Rummet var litet och anspråkslöst. Inte för att Matt hade föreställt sig "avskjutningsplatsen" på något speciellt sätt, men han var en aning besviken på den spartanska inredningen. Kala, vita väggar och ett mattsvart gummiklätt golv. Det borde ha känts pampigare, mer högtidligt.

De mekaniskt åldrade kläderna skavde en aning. Resebyrån hade förklarat att han självfallet kunde resa som han ville, men för att smälta in i miljön och få en chans att verkligen uppleva det historiska ögonblicket var det bättre att han klädde sig tidsenligt. Så Matt hade klätt sig i kaftan, sandaler och en blå burnus. Över ena axeln hade han en stor läderväska fylld till bristningsgränsen med avancerade mediciner och näringspreparat.

En tekniker som Matt bara kände som Gul 43 visade honom vägen fram till plattan där han skulle stå. Mitt på den högpolerade stålskivan fanns två röda fotavtryck. För att hålla balansen ställde hans sig ett par centimeter bredare än anvisat. Han tog ett djupt andetag och silade långsamt ut luften genom näsan. Det kliade på näsryggen och Matt förde upp handen för att rätta glasögonen innan han kom ihåg att han inte hade dem på sig. Det skulle ta ett tag innan han vant sig vid kontaktlinserna.

- Vi kommer att börja nedräkningen på trettio sekunder, förklarade Gul 43 och gav honom en vänlig klapp på axeln. Ha skoj.

- Tack, mumlade Matt och rättade till burnusen för vilken gång i ordningen? Var det inte väldigt varmt förresten? Med ärmen torkade han sitt svettiga, varma ansikte.

Matt skiftade vikten från ben till ben under tiden som han väntade. Det dröjde plågsamt lång tid, men när Matt var på gränsen att fråga varför det dröjde så länge började äntligen nedräkningen. En feminin, opersonlig men behaglig röst räknade ner sekund för sekund. När det var tio sekunder kvar hade Matt så ont i magen att han knappt kunde stå upprätt. Hjärtat rusade och pulsen var nästan öronbedövande. Varje del av hans väsen manade honom att stiga av plattan, att det var vansinne, men han stod flämtande kvar. Matt fick en uppmuntrande nick från en av teknikerna bakom det tjocka mineralglaset. Matt återgäldade nicken med ett nervöst leende. Oberörd av Matts belägenhet fortsatte nedräkningen. Med en sekund kvar kurade Matt ihop sig och blundade så hårt han kunde. Han hörde aldrig nedräkningen komma till noll, istället blev allt tyst.

I nästa ögonblick fann sig Matt stående i skuggan av ett stort och lummigt träd. Inget sug, luftdrag eller hetta - inget som skvallrade om att han rest närmare tvåtusen år. Ögonen behövde någon tiondels sekund för att anpassa sig till den nya omgivningen, och luften var olik all luft han tidigare andats. Nyfiket såg han sig omkring för att se om någon hade observera hans plötsliga uppdykande. Nej, allt verkade lugnt.

Matt gick ner på knä och förde handen genom den varma sanden och de gröna grässtrån som kikade fram lite här och var. Han drog in doften av små gula blommor och ett belåtet leende spred sig över hans läppar. Det karga landskapet badade i så skarpt solljus att kontaktlinserna aktiverade solskyddet. Mot horisonten såg han sanddyner och låga bergskedjor.

- Etablera kontakt, uppfordrade en lugn röst.

- Det här är Matt. Öhh, han var tvungen att kika på det tunna bandet runt handleden, Resenär 1:23. Jag är, tja, framme antar jag.

- Vi hör dig klart och tydligt. Om du behöver kontakta oss är det bara att säga Support högt och tydligt. OK? -- Och död innebär automatiskt avslut?

- Japp. Du behöver inte vara orolig.

- Uppfattat, klart slut. Tekniken bakom tidsresan skapade en temporär bubbla, som egentligen bara existerade i kontrollrummet. Men det kändes ändå kusligt att prata med en osynlig röst två sekler bort.

Med väskan slängd över ryggen begav sig Matt iväg längs den dammiga grusvägen. Han var ovan vid att gå på annat än släta golv så fötterna protesterade mot kombinationen av grus och tunna lädersandaler redan efter en kvart. Tack och lov kunde han redan skönja silhuetten av Jerusalem. Ju närmare han kom stadens portar, desto livligare blev gatulivet. Snart fick han tränga sig för att komma fram.

Matt andades in stadens alla dofter och lukter, färger och ljud. De trånga mörka gränderna myllrade av människor från livets alla lägen. Det var en sak att studera holografiska modeller av staden, en helt annat att ta sig fram i den missär som han såg överallt. Här och där fanns det grupper av soldater, med spjut och svärd, men de ägnade honom ingen uppmärksamhet.

Han var plötsligt osäker på hur han skulle gå till väga. Hemma vid skrivbordet hade han föreställt sig hur han skulle bota sjuka och hjälpte fattiga med mat. Att vara en god människa helt enkelt. Men när han såg in i ett varfyllt bedjande öga, när han såg män med amputerade ben och när han fick de trevande händerna över sin kropp ryggade han tillbaka. Det var inget skådespel eller interaktiv film, här satt verkliga människor och bad för sina liv och han hade makt att hjälpa dem.

Matt kunde inte följa sin pretentiösa plan att kopiera Jesus liv och mirakel. Att inte hjälpa de här stackarna skulle motverka allt han ville uppnå med sin resa. Tiggarna hade varit döda sedan mer än två sekel, och dessutom skulle verkligheten komma att försvinna i samma ögonblick som han återvände till sin egen tid, men det var inget som Matt ägnade ens en tanke.

- Hjälp mig, klagade en mager man med insjunket ansikte och otäck hosta.

- Jag ska ge dig något som kommer att bota dina lungproblem.

- Det finns inget att göra, men om du har en slant så, kraxade mannen med sprucken röst.

- Här. Matt öppnade sin väska och letade fram en liten blå tablett. Han räckte över tabletten och mannen skärskådade den misstänksamt innan han stoppade den i munnen.

Matt log uppmuntrande och fortsatte att dela ut medicin till de trasigaste och smutsigaste av tiggarna. Vissa av dem pratade språk som hans öronsnäcka inte kunde översätta, men med teckenspråk visade han att de skulle svälja pillren. Några av dem tvekade och bad istället om en allmosa, men Matt skakade på huvudet. Han bad dem återigen att svälja pillret och nu lydde de modigare av trashankarna. Det skulle ta ett dygn innan superantibiotikan började verka, men sedan hade de livslång immunitet mot alla former av virussjukdomar och infektioner. Inte ens tjugohundratalets teknik kunde få amputerade ben att växa tillbaka, men de slapp i alla fall dysenteri, tyfus och andra farsoter.

Efter en lång och omtumlande första dag hyrde Matt ett litet rum i närheten av stadens centrum. För några få ören fick han dessutom en rejäl måltid och möjlighet att lära känna andra resenärer som tagit in på samma värdshus. Han var tvungen att akta sig noga för att avslöja kunskaper som inte upptäckts ännu men hade i övrigt mycket trevligt.

Dagarna som följde spred sig ryktet om en ljushyad välgörare och Matt behövde inte längre söka upp sina patienter. Varje morgon väntade hundratals hemlösa och utsvultna människor på det lilla torget utanför värdshuset. Det var inte många tidsresenärer som hade nöjt sig med Matts äventyr men han hade aldrig tidigare krupit till sängs så tillfreds med livet.

- Har du kollat in 1:23?

- Nej, hur så? undrade Gul 18 och såg upp från korsord.

- Han kör någon slags patetisk Jesus-tripp, med sandaler och allt, skrattade Röd 2. Ibland undrar man hur folk tänker, va?

- Bandar du?

- Nä, nåt mer upphetsande vill jag nog ha. Har du något nytt?

- Jag har bandat orgier i Neros Rom och tvåhundra hippies som leker i gräset vid Woodstock. Intresserad?

- Njae, jag tror jag står över.

- Tänk om de visste att vi ser dem hela tiden, log Gul 18 och återgick till sitt korsord.

Soldater hämtade Matt tidigt den sjätte dagen. Han hade tillbringat natten i en olivlund tillsammans med sina vänner. De hade ätit och druckit samtidigt som de diskuterade hur de skulle kunna hjälpa fler behövande. Natten blev sen så de låg alla och sov när tolv soldater i stridsmundering stormade deras läger och drog upp Matt på fötter.

Fortfarande halvsovande kom hans närmaste anförvant Lucas på fötter och kastade sig utan en tanke på sin egen säkerhet över en av de robusta soldaterna. Eftersom han var trött, liten och helt saknade stridsvana skrattade soldaten bara och klubbade ner honom med skaftet till sitt svärd. Lucas for som en vante och landade med ett otäckt brak över grytorna från kvällen innan. Soldaten ägnade honom inte en blick utan såg sig stridslystet omkring för att se om det var någon mer som vill smaka på hans svärd.

Matt försökte komma till Lucas hjälp men soldaterna klämde åt hårdare när de märkte att han försökte ta sig loss. De låste hans armar bakom ryggen och Matt trodde för ett ögonblick att de skulle bryta hans armar. Han skrek till av smärta och försökte vrida sig ur soldaternas oömma omfamning.

- Håll dig lugn, väste soldaternas befälhavare. Hans andedräkt stank av billigt vin och vitlök när han kröp upp i Matts ansikte. Det skulle vara oturligt om vi var tvungna att döda dig här, men jag gör det om jag blir tvungen. Han lät allvarlig men log ett förväntansfullt leende och visade sina gula tänder. Hela hans attityd utstrålade "ge mig en anledning så slår jag ihjäl dig".

- Min arm, stönade Matt. Ni bryter den! Släpp lite på greppet, jag lovar, ajj, att inte försöka rymma.

- Tala inte om för mig hur jag ska sköta mitt jobb, spottade befälhavaren. Ta med honom, fortsatte han vänd mot en av de två soldaterna som höll Matt i ett skruvstäd.

De släpade honom efter sig, med de övriga soldaterna i kolonn runtom. Matt var inte förvånad. Han hade hunnit få sex dagar innan stadens härskare fått upp ögonen för hans omstörtande verksamhet. De andra tog hand om Lucas och gjorde halvhjärtade försök att stoppa soldaterna tills Matt bad dem att låta bli. Att allt skulle ordna sig. Han följde med utan protester.

Rättegången var summarisk. Kedjad och misshandlad låg han mitt på det vita marmorgolvet framför domare och bödel. Han blödde från sår på anklar och handleder där kedjorna skavt.

- Du, fan vet om vi inte borde plocka hem 1:23!

- Har han kvar sin kommunikator? undrade Gul 9.

- Ja, den är aktiv. Men kolla in honom. De har verkligen gått illa åt 'an.

- Vacker är han förvisso inte! Men livsvärdet är fortfarande högt, och stressnivån är förvånansvärt låg. Jag tror att han har situationen under kontroll.

Matt anklagades för olaglig verksamhet, som dessutom verkade ämnad att skapa oro i staden. De förhörde honom om innehållet i väskan och vad det var för något han delade ut. Varför hade han inte kommit till prefekten från början?

- Vi behöver inte din typ av välgörenhet i vår stad.

- Är det inte allas plikt att hjälpa till? undrade Matt ödmjukt.

- Du hjälper slöddret, tjuvar och andra av de orena. Men du verkar vara en intelligent man, grinade domaren välvilligt. Om du ansluter dig till oss låter jag dig gå fri. Du har uträttat under för de orena, tänk då vad du skulle kunna uträtta för oss.

- Varför ska jag hjälpa er, ni har redan makt och frihet. Det är de svagaste som behöver hjälp.

- Förstår du att den här chansen är det enda som står mellan dig och avrättning? fräste domaren surt.

- Det förstår jag, svarade Matt och mötte sin bödels blick utan att vika undan.

- Nåväl, svarade domaren bistert. Jag dömer dig till döden genom korsfästning!

- Du vet förstås att mina vänner kommer att fortsätta utföra mina gärningar ändå? avslutade Matt och log då han släpades tillbaka till sin cell.

Det dröjde fyra dagar innan Matt såg dagsljus igen. Han och hans olycksbröder samlades bryskt in på ett litet smutsigt stenbelagt torg. Matt undertryckte ett fniss då han insåg att de gamla historieböckerna hade beskrivit proceduren helt korrekt. Som om det var den naturligaste sak i världen försågs de med varsitt enormt kors. Men till skillnad från de andra dödsdömda kände Matt sig märkligt upprymd. Han hade hela tiden vetat vad som väntade. Han kunde till och med avsluta sin resa genom att skrika "Avbryt 1:23". Men det hade han ingen tanke på att göra. Sammanbiten och lugn intog Matt istället sin plats i ledet och började vandringen mot Golgata.

WWReeeeeeee! Ett larm som aldrig hörts annat än vid simulationer, ljöd genom kontrollrummet och skrämt halvt slag på de tre tekniker som hade nattvakt.

[Varning: Bubbla 1:23 fluktuerar! Stabilisering påbörjad.]

- Vad fan nu då?! Blå 12 hade bara kastat ett slött öga på statusskärmen, men flög upp på fötter. Fem av de åtta fältparametrarna var uppe på rött.

- Bubblan kollapsar!

- Det är inte möjligt. Blå 12 vräkte sig över kontrollerna. Vi har inte haft en återkallning på över trettio år.

- Stabiliseringen fungerar inte, skrek Röd 3

- Jag kopplar om till manuellt, väste Gul 2. Hans fingrar rörde sig med all den snabbhet som tjugo år som tekniker förlänat dem. Men fältet stabiliserades inte, det blev snarare värre.

- Det är ingen återkallning, stönade Blå 12, han bryter sig ut åt andra hållet!

- Ut i verkligheten, flämtade Gul 2. Det är inte möjligt!

- Vad händer om han kommer ut?

- Jag vet inte. Det har aldrig inträffat. Det kan inte inträffa!

- Larma Laura, vi måste... Men larma då! skrek Blå 12.

När de slog den första spiken genom Matts vänstra handled skrek han. Men det var inte enbart av smärta. Han vrålade i triumf över att han lyckats föra spelet till sitt logiska slutpunkt. Genom den röda vågen av smärta betraktade han den ansträngde bödeln. Bödeln som började tröttna, och som hade svårt att slå märlan genom Matts högra handled. Det svartnade för ögonen och ett kort ögonblick var Matt lyckligt ovetande om vad de gjorde med hans fotleder.

- Han har redan gjort bestående intryck! Han har ändrat historien, flämtade Laura Bagott sedan hon analyserat resebyråns omfattande databanker.

- Ändrat hur?

- Jag vet inte! skrek Laura. Hur tror du historien ändrar sig om det plötsligt dyker upp bevis för att Jesus verkligen existerar!?

- Men hämta hem honom för helvete.

- Det går inte, svarade Gul 2 sammanbitet. Vad fan tror du att vi håller på med? Vi har tappat låsningen. Att vi ser 1:23 beror bara på att bubblan fortfarande existerar någon minut.

- Så om han dör, dör han på riktigt?

- Jag ger fan i om han dör, fattar du att hela vår verklighet står på spel, sa Laura och sjönk snyftande ihop över manöverpanelen.

- Finns det något kvar i cachen? mumlade Blå 12. Kan vi återskapa honom?

- Det spelar ingen roll! Den riktige Matt Jensen har precis spikats upp på ett kors, 30 E.K. och det finns inget vi kan göra åt det.

- Bubblan stängs, viskade Gul 2 samtidigt som bilden på skärmen krympte ihop och försvann.

- Det är fullbordat, viskade Matt, och sjönk in i mörkret.

Senast uppdaterad 99-05-28.