Prolog

Ett silverfärgat skepp. Det gled ljudlöst genom den kalla rymden. Ljuset från avlägsna stjärnor fick det slanka, rovdjursliknande skrovet att glänsa likt kvicksilver.

1 - Upptäckten

- Robb! Steve Palmer rusade som en vettvilling nedför den darrande metalltrappan som förband det stora teleskopet med golvet sju meter nedanför. Trappan gnällde och klagade när han tog trappstegen tre i taget. I handen höll han ett skrynkligt papper fullklottrat med siffror och symboler.

- Här, ropade Robert "Robb" Cubiak där han satt ihopkrupen under ett av de stora svänghjulen. Under den här jävla skrothögen, svor han mer åt sig själv än till Steve. Frustrerad slog han skiftnyckeln mot det rostiga metallhöljet. Han gav upp reparationsförsöket och kravlade sig upp.

- Kolla det här, flämtade Steve andfått. Han var på tok för kraftig för att springa på det sätt han gjorde, men den enastående upptäckten var bekräftad och nu måste han berätta för Robb. Han sträckte fram den svettiga lappen och slängde sig flåsande ner i en av de stora hjulförsedda läderfåtöljerna.

Robb lutade sig mot det överbelamrade skrivbordet. Han skummade datum, siffror och Steves oläsliga kommentarer. Steve hade följt ett objekt under närmare en vecka. Det verkade färdas med hög hastighet. Han gjorde ett snabbt överslag, den relativa hastigheten var närmare en miljon km/h. Robb kastade en frågande blick på Steve för att se om det var ett av hans skämt, men Steve skakade på huvudet och slog avvärjande ut med armarna.

- Inte den här gången!

Föremålet var litet, och för långt borta för visuell spårning, så Steve hade använt sig av elektromagnetiska strålningsbandet. Hmm, det var en jävla strålning för att vara så litet! Den måste ha sett ut som en strålkastare på avläsaren.

- OK, vi har en ovanligt snabb sten, med våldsam elektromagnetisk aktivitet. En screamer? Är den på väg mot Jorden, och hur långt bort är den nu? Han lade lappen på bordet och korsade armarna över bröstet.

- Ingen screamer. Det är inte en flare eller popper heller. Jag har aldrig sett utslag som det här. Framför allt har jag aldrig sett en sten ändra riktning på det här viset. Steve pekade ivrigt på fyra positionsangivelser som han ringat in med röd spritpenna. Fyra gånger har en signifikant kursändring ägt rum. Den senaste för mindre än fem timmar sedan, precis som jag förutsåg.

Robb såg frågande på Steve.

- Den är på väg till Jorden, utbrast Steve triumferande.

- Ett tillverkat föremål? undrade Robb tvivlande. Han tog av sig sina glasögon och gnuggade näsroten. Har vi några konkreta bevis?

- Vi borde snacka med John, svarade Steve försiktigt.

- Nej, för fan! Robb reste sig häftigt upp när Steve nämnde John Macintosh.

- De har ett mycket starkare teleskop och all utrustning för att ta fram bilder, vädjade Steve.

- Och sedan snor de äran, morrade Robb. Hur lång tid innan vi får visuell kontakt härifrån?

- Någonstans mellan 72 och 96 timmar, beroende på vädret.

- Hur stor är risken att något annat observatorium hittar den?

- Liten. Jag hade inte heller upptäckt den om jag inte kört ett spektrumtest.

- Då gör vi så här. Robb gick rastlöst fram och tillbaka mellan de två stora borden. Han tuggade på tumnageln medan han funderade. Snacka med Susie på LTech. Om de har en lucka idag köper vi tid av dem. I annat fall avvaktar vi, OK?

Det lät som om förslaget kunde diskuteras, men det var Robbs ord som gällde, så Steve lommade stukad iväg till telefonen. Efter fyra signaler svarade Susie.

- Hej Susie. Vi skulle behöva er sexa någon timme, har du något ledigt?

- Vänta så ska jag kika efter. Det blev tyst ett ögonblick och sedan återkom Susies röst. Steve? Du kan få 23.00 idag, hon drog på svaret medan hon letade i bokningslistan, eller 05.00 på torsdag. Vi har kanonväder just nu, så kom hit ikväll om du har möjlighet.

- Låter bra, Susie. Vi ses.

Kvart i elva samma kväll var Steve och Robb på plats i LTechs observatorium. Andy och Susie höll på att återställa teleskopet efter ett experiment men Susie tog sig tid att hälsa på dem båda. Hon gav Robb en tillgiven kram. Vid Norfolk hade de varit ett par, och de hyste fortfarande varma känslor för varandra.

- Kan du göra mig en tjänst? viskade Robb samtidigt som han kastade en förstulen blick mot en av de fyra övervakningskamerorna. Kan du koppla ur videoövervakningen?

- Oj då, log Susie. Är det så hemligt?

- Vi delar gärna upptäckten med er, men jag vill inte att några uppgifter ska läcka ut i förväg.

- Till Johns stora öron, nickade Susie. Det är egentligen mot reglerna, men för din skull då. Hon smekte hans kind och Robb kysste hennes handlov.

- Loggfilerna också?

- Loggfilerna också, skrattade Susie.

Robb och Steve väntade tills rummet var tomt innan de började mata in sina data i styrdatorn. De kunde se hur videokamerornas röda lampor slocknade. Steves fingrar flög över tangentbordet när han programmerade det stora teleskopet.

-Jag sveper sektorn efter signaturen innan jag kopplar in okular och video, meddelade han samtidigt som han koncentrerade sig på den stora bildskärmen. Robb, som studerade skärmen över Steves axel, nickade gillande.

Det tog dem knappt tjugo minuter att lokalisera det oidentifierade föremålet. Med darrande fingrar skrev Steve in kommandot som skulle växla över till videoläget. Han väntade med att trycka ner returtangenten som skulle utföra ordern. Hjärtat bultade och tungan klibbade mot gommen.

- Då kör vi, viskade han till Robbs reflex i bildskärmen. Nu skriver vi historia!

2 - Avslöjandet

- Mr. President, när hade ni tänkt informera allmänheten? ropade CNN-reportern David Houl för att överrösta de andra journalisterna. Hade ni över huvudtaget tänkt berätta något?

- Snälla ni. William "Bill" Clinton höjde avvärjande sina händer. Om ni ställer era frågor en i taget så ska jag besvara dem alla.

Stämningen i Vita Husets pressrum var spänd, på gränsen till fientlig. De församlade journalisterna stod upp och skrek i munnen. Clinton backade bort från podiet, och betraktade stilla de upphetsade journalisterna. De slogs om att få ordet och ingen var beredd att backa. Det var först när Stevie McMahon, en jättelik, rödhårig skotte från SKY News vrålade "Håll käft" som journalistmobben lugnade ner sig.

- Tack, fortsatte Clinton. För att återgå till frågan som faktiskt ställts, så har vi förberett material till allmänheten. Han såg in i tv-kamerorna som riktades mot honom. Jag tycker att vi kör igång presentationen. Han nickade åt sin assistent som med ett kort kommando i sin handmikrofon satte igång ett tjugo minuter långt bildspel. Från taket sänktes en stor projektorduk ned och ljuset dämpades.

[För knappt en vecka sedan upptäckte två astronomer, Steve Palmer och Robert Cubiak, ett främmande objekt], förkunnade en opersonlig speakerröst.

[Till skillnad från tidigare observationer var detta objekt tillverkat. De dokumenterade sin upptäckt och meddelade sedan SETI. Detta är vad vi vet hittills], fortsatte presentationen. Därefter följde en rad data om hastighet och objektets fysiska mått. Gemensamt för all information var att det uteslutande rörde sig om visuella observationer.

[Det är osannolikt att skeppet färdats med denna relativt blygsamma hastighet hela vägen. Vi vet inget om dess framdrivningsanordning, eller hur den färdades till vårt solsystem. Vi kan anta att dess toppfart är betydligt större än den registrerade hastigheten. Å andra sidan kan det betyda att skeppet besitter förmågan att färdas genom maskhål.]

Ljuset tändes och duken återtog tyst sin plats i taket.

- Vi vet mycket lite om farkosten. Inte om det är befolkat, eller om det är automatiskt eller ens om det är beväpnat. Skrovet är inte försett med några beteckningar. Det vi vet är att det anländer till Jorden om knappt fem dygn.

- Har ni anropat det? försökte en ung kvinnlig reporter samtidigt som hon värjde sig mot kolleger som ivrigt viftade med armarna.

- Vi har anropat det.

- Fick vi något svar?

- Nej.

Så fortsatte det i närmare en timme. Reportrarna ansatte Clinton med den ena frågan efter den andra. De flesta förblev obesvarade eftersom farkosten motstått alla försök till undersökning.

- Vi har, han kikade på sin klocka, sedan två timmar Endeavour och Discovery i omloppsbana. Om inget oförutsett inträffar kommer de att sända de första närbilderna på föremålet om cirka 50 timmar. Det är allt jag har att säga för tillfället.

3 - Ankomsten

- Mamma, mamma! Nu ska dom visa bilder, skrek Lena ner mot källaren. Hon satt i den stora soffan, med benen indragna under sig. Även om hon vid sex års ålder inte förstod vidden av det inträffade märkte hon på de vuxna att det var vansinnig spännande.

- Kom då! ropade hon otåligt. Du missar det ju!

- Jag kommer, flämtade Mia. Hon lade försiktigt den strukna tvätten på en stol innan hon lyfte upp Lena i sin famn och slog sig ner i soffan.

- Är det inte spännande? viskade Lena.

- Jag tycker att det är lite otäckt, viskade Mia tillbaka och pussade Lena på kinden. Hon lade beskyddande armarna över sin dotters bröstkorg och tryckte sig tätt intill.

Det ringde på dörrklockan. En kort och distinkt ljudsignal. Som ett kommando.

- Sitt kvar du, så öppnar jag. Lena hasade ner på en kudde och Mia reste sig mödosamt ur den mjuka blommönstrade soffan. Hon var inne på tredje sjukveckan, men knät ville inte läka! Hon haltade förbi köket och fram till den bastanta ytterdörren. Genom det tjocka, frostade glaset såg hon silhuetten av en hattförsedd man. Mia kontrollerade att säkerhetskedjan satt på plats innan hon öppnade dörren på glänt.

- Jag är Argano. Den långe, magre mannen hade en låg, välartikulerad stämma som lät både vänlig och sorgsen. Han rörde lätt vid hennes axel. Kan jag komma in?

Efteråt kunde Mia inte förklara varför hon släppt in honom. Argano var ingen tilltalande man. Hans ansikte var fårat och den läderartade huden skiftade i svart och mörkt brunt. Hans drag var skarpskurna och de kraftiga ögonbrynen fick honom att se sträng, rentav ond ut. Och ögonen... Det gjorde ont att se in i de silvervita, nästan självlysande ögonen.

Mia visade vägen in i det lilla köket där Argano placerade henne på en av de två pinnstolarna. Hon kände sig viljelös. Nej, det var fel ord. Hon var snarare mån om att vara denne mystiske man till lags, att göra vad han begärde av henne. Det kändes bra på något sätt.

Stående över Mia placerade han sin högra hand över hennes panna och ögon. Det flimrade framför Mias ögon, och hon kände en pirrande sensation över näsryggen när Argano varsamt pressade sin tumme och lillfinger mot vardera sida av tinningen.

Mia befann sig i trans när Argano tog del av hennes sinne. Han utvann inte bara informationen i hennes hjärna, han hämtade kunskap på cellnivå. Enskilda bitar av mänskligt DNA bistod honom med ofattbara kunskapsmängder. Ändå tog det honom bara tre minuter. Men tre minuter är en lång tid för små barn. Lena hade blivit nyfiken och kom in i köket.

- Vad gör du med mamma! Lena störtade in och gav sig orädd på inkräktaren. Hon slog honom så hårt hon kunde med knutna nävar, men Argano var helt oberörd.

- Sov, människobarn. Utan att ens se sig om viskade han orden som fick Lena att falla i djup sömn. Hon skulle inte komma ihåg något när hon vaknade.

4 - Nyheter

- En minut till sändning, studioteknikern höll pekfingret. Jarl Alfredius nickade och slog ihop papperen han hade framför sig. Han skrev en snabb kommentar i blyerts till ett av inslagen. Han harklade sig och rättade till den vinröda sidenslipsen. Studiovärdinnan räknade ner, 3, 2, 1…

- God kväll, detta är Aktuellt tisdag. I Stockholm protesterade tvåtusen jordbrukare mot EU:s stramare jordbrukspolitik. Högskoleutbildade specialister lämnar Sverige för välbetalda jobb utomlands, och nu kommer digital-tv på allvar. Men vi börjar utrikes.

Just nu strömmar det in rapporter om en man, lång och mager, med märkliga ögon som har iakttagits på hundratals, kanske tusentals, platser världen runt. Han har även observerats i Sverige. Vem är han? Har han något med rymdskeppet som anlände förra veckan att göra? Vår reporter, Anne Appelberg, vet mer.

- Ja, vem han än är så har han legat i de senaste dagarna, log den utsände reportern. En jättelik svartklädd man, med vita ögon och mörk hy. Förutom dessa särdrag kan han uppenbarligen befinna sig på flera platser samtidigt. Han har till och med besökt Bagarmossen. Eller hur, Mia? Kan du berätta vad som hände dig?

Reportern intervjuade Mia Broberg och hennes dotter. Ingen av dem hade mer än ett dimmigt minne av det inträffade.

- Förlåt att jag avbryter dig, Anne! Alfredius avbröt inslaget och bilden växlade till studion. Tydligen händer det något i FN:s högkvarter i New York. Vi går över till vår reporter på plats. Hallå Eric, hör du mig?

- Jag misstänker att vi kommer att få svaren på våra frågor, Jarl.

5 - Domen

Med en auktoritet lika stor som kroppshyddan var imponerande steg den egendomlige mannen upp till talarstolen i FN:s plenisal. Han äskade tystnad och det öronbedövande larmet avtog.

- Invånare!

Det skedde utan förvarning. En malström av känslor, synintryck och dofter. Över hela världen löpte besökarens budskap. Alla kunde höra, och alla förstod. En bild, smärtsamt vacker, med färger likt en rytande storm och en röst som ett vattenfall av guld och silver. Ord och känslor som en enhet, information som inget språk kunde klä i ord.

Och mänskligheten lyssnade. Framför TV-apparater, vid middagsbordet, i duschen. Lyssnade. Lyssnade på besökaren.

- Idag löper ert kontrakt ut. Han såg ut över den förstummade församlingen. Jag hade hoppats att de anmärkningar vi hade förra gången nu skulle vara åtgärdade. [En känsla av att falla, total desorientering. En vidsträckt, öde savann. Nomader som befolkade det som tiotusentals år senare skulle kallas Afrika. Argano, då liksom nu, klädd i svart.] Tyvärr är detta inte fallet, vilket tvingar mig att härmed meddela er att kontraktet inte förnyas. Han lät uppriktigt ledsen.

- Precis som resten av mänskligheten har ni tagit del av mitt meddelande. Eftersom beslutet är fattat återstår bara verkställandet, det är därför jag är här idag.

- Vem i helvete tror du att du är! skrek den amerikanske delegaten för att överrösta sina högljudda brittiska och kinesiska kollegor. Han stod upp i bänken och riktade anklagande ett finger mot talaren.

Mannen i talarstolen såg upp mot de upprörda åskådarna och log.

- Förlåt, det var ohövligt av mig. Mitt namn är Argano och jag representerar ägaren till, han tittade snabbt i en liggare, CZ-45A. Det ni kallar Jorden.

- Det här är ju löjligt! Ingen äger Jorden, protesterade Sveriges representant och fick bifall. Hon slog ut med armarna.

- Mina damer och herrar, suckade Argano och skakade sorgset på huvudet. Vi har redan diskuterat det här. Ni har fått två varningar och det har inte hjälpt. Inte det minsta! Nu är min arbetsgivare trött på att städa upp efter er och hålla era grannar på gott humör. Det blir ingen förnyelse av kontraktet!

- Varningar! Det var ju för fan femtiotusen år sedan. Den ryska ledamoten hade helt tappat besinningen och var nu på väg ner mot talarstolen. Albaniens och Belgiens representanter lyckades med gemensamma krafter dra ner honom på golvet och lägga sig över den sprattlande och vilt svärande ryssen.

- Vid den senaste omförhandlingen fick ni tre anmärkningar, påpekade Argano kort. Det räcker med två anmärkning för att verkställa en avhysning, men jag var på ovanligt gott humör förra gången. Ett leende lekte på hans smala läppar. Jag var kär. [En känsla av välbehag, av värme.]

- Men för tjugotusen år sedan, var det så? [Kyla, kontroll.] Frankrike fortsatte sedan Argano med en nick bekräftat att tidpunkten var korrekt angiven. För tjugotusen år sedan hade vi inte ens språk, än mindre utvecklad intelligens eller någon uppfattning om miljöhänsyn.

- Kommunikation är så mycket mer än ord. Vi använder bilder och känslor. Vad gäller era representanters språkliga kapacitet var den av underordnad betydelse. Ni har fortfarande inte någon uppfattning om miljövård och vad intelligensen beträffar har den inte ökat nämnvärt, replikerade Argano syrligt.

- Ni kan inte på fullt allvar mena att nio miljarder människor ska lämna Jorden. Jag menar, även om det vore tekniskt möjligt, vart skulle vi ta vägen?

- Tja, det kan ju bli ett problem. Med er miserabla hyreshistorik finns det nog ingen som vill upplåta en planet till er. Men uppriktigt sagt så bryr vi oss inte om det. Har ni en aning om vad det kommer att kosta att städa upp efter er? Vi talar om världsvid sanering.

- Men om vi städar då? undrade Australien försiktigt. Kanske om vi…

- Förlåt att jag avbryter, men allt jag begär är att ni lämnar planeten. Ni har femtio år på er. Därefter kommer vår städpatrull, och de är noggranna kan jag lova er. Är vi överens? Bra!

Argano steg ner från podiet, och omringades av upprörda FN-parlamentariker. Han lyssnade inte på deras protester, deras röster var tröttsamma. Han hade inte behövt avhysa så många raser, men i samtliga fall var mönstret detsamma. De betedde sig som om de inte fattade vad de gjort. Trodde de verkligen att de kunde skövla och bete sig hur som helst utan att ägaren skulle protestera? Visserligen var den här planeten budgetklass, men det fick ju finnas gränser.

- Ni kan protestera. Ni kan bråka. Tro mig, det här var inget lättvindigt beslut. Mitt råd är att ni istället koncentrerar er på att ordna en annan plats, en planet att flytta till.

Med dessa ord tryckte Argano in en knapp på sitt bälte. Ett kraftigt ljus bländade åskådarna och kameror, och så var han försvunnen. Det enda som hördes var ett vinande ljud då luften fyllde den plats där han nyss stått.

Jarl Alfredius dröjde kvar vid sin monitor innan han frånvarande och hjälplöst såg in kameran. I bakgrunden hördes upprörda röster.

- Vad säger man? Jag... tror att vi slutar där. Ja, vi slutar där.

Epilog

Ett blodrött skepp. Det gled ljudlöst genom den kalla rymden. Ljuset från avlägsna stjärnor fick det slanka, rovdjursliknande skeppets skrov att glänsa likt dödligt kvicksilver. I dess inre sov universums bästa sanitetstekniker. Det skulle dröja ytterligare två veckor innan de var framme vid CZ-45A.

Senast uppdaterad 99-04-26.