1

Nej! tänkte hon. Vid alla gudar, inte nu! Mitra blundade hårt och försökte förtvivlat väcka liv i sin pinade kropp. Men hennes aura bleknade och energin lämnade henne. Mitra orkade inte längre och l ät sig sakta föras bort från kärnan, mot de svalare yttre fälten. Smärtade borrade hänsynslöst in sina långa, svarta klor i henne och Mitras själ blev mörkare. Hon rullade kvidande ihop sig till en liten boll och värmde sina armar och ben runt bålen i ett fåfängt försök att hålla skräcken borta.

Mitra släppte ut ett lågt jämrande när hon plötsligt började glida längs de milda gula energivågorna. Hon klöste desperat efter den polerade stålväggen när en våldsam energikaskad grep tag i henne och hårdhänt kastade henne mot den glänsande väggen. Ur balans och utan sin energi kunde Mitra inte parera fallet. Hon skrek när det sista av hennes röda energi försvann och sögs in i kärnan samtidigt som hon slog emot sin egen skräckfyllda spegelbild. Utan aura kunde hon inte flyga och började falla mot det svarta gallret långt nedanför. Häxkitteln slet i hennes händer och armar. Malströmmen grep tag i hennes ben och drog och slet henne längre ner. Lite längre och hon skulle inte hålla ihop. Hon skrek igen, ett darrande ångestfyllt skrik som dränktes av larmet från det blåsvarta ventilen. Hon fann inget fäste någonstans trots att hon letade och kände överallt där hon kom åt när hon desperat simmade mot räddningen långt ovanför henne.

Det var ingen slump att Akron upptäckte Mitras belägenhet. Han var den starkaste och renaste även om många skulle säga att han var en medelmåttig vävare. Men de hade inte Mitras blick och de hade glömt hur rymden lyste vid Siml'ar. Så lekande lätt han bröt sig ut ur matrisen och blixtrande snabbt flög till hennes hjälp. Så enkelt han spann sitt nät och mjukt fångade in henne. Han strålade i dämpat orange och blått när han till synes utan ansträngning drog dem ur suget från stormen som slet i hans yttre lager och lyfte upp henne till sovlägret. Mitra slog sina armar om hans hals och tryckte sig tätt intill honom.

-- Tack Akron, viskade Mitra skamset och slog ned blicken. Han svarade inte, såg bara på henne. Akron log och förde sin hand till hennes kind. Han lyfte Mitras ansikte och såg på henne med sin milda vita blick.

-- Är du skadad? Har du ont? undrade han oroligt samtidigt som han studerade henne. Han höll Mitra försiktigt i sin famn, hela tiden med fulländad kontroll över fälten och sin egen energi och lade ner henne på en av de mjuka kokongerna.

-- Nej, det är ingen fara med mig. Jag blev bara lite överraskad. Det går över om jag får vila en liten stund. Hon strök Akrons överarm och manade honom att förena sig med de andra. Det blir bra, sade hon och slöt ögonen. Gå du.

-- Vila dig då, dotter av M'mar. Han gav henne en sista bekymrad blick.

Akron lyfte och lämnade ett guldskimrande spår när han flög tillbaka in i kärnan där han snabbt smälte samman med de andra. Hans aura lyste klarare tills den vitglödande förenade sig med de andra i ett gnistrande nät. Gruppen bestående av närmare hundra män och kvinnor alstrade den energi som förde deras fångvaktares mäktiga rymdskepp framåt. Den satans maskinen som sög i sig deras liv och väsen.

Mitra mindes med saknad tiden då hon förenade G'Kaar-klanen. Deras liv hade varit deras egna att bestämma över. De kunde leka och skratta tillsammans med de andra klanerna och följa energiflöden över hela universum. Naturen hade varit deras att styra.

Mitra lade sig ner och somnade. I halvmörkret drömde hon om Siml'ar och om de oändliga stjärnfyllda vidderna. Hon saknade det kalla, vita ljuset som fyllde hennes själ likt friskt vatten. Hennes kropp var ett tomt skal tömt på all energi. Hennes själ brann svagt och det fanns inget stjärnljus att bada i.

När hon vaknade var det mörkt. De andra hade ackumulerat tillräckligt med energi för att få en stunds vila. De låg insvepta i sina kokonger och sov en rastlös sömn. Mitra sökte Akron och fann att han låg alldeles intill henne. Hans anletsdrag var milda och avslappnade. Hon låg länge och såg på honom.

Akron höll sig ofta för sig själv. Även om han sällan beklagade sig var Mitra säker på att han var den som oftast tänkte på flykt. De andra vävarna var mer högljudda och skröt om vad de skulle göra bara de fick en chans, men det var bara tomt prat. Mitra misstänkte att de rentav såg ner på Akron. Men om något gick fel var det Akron som i tysthet fixade det.

Och så hade de J'laar, en blodtörstig sadist som med hjälp av en liten grupp hängivna anhängare hade gripit makten och nu styrde dem. Som son till deras tidigare hövding ansåg han sig bäst lämpad att leda klanen. Hans ledningsgrupp såg till att nogsamt filtrera de övriga klanmedlemmarnas åsikter om honom. Den rådande åsikten var annars att det var J'Laar som bar skulden till deras infångande.

Nästa morgon vaknade Mitra av att något var på gång. Energin var stickande och missfärgad. Många var oroliga.

-- Akron! J'Laar vinkade honom till sig med en avmätt rörelse. Han satt som vanlig omgiven av sin skara av beundrare. Mitra observerade det hela med en illavarslande känsla i maggropen. J'Laars mobb tisslade och tasslade och följde med illa dolt förakt Akron. Han gick sakta närmare.

-- J'Laar, sade han avvaktande.

-- Akron, hälsade J'Laar översvallande vänligt. Alldeles för vänligt för att Akron skulle vara riktigt bekväm. Vad var han ute efter den här gången?

-- Litar du på mig? fortsatte J'Laar och synade Akron. Han krökte läpparna på ett obehagligt sätt som fick honom att påminna ett vilddjur.

-- Nej. Akron bytte fot.

-- Ett ärligt svar, morrade J'Laar. Nå, det spelar inte så stor roll, myste han överlägset och tog tag i Akrons arm för att dra honom närmare sig. De övriga i den inre cirkeln slöt upp runt om dem och kröp obehagligt nära Akron. Han ökade sin ämnesomsättning och vidgade sin vita aura så att de retirerade.

J'Laar fnyste irriterat och såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen utomstående kunde höra dem.

-- Vi kommer att bryta oss ut i natt.

-- I natt? Akron såg häpet på J'Laar samtidigt som han lösgjorde sig från hans grepp och försökte avgöra om han verkligen menade allvar. Men J'Laars rostbruna, missfärgade ansikte visade inga spår av humor vilket i sig inte var förvånade då Akron aldrig någonsin sett honom skratta.

-- Vi, han gjorde en svepande gest mot ringen av män, är de starkaste och bäst lämpade för att leda utbrytningen. Han gjorde en konstpaus. Vi har bestämt att du ska få vara med trots att du inte är en av oss. Han log välvillig, som om han presenterat en storslagen gåva. Det hela var pinsamt att lyssna på men Akron hade inte för vana att brusa upp. Istället såg han på de andra och började tala.

-- Vi måste vara samordnade, började han försiktigt och diplomatiskt. Annars kan vi inte slå oss igenom. Hur tänker ni er förbi ventilen?

-- Vi ska inte genom ventilen, skrockade J'Laar belåtet med ett hemlighetsfullt leende på sina läppar. Han såg sig triumferande om. Vi har hittat en fog som vi tänker forcera.

-- En fog? undrade Akron. Den borta i övre hörnet? Men är det inte för trångt för att vi ska kunna spinna vårt nät där?

-- Nej, sköt G'ii in och såg på honom med spetsig blick. Mina beräkningar visar att det är vårt bästa alternativ. Han ställde sig intill J'Laar.

-- Det må så vara, men vi är ändå inte samordnade. Vårt nät måste vara perfekt för att vi ska lyckas. Borde vi inte öva och…

-- Vi är väl inga barnungar! väste J'Laar. Hans ögon blixtrade till i klaraste purpur. Nå, fortsatte han, är du med?

-- Nej. Det här är inte rätt tillfälle. Det finns ingen möjlighet att ta oss fria. Han såg bedjande på de andra, men ingen visade någon som helst vilja att gå honom till mötes. Om fem dagar, började Akron men avbröts av ilskna grymtningar från G'ii.

-- Vår energi är stor just nu, sprakade han i ljusgrönt. Vi måste agera omedelbart. J'Laar nickade instämmande och såg missnöjt på Akron.

-- Men, försökte Akron igen. Vi kommer snart att få hjälp av ett stort energimoln. Du vet att jag kan känna sådant. Han vädjade till J'Laars förnuft vilket var helt fel, men det insåg han först sedan han yttrat orden.

-- Skitsnack, vräkte A'stral ur sig.

-- Asch, röt J'Laar misslynt. Så gå och göm dig hos kärringarna då. Det är ju inte som om vi behöver dig. J'Laar kunde inte dölja sin vrede utan kastade sig frustande upp och vräkte ner Akron på marken. Han fnyste och vinkade med sig sitt följe.

Akron reste sig på sina armbågar och såg sorgset efter dem när de använde en gul energibåge för att flyga bort mot fogen som G'ii pekat ut. Mitra gled upp bredvid honom och följde J'Laar med blicken när han landade på högsta hyllan.

-- Vad ville han?

-- De ska bryta sig ut, suckade Akron bedrövat. Men de har ingen chans.

-- Är du säker på det. Jag menar, J'Laar må vara en idiot men G'ii har alltid haft huvudet på skaft.

-- Känner du energin? undrade Akron och höjde ett finger som för att känna av vinden.

-- Nej, inte så starkt längre. Jag är mörk.

-- Tillfälligt, sa Akron och lade en hand på hennes axel. Bara tillfälligt.

-- Vad säger energin till dig?

-- Vi har ont om energi. Och den vi har är gammalt och kraftlöst. Den här "motorn" är gjord av en metall som verkar tåla hur mycket som helst. Vi har ju försökt förut och misslyckats. Jag förstår inte varför J'Laar gör så här.

-- Makt, förklarade Mitra och ryckte på axlarna. Han har snart inget stöd från oss, så han måste hitta på något.

-- Men han kunde väl ta råd i alla fall!

-- Från dig, Akron? stönade Mitra och skrattade uppgivet. Han behöver dig, men om han kunde skulle han döda dig och ta din energi. Du borde vara vår ledare. På sätt och vis är du det redan. Du är den som alla trots allt litar på. Innerst inne vet även J'Laar att du är den ende som kan rädda oss.

-- Men jag ville ju bara hjälpa honom.

-- Akron, skrattade Mitra. Du är världens raraste och bästa vän någon kan önska sig, men du är så naiv! Förstår du inte att du är ett hot mot J'Laars ställning, och att du måste agera därefter?

2

-- Titta, de har börjat, viskade Mitra och såg förbi Akrons högra axel. Kvällen hade kommit och J'Laar samlade sin grupp längst upp vid taket. Hon ställde sig bredvid Akron. Mitra hade varit övertygad om att J'Laar skulle göra ett nytt försök att övertala Akron men nu skulle de alltså försöka väva på egen hand. Dårar!

-- Varför har de inte sagt något till oss andra? Akron svepte med armen över de övriga i kolonin som i små grupper betraktade det ostabila energimönstret.

-- Du måste hjälpa dem, Akron. Utan dig finns det ingen möjlighet att bilda någon av de högsta mönstren. Se på dem, de är ju bara nio stycken för guds skull.

-- Jag, började Akron men avbröt sig när han kände Mitras hand i sin. Han såg på Mitra och kände hennes vädjan. Hennes bön om att sätta åt sidan stoltheten och se till det större som de kunde skapa. Det klart jag hjälper, svarade han men utan riktigt övertygelse. Men bara för din och de andras skull.

Akron borde ta sig upp till J'Laar så fort som möjligt men han ville inte släppa Mitras hand. Istället drog han henne intill sig och tog henne i sin famn. Mitra öppnade sin aura och tog glädjestrålande emot Akron.

-- Mitra. Akron lutade sin panna mot hennes.

Hon smekte hans bärnstensfärgade hår och tryckte sig tätt intill honom. Hon kunde känna hans själ lika klart som sin egen. Hans vita, underbara aura som smekte hennes röda, som manade mjukt. Mitras mörkröda aura förenades med Akrons vita Han lyste upp hennes inre och plötsligt kände hon att det fanns hopp.

-- Du kan rädda oss, Akron. Mitra smekte Akrons hals och bröstkorg och lämnade ett blodrött ett blodrött handavtryck i hans yttre lager.

-- Jag bär dina färger i striden, log Akron och kysste henne ömt.

Som en skimrande spiral steg han upp till de andra som börjat väva ytterligare ett av de enklare näten. De hade gjort fem varv men ännu inte ens utvidgat till P'allax. Akron intog en plats där det fanns en stor lucka. Han tecknade till J'Laar att de måste bilda A'xalot. J'Laar nickade sammanbitet och lämnade ansträngt men samtidigt lättad över kontrollen till Akron.

De andra sade ingenting men noterade tacksamt hur Akron ensam stabiliserade hela den vänstra sfären och hur hans energi flerdubblade deras egen. Hoppet tändes. Med Akrons hjälp kunde de kanske klara det. J'Laars patetiska maktdemonstration kunde till sist ändå bli en lyckad utbrytning.

Samtidigt samlade Mitra ihop de övriga på den högsta avsatsen så att de skulle vara beredda om de faktiskt lyckades slå hål på sitt fängelse. Även om utrymmet bara tillät de tio att bygga nät manade Mitra alla att sträcka ut sin energi till nätspinnarna. Men många var rädda. Rädda för att det skulle misslyckas, men också rädda för vad som fanns utanför.

Fler än hälften av dem var födda inne i deras fängelse och hade aldrig sett "utanföret". De viste inte vad en stjärna var eller vad det egentligen innebar att vara vävare. Så Mitra berättade. Samtidigt som hon såg hur Akron ledde de andra i det första av tre nät som tillsammans bildade A'xalot berättade hon legenderna.

Akron blundade. Han kände varje del av nätet, utforskade det med sitt sinne och smekte det med sin aura. Om någon missade en knut eller slag, då var han där och rättade till. När någon tröttnade stöttade han dem. Han var nätet. Och Akron insåg att varken G'ii eller J'Laar visste vad A'xalot var. Om de verkligen lyckades frammana den svarta energin behövdes ingen svag punkt.

Fogen var ändå väl vald. Den satt så långt bort från sovplatserna som det var möjligt att komma. Trots det var Akron rädd att det inte var tillräckligt långt borta. Han var ingen stormbringare och hade aldrig upplevt en A'xalot.

Tre av de tio hade redan fallit och de andra höll på att duka under för ansträngningen. För varje varv kände Akron hur pressen på honom ökade.

-- Jag orkar inte längre, skrek G'ii över det växande dånet. Vi kommer inte att klara det!

-- Du måste, väste Akron och gled upp bakom honom. Vi har vävt två av näten och det tredje är nästan klart. Bara lite till, vädjade han. Lite till och vi är fria igen.

Akron manade på sina kamrater. Han verkade hämta styrka direkt från universums urenergi. Han jobbade oförtrutet vidare och det var inte långt kvar. Akron kunde känna hur nätet börjat genererade sin egen energi, först långsamt och knappt märkbart, sedan allt snabbare.

De kunde vila. Nätet stabiliserades och det utgjorde den underbaraste syn. Akron kastade en snabb blick ner mot Mitra. Han hade känt henne hela tiden, hennes mjuka röst som tröstade och lugnade honom men han ville se henne en gång till. Hon höll händerna över brösten i en gest av oro, för dem alla men mest för Akron. Han såg så trött ut.

Akron såg skräcken i Mitras ögon ögonblicket innan hon skrek ut en varning. Han snodde runt bara för att se hur en avsvimmad J'Laar gled in mot nätet. G'ii var för långt borta och för trött för att hinna fram. Trots att Akron reagerade blixtsnabbt nådde han inte fram i tid för att rädda honom. Med ett torrt knastrande försvann J'Laar. Akron blev hängande i luften med handen utsträckt. A'xalot röt triumferande.

Nätet växte på ett ögonblick till dubbla storleken. Hettan och strålningen var obeskrivlig. Akron absorberade så mycket han kunde men Mitra och de andra var ändå tvungna att söka sig längre ned, och skydda sig i sina kokonger. De led och väntade. Akron tvingade med en kraftansträngning undan sin rädsla och koncentrerade all sin viljestyrka på vävens spets. Den spets som skulle få deras fängelse att rämna utan att förinta dem alla.

Oändligt försiktigt vred han nätet så att det till slut pekade rakt mot den utsedda fogen. Nätet hade övergått från skimrande rött och violett till att pulsera i vitt och svart. Det var den svarta energin som skulle spräcka metallen. Antienergi som kunde förinta allt den rörde vid, som slukade den som inte kunde handskas med den.

När Akron fört nätet på plats intill fogen slöt han ögonen och föreställde sig hur en spets sköt fram. Han pressade samman nätet, formade den ofattbara energin och nätet böjde sig motvilligt för hans vilja.

Nätet växte starkare för varje varv och Akron kämpade emot. Han skakade okontrollerbart och varje foton i honom skrek att han måste ge upp. Att det var för svårt. Energin vrålade och vred sig. Den slog och hamrade mot Akron, slet hans aura i strimlor men han vek inte undan. Under tider som följde berättades en ny legend om detta ögonblick. Från generation till generation förmedlades berättelsen om Akron. Hur det han gjorde inte kunde göras, men likväl utförde han det.

-- Framåt, tänkte Akron. Slå! Förinta och segra. Han slog mot fogen, en snabb stöt. Akron hade flutit bredvid spetsen men i sista stund följt med nätet ett halvt varv för att få åtminstone något skydd mot den förintande kraften som han släppte lös. Ändå försvann världen i den råa energi som framkallades. Han "hörde" hur Mitra skrek, hur hela kolonin slogs ned av vågen av koncentrerad antienergi.

Hela universum brann. Tack vare Akrons precision hade bara några få atomer av den svarta energin träffat väggen, ändå blev resultatet fruktansvärt. Först ljusskenet, sedan värmen och tryckvågen. Sedan blev allt svart. Inga synintryck, inga intryck av någon sort. Det var som om allt runt om dem slutat att existera. Deras kroppar existerade inte. Det var en bedövande frånvaro av intryck.

Försiktigt öppnade Akron ögonen, rädd för att alla skulle vara borta. Men varför skulle han vara den ende som klarade sig, han som varit så nära urladdningen. Var det inte ganska rimligt att de andra klarat sig mycket bättre än han?

Motorväggen fanns inte längre. Knappt något annat heller av Quares förbannade rymdskepp. Istället såg han stjärnor! Underbara, vita stjärnor. Miljoner av dem! Akron vände det pulserande nätet ryggen och sökte efter resten av klanen. De flöt omkring i skuggan av två av skeppets livbåtar. En av livbåtarna hade yttre belysning och i strålkastarskenet såg han flera livlösa kroppar.

Mitra!

Han kunde ha känt igen hennes mörkröda aura bland tusen andra. Hon flöt med ansiktet bort från honom. Var hon skadad? Var hon... död? Nej, hon rörde på sig.

Mitra mådde illa. Hennes kropp kändes främmande, bedövad och frånvarande. Det var som om hon bombarderades av små nålar av smärta. Det gjorde ont att ens fundera på att röra på sig. Hon gled in i den sköna medvetslösheten igen. Hon hade tyckt sig se solljus men det måste ha varit inbillning.

De började vakna nu. Förvirrade och oroliga.

-- Är alla OK? undrade Akron. Vi måste se till att alla som behöver hjälp får det. Några nickade försiktigt samtidigt som de såg sig omkring. Det var stort och kallt.

-- Lyssna på mig, fortsatte Akron. Lyssna på mig, ropade han högre. Vi måste hjälpas åt annars är allt förgäves. Sätt igång!

-- Akron? En svag röst bakom honom pockade på uppmärksamhet. A'xalot, rösten dog ut.

Akron behövde inte vända sig om för att med fasa inse att han försummat sin första och enda plikt. Nätet röt åt honom. Retades med Akron för att han glömt. Han vände sig om och såg förfärad hur nätet hade växt till nära tre gånger sin ursprungliga storlek. Det antog formen av ett skrattande djävulsansikte. Kom då, tycktes det säga. Hånfullt gäckade det honom och fortsatte Du vet att du misslyckades. Akron gömde ansiktet i händerna. Han hade misslyckats. Hur skulle han kunna hejda.

-- Du kan stoppa det. Hennes aura värmde hans egen iskalla.

-- Ingen kan stoppa A'xalot i det här stadiet. Det är över, Han kunde inte förmå sig att säga orden. Jag har förintat vårt Universum.

-- Kommer du ihåg legenden om Sill'mar? Mitra höll hårt om Akrons darrande kropp.

-- Ja visst. Nivån över A'xalot.

-- Jag tror att legenden är sann.

-- Att man kan stoppa A'xalot och uppnå den sista nivån?

-- En man och en kvinna. Tvillingsjälar förenas och övervinner A'xalot. Så står det skrivet. Det är sant, måste vara sant. Annars är vi förlorade.

-- Du och jag, log Akron. Och vad säger legenden sedan?

-- De uppgår i nästa nivå.

-- De dör!

-- Nästa nivå! envisades Mitra.

-- Så vad väntar vi på, svarade Akron.

Han tog Mitras hand och tillsammans vände de sig mot nätet. Akron kände sig märkligt lugn. Så självklart det var. Han och Mitra. Och nätet visste. Ni kan inte stoppa mig, vrålade det och rörde sig närmare för att sluka dem. Men Mitra kände dess rädsla. Insikten om att de hade lösningen i sin hand hade ändrat deras auror och A'xalot hade inte längre övertaget. När det rytande kastade sig över dem var de redo.

-- För klanen, viskade Akron och slog sina armar om Mitra.

-- För klanen, upprepade Mitra.

De borde ha förintats på ett ögonblick men deras vita och röda aura stod emot. De bombarderades med energi som kunde smälta en planet, men deras kombinerade livskraft absorberade attacken och växte. A'xalot kastade sig över dem. Gång på gång attackerade den, försökte hitta en blotta där ingen fanns. Den använde sin svarta energi för att krossa de små eldvarelserna som vågade försöka kuva den.

Och kampen dödade Mitra och Akron. I takt med att auran blev större växte smärtan. Inte ens vävare kunde absorbera styrkan hos ett nyfött universum. Mitra stönade och sökte sig till Akron för styrka, och han kramade henne hårdare. Spillenergin rann ur hans vackra ögon och mun och ett klagoskrik steg ur hans strupe. Med Mitra i sina armar vrålade han ut sin smärta.

Akron utvidgade deras aura ytterligare, sträckte den så långt ut som hans sinne mäktade med. Han omslöt A'xalot och började krama åt. A'xalot vred sig och gjorde ursinniga försök att bryta sig fri. Du kan inte, skrek den. Jag är allt!

Men slaget var förlorat. A'xalot utstötte sitt dödsskri och anföll för sista gången, medveten om att dess korta tid i frihet än en gång var över. Akron använde det sista av sin gränslösa själ för att förinta sin fiende. Varsamt svepte han auran om Mitra och utdelade det avgörande slaget mot A'xalot.

3

Klanen var vilsen men den var fri. Akron och Mitra var borta, men de hade givit dem stjärnorna åter. Och stjärnorna lyste över klanen.

Senast uppdaterad 99-07-16.