två öl och servitrisen kom med dem till deras bord i ett avskilt bås.
 "Varför hälsade du på mig på sjukhuset?"
 "Din syster hade berättat om dig, och jag råkade vara på plats."
 "Jaså?"
 "Jag är själasörjare kan man säga." Janelle höjde glaset och tog en liten klunk. Jan studerade hennes fylliga läppar när hon slickade bort en droppe från mungipan.
 "Själv är jag lärare, matematik och svenska."
 "En ovanlig kombination."
 "Tja, jag vet inte det. Båda har ett visst mått av regler och tillämpningar"
 "Varför valde du att bli lärare, Jan?"
 "Jag älskar barn och deras nyfikenhet på livet", svarade Jan och fick något drömskt i blicken.
 "Är du nyfiken på livet?"
 "Ha, ha", skrattade Jan vemodigt. "Inte nu längre." Han snurrade sitt halvtomma ölglas och stirrade ner i det skummande ölet, som om svaret på hans olycka fanns där.
 "Varför inte? Det finns väl mycket att uppleva", fortsatte Janelle. "Vill du inte ha egna barn?"
 "Usch vad nyfiken du är", protesterade Jan men kände ändå att han ville berätta. "Det är en lång historia", urskuldade han sig.
 "Jag ska ingenstans", viskade Janelle och flyttade sig lite närmare honom. Hon var en vän som brydde sig om honom, och hon fick honom att känna sig trygg. Så Jan berättade om sitt liv. Om önskningar som slagit in och förhoppningar som grusats. Janelle tröstade honom när han berättade om smitningsolyckan som tog Lisbeths och deras ofödda barns liv. Jan erkände att han några dagar efter olyckan försökte ta sitt liv, och att han var kliniskt död i tre minuter innan de fick liv i honom igen. Janelle nickade förstående och Jan fick en känsla av att hon visste precis vad han pratade om.
 När han äntligen börjat berätta forsade allt ur honom och han pratade nästan utan att hämta andan. De beställde in fler öl och Jan började bli lite berusad. Förvånat konstaterade han att Janelle höll jämna steg med honom utan att verka nämnvärt påverkad. Jan tyckte att de pratade för mycket om honom och försökte få veta lite mer om Janelle. Men varje gång han intresserade sig för henne återförde hon snabbt samtalet till hans liv igen. Nästan som ett korsförhör, tänkte Jan.
 "Hur ofta har du funderat på att ta livet av dig?"
 Frågan fick Jan att nyktra till och han mötte Janelles intresserade blick.
 "Förlåt?"
 "Varför funderar du så mycket på självmord?" Janelles tonfall uttryckte mer ett konstaterande än en fråga. Hon såg på honom med stort allvar.
 "Tycker du att jag har någon anledning att leva?" frågade Jan dröjande.
 "Massor!"
 "Icke sa nicke", replikerade Jan och höll upp pekfingret. Han rätade på sig från sin hopsjunkna position. "Den enda som betydde något för mig var Lisbeth. Utan henne är jag ingenting. Ingenting", upprepade han med eftertryck samtidigt som han kraftlöst lät handen falla mot bordsskivan.
 "Men har du ingen aning om vad du betyder för andra människor i din omgivning?" utbrast Janelle.
 "Bortsett från Anna-Lena tror jag inte att någon skulle sakna mig", skrattade Jan ihåligt.
 "Jag kan berätta om allt jag upplever som fantastiskt med dig, men om du inte själv inser att du är viktig för dina medmänniskor är det meningslöst."
 "Ja", flikade Jan in. "Det är en annan sak. Vem är du och varför är du så intresserad av mig och min självkänsla?!" Han rynkade pannan och krökte på läpparna samtidigt som han försökte formulera sig. "Herre Gud, du påvisar mina goda egenskaper som om det gällde liv eller död!"
 "Är det verkligen så otänkbart att jag skulle vara intresserad av dig?"
 "Du känner kanske ömhet för mig, men du är inte attraherad av mig", viskade Jan bittert.
 "Jag är uppriktigt ledsen över att du tror så lite om dig själv Jan Bengtsson", suckade Janelle. "Jag blev varnad, men trodde ändå att jag skulle kunna nå fram till dig." Hon gjorde en gest med armen som om hon tittade på klockan. "Följer du mig hem?" Hela hennes varelse utstrålade besvikelse och hon verkade oändligt sorgsen.
 "Klart jag gör", svarade Jan med ett styng av dåligt samvete. Han betalade, lämnade frikostigt med dricks och följde Janelle nedför trappen och ut i den kyliga nattluften. Klockan var nästan två på morgonen.
 De gick under tystnad. Jan visste att han antagligen förstört alla chanser med Janelle. Men det var inte av elakhet, han orkade helt enkelt inte med ytterligare ett misslyckat förhållande. Han orkade bara inte.
 De kom fram till Janelles hus och sade adjö med en kort omfamning. Jan stod kvar en stund och såg ljuset tändas i ett fönster på andra våningen. När Janelle efter några minuter släckte hos sig vandrade Jan hem. Han kastade sig i sin obäddade säng och somnade innan huvudet nått kudden.

En dag kvar

 Han drömde om Lisbeth.
 "Jag saknar dig", sade hon. Hon vände upp sina sorgsna, mörkgröna ögon mot honom. Han kunde se antydan till tårar.
 "Varför lämnade du mig, Lisbeth?"
 "Det var inte mitt val", jämrade Lisbeth sig.
 "Men det var mitt fel!"
 "Det var inte ditt fel Jan. Det var aldrig ditt fel."
 "Men varför sliter skulden sönder mig? Varför känns det som om varje dag jag lever
är ett svek mot dig. Varje dag måste jag kämpa ner impulsen att göra slut på mig,
så att jag kan få vara med dig igen."
 "Det som sker, det sker. Men jag väntar på dig, Jan. Så länge det behövs väntar jag på dig."
 Lisbeth bleknade bort och han såg det till hälften öppnade sovrumsfönstret genom halvslutna ögonlock. Solen sken från en molnfri himmel och Asta i uppgången bredvid piskade sina dyrbara mattor så att det ekade mellan husen.
 Sakta återvände minnet från kvällen före och Jan gömde stönande ansiktet i sina händer. Helvete vad han hade gjort bort sig! Jan bestämde sig för att äta frukost och sedan gå över till Janelle och be om ursäkt. Kanske kunde hon förlåta honom.
 När han duschat och höll på att borsta tänderna ringde det på dörren. Han kastade en blick mot sin lilla reseväckarklocka som han hade på en hylla i badrummet. Klockan var bara nio. Jan torkade bort lite tandkräm från hakan samtidigt som han gick och öppnade dörren. Det var Janelle.
 "God morgon, Jan", hälsade hon. "Får jag komma in?"
 Hon var annorlunda på något sätt. Det var Janelle, men ändå inte och det var inte bara för att hon hade en svart dräkt på sig till skillnad från den röda som hon brukade ha.
 "Javisst", svarade Jan och bjöd henne in i vardagsrummet. Hon satte sig graciöst på kanten till den ena fåtöljen och visade att han kunde sätta sig i den andra fåtöljen. Jan gjorde henne till viljes.
 "Du undrade igår vem jag egentligen är. Kommer du ihåg det?"
 "Jag har något svagt minne av det", stönade Jan urskuldande. "Men jag var berusad. Jag menade inget med det."
 "Det är inte ofta jag får den frågan", log Janelle men leendet nådde inte hennes sorgsna ögon. "De flesta anar inget, men det gjorde du Jan, oavsett om du var medveten om det eller ej."
 "Anade?" ekade Jan. "Så vem är du om du inte är Janelle?" fortsatte han med en otäck, svindlande känsla i magen. Han gjorde sitt bästa för att inte förstå vart Janelle ville komma.
 "Du vet vem jag är", svarade Janelle lågt och mötte Jans oroliga blick. "Ditt hjärta har vetat hela tiden, men din hjärna var inte redo."
 "Är du...", Jan avslutade inte meningen. "Är du, Döden?"
 Janelle log, och den här gången var det ett äkta leende. Jan kunde se skrattrynkorna intill hennes klarblå ögon när hon lutade sig fram och smekte hans kind med sin varma hand.
 "Jag är Döden. Och jag har kommit för att hämta dig."
 Jan trodde att han skulle svimma, men Janelle höll honom i en hård omfamningen för att lugna och trösta honom. Han fick ingen luft och kämpade förtvivlat för att komma på fötter.
 "Ahhhh", jämrade han sig och såg på Janelle. "Jag tror dig inte!" Han försökte bryta sig ur Janelles famn, men hon var mycket starkare än honom.
 "Du vet att det är sant, Jan. Snälla, kämpa inte emot."
 "Hur, dör jag?"
 "Du har en tumör. Den är en följd av skadan du ådrog dig då du försökte rädda Lisbeth från den skenande bilen. Ett metallfragment trängde in i hjärnan."
 "Så huvudvärken jag haft..."
 "...Är tumören som växt. Men den har växt för att du tillåtit den att växa." Janelle smekte Jans hår och kysste hans panna. "Du vill inte leva längre, inte utan Lisbeth, och det är därför jag är här."
 "Men jag vill inte dö", snyftar Jan ljudlöst.
 "Det är inte upp till dig längre. Vi gav dig en chans att hålla kvar vid livet, men du tog den inte."
 Det blev ljusare runt dem, ljusare och ljusare tills Jans vardagsrum slutade att existera. De omgavs av ett mjukt, varmt och behagligt vitt ljus.
 Janelle lade en arm om Jans darrande axlar och hjälpte honom på fötter.
 "Kom, Jan", viskade hon med läpparna tryckta mot hans öra. "Du har väntat länge, men nu är det till sist dags."

Senast uppdaterad 00-02-12.