"En evighetsmaskin!" utbrast direktör Brannigan.
  "Teoretiskt sett, sir", svarade hans assistent Appleby och tog förskräckt ett steg bakåt när Brannigan reste sig upp och närmast förmörkade rummet med sin väldiga kropp.
  "Men fungerar den?" sa han och slog sina dasslock till händer i det massiva ekbordet så att de gamla träet protesterade.
  "Enligt vad jag hört."
  "Och den använder inget konventionellt bränsle?"
  "Uppfinnarna", svarade Appleby men blev avbruten då Menke och Stahlwart vräkte upp de tunga, ståldörrarna till Brannigans luxuösa kontor. De viftade med varsitt exemplar av New Earth Scientist.
  "Hur fan kunde det här hända utan att vi fått reda på något?"
  "Vi har informatörer hos alla företag som sysslar med energiforskning."
  "Det är inget företag, det är några gymnasieungar", flikade Appleby in. De andra tre i rummet vände sig mot honom och såg på honom med en blandning av oförstånd och ilska som krävde utlopp.
  "Gymnasieungdomar", exploderade Stahlwart och för ett ögonblick var Appleby övertygade om att han stod i begrepp att bli nedslagen.
  "Det är deras examensarbete", pep han ynkligt och försökte få Stahlwart att släppa taget om sin hals.

Stephen fingrade på korten med stödord för presentationen och föreställde sig för hundrade gången hur det skulle gå. Han kikade ut genom glipan i ridån och såg att salen var sprängfylld av människor. Inte bara klasskamrater och andra från skolan, utan tv-bolag, professorer och representanter för allehanda organisationer. Han började önska att professor Glove inte hade låtit skicka ut pressmeddelandet. Tänk om det gick åt skogen?
  Som om Dorothy kunde läsa hans tankar, eller kanske för att hon själv hade magen full med fjärilar kramade hon honom och gav honom en puss på kinden.
  "Lycka till" sa Chang och Vanessa. De gav honom tummen upp och anslöt sig till den övriga publiken
  "Mina damer och herrar", sa rektorn och äskade tystnad. Sorlet dog sakta ut. "Låt mig presentera Stephen Dorkin. Han tog upp en applåd som de övriga raskt stämde in i.
  Stephen sköt den lilla bänken på hjul framför sig och gick ut på scenen.
  "Jag ska be att få presentera vårt examensarbete", sa han och drog av duken som dolde maskinen. Den såg inte mycket ut för världen, men om det blev succé skulle de säkert kunna formge en "sexigare" motor.
  Han berättade lite grand om teorin till deras motor, eller floskelgenerator som var deras arbetsnamn. En neurologisk mikrodator, nedsänkt i ett bad av huvudsakligen glykos, cortisol och adrenalin var kopplad till en generator och en stapel av glödlampor. Publiken var begeistrad, framför allt eftersom de ombads att komma med förslag på floskler och skitsnack.
  En flicka i tioårsålder vann och fick nästan hela raden av lampor att lysa med hjälp av "Friskt satsat, hälften vågat".
  När applåderna och skriken dött ut tackade rektorn för den utmärkta demonstrationen och fortsatte med ett kort tal om vad detta kunde innebära för hela planeten. Generad och till publikens stora förtjusning fick hans tal alla lampor att lysa.

Brannigan och Appleby arbetade sig genom havet av människor och stod till sist öga mot öga med det största hot deras monopol på energi till alla New Earths kupolstäder.
  "Vi tycker att den uppvisar potential. Inte perfekt men ändå, bra gjort!" sade han med spelad hjärtlighet och klappade om Stephen så att denne tappade andan.
  "Tack Mr. Brannigan."
  "Kalla mig Theodore, pojk" Han såg välvilligt på de fyra ungdomarna. "Nå, hur mycket ska ni ha för er leksak?"
  "Vill du köpa ett exemplar?" sa Vanessa och hoppade av förväntan.
  "Nej för fan! Oh, ursäkta franskan. Jag vill ha rättigheterna till den. Ska vi säga 10000?"
  "Jag tror inte det", svarade Chang försiktigt.
  "Jag är inte knusslig. Vi säger 15000."
  "Den är inte till salu Mr. Brannigan. Vi vill göra den tillgänglig för alla. Gratis."
  Brannigan tappade cigarren och tog sig mot hjärtat. Appleby stöttade honom så att han inte skulle stupa på fläcken.
  "G g gratis!" skrek Brannigan. "Är du inte riktigt klok unge?"
  Han försökte besinna sig men de här barnen visste uppenbarligen inte vad som var bäst för dem och det gjorde honom ont. De var ju inte myndiga än så förhoppningsvis skulle deras föräldrar och skolan vara medgörligare. Ab Energi var ju trots allt skolans största bidragsgivare och när allt kom omkring ägde de antagligen redan uppfinningen. Företagets jurister hade alltid varit fenor på att skriva vattentäta avtal.

"Sitter du ordentligt fast?"
  "Jadå, jag tycker att vi testar nu", svarade Chang otåligt. Han vred lite på sig så att han satt bekvämare i den lilla bilen.
  "Kör så att det ryker", sa Vanessa och gjorde v-tecknet.
  "Synergieffekt."
  Bilen tog ett skutt framåt men blev sedan stående. Chang kikade ner på anteckningsblocket med struntprat. Lite tuffare grejor behövdes tydligen så han vände blad till skitsnack. "Spetskompetens, kundfokuserad, proaktiv" Nu hände det grejor, den cigarrformade trehjulingen satte fart. Fem kilometer i timmen, tio, femton och när han klämde i med "vinna-vinnasituation och att tänka fritt är stort – att tänka rätt är större" nådde bilen våldsamma fyrtio kilometer i timmen. Och farten bibehölls.
  Brannigans spioner videobandade och rapporterade vad de sett vilket fick honom att besluta om lagliga åtgärder. Bolagets jurister hade hittat avtalet med skolan och det framgick med all önskvärd tydlighet att eventuella upptäckter skulle falla AB Energi till godo.
  "Gör det snyggt" uppmanade han sina advokater och fick några skeva leenden tillbaka. Det var som att uppmana ett stim pirayor att visa gott bordsskick.

"Hur kan de bara göra så här!"
  "Det var ju vår uppfinning."
  "Jag vet barn, men det finns inget vi kan göra. Avtalet är tydligt på den här punkten."
  "Men att de till på köpet beordrar oss att fortsätta jobba med den. Det är för jävligt", sa Dorothy och sparkade till en läskburk som låg och skräpade.
  "Jag tycker att vi tillverkar den bästa jäkla motor vi kan, och visar dem", sa Stephen. De andra såg på honom som om han inte var riktigt klok men han gav dem bara ett slugt leende.

Tre månader senare stod den första raketen med skitsnacksmotorn klar på stadens raketfält. Den hade genomgått rigorösa tester och nu var det dags för premiärturen.
  "Vi borde ha fått åka med", sa Chang buttert. "Det är ju i alla fall vi som gjort allt jobb!"
  "Lugna dig Chang", sa Stephen. "Jag tror att du kommer att bli nöjd."
  Brannigan hade på sig en osedvanligt löjlig pilotutstyrsel och de andra i AB Energis ledningsgrupp verkade heller inte ha tittat sig i spegeln innan de gick ut. Han vinkade till den församlade pressen och äntrade sedan den slanka, gröna raketen. Med sig hade de en bunt papper med ord men om det skulle vara så att orden tog slut hade de även med sig sina tre bästa försäljare som alla demonstrerat imponerande förmåga att leverera svammel.
  Skeppet lyfte från plattformen och gled majestätiskt ut över stan. Den gjorde en mjuk gir och kom emot dem igen när skeppet plötsligt försvann i tomma intet. Det gick en susning genom publiken och alla såg sig förvånat omkring. Alla utom Stephen vill säga. Han bara log lyckligt.
  "Vad var det som hände?" sa Vanessa och Dorothy med en mun.
  "Kom, jag ska berätta", sa Stephen och drog dem med sig in i den stora ankomsthallen.
  "Berätta då", sa Chang otåligt när de smitit in i ett litet konferensrum och stängt dörren efter sig.
  "Ni vet att jag jobbade med ett sätt att förstärka effekten?"
  "Ja"
  "Det gick ju helt åt skogen men jag hittade något som var lika bra."
  "Vaddå?"
  "Det här", sa Stephen och vecklade upp sin bärbara dator och visade.
  "Välkommen till E-postlistan SKRIVA:s hem på World Wide Web", läste Dorothy högt. "Vad är det?"
  "I slutet av 1900- och början av 2000-talet fanns det något som kallades för Internet. En föregångare till GlobalLink om jag förstått det rätt."
  "Jaha?" sa Chang.
  "Det här", sa Stephen och bläddrade sida upp och sida ner, "är deras arkiv med brev och det är en veritabel guldgruva!"
  "Men vad har det med Brannigans försvinnande att göra?"
  "Jo. Jag testade en del meningar från deras debatter och jag har aldrig sett sådant rent skitsnack. Vi snackar en renhetsgrad på över nittio procent."
  "Nittio! Det är väl ändå inte möjligt?"
  "Jag svär!"
  "Så vad hände?"
  "Jo, jag testade en del av orden på en mindre motor och den försvann, precis som raketen." Stephen kunde knappt sitta still av iver att få berätta. "Jag ströp intaget till dator och kunde klura ut vad som hänt."
  "Och. Berätta nån gång då", skrek Dorothy och tog låtsasstryptag på Stephen.
  "Hela vår motor bygger ju på att få neuronerna att producera adrenalin, på att reagera med floskler och skitsnack. Ju mer "upprörd" datorhjärnan blir över ett uttryck desto mer energi."
  "Berätta!", stönade Dorothy, Chang och Vanessa med en mun.
  "Det finns ett uttryck som beskriver en nästan overklig upprördhet", sa Stephen och log triumferande.
  De andra funderade och plötsligt insåg Vanessa vad Stephen gjort. Hon började fnittra hysteriskt.
  "På sidan två i bunten med papper som Brannigan tog med sig som bränsle smusslade jag med en fras som är hundra procent rent skitsnack. Vår motor gick helt enkelt ’upp i atomer’ och tog med sig hela raketen!"

Senast uppdaterad 03-03-11.