År 2002: Nu vare slut

Euro (The change is in your pocket)
  Sedan januari har Irland inte längre en egen valuta, nu använder vi den så kallade euron som har sin alldeles egna symbol också (€). Man kunde köpa mynt några veckor innan jul så jag knallade in till det lokala postkontoret och köpte två påsar. En behåller jag oöppnad, den andra fick min bror Anders. Mynten har en europeisk framsida och nationell baksida, i Irlands fall är det en harpa. Det ska bli kul att se hur mynt från andra euroländer letar sig hit. Sedlarna innehåller däremot inga nationella symboler. Det finns broar och portar på sedlarna men de är påhittade för att inte skapa nationell irritation.
  1-centaren är nog det värdelösaste mynt jag någonsin handskats med sedan jag slutade leka butik i femårsåldern, de liksom fastnar under naglarna när man rotar igenom myntfacket i plånboken. Myntet är drygt en halvcentimeter i diameter och värd mer eller mindre ingenting (9 öre). Det märkligaste med mynten är dock inbördes storleksförhållande. 5-centaren är större än 10-centaren och 50-cent är större än 1 euro. 1 och 2 euromynten är snygga i alla fall tycker jag (vitmetall med gul metall i ring runt och omvänt).
  Jag kan väl inte påstå att jag är *för* eurosatsningen men en god effekt för euron med sig. Förut kunde jag lura mig själv att £1 var ungefär 10 kronor trots att det legat närmare 11:50 eller till och med 12 kronor. Nu kan jag låtsas att €1 är 10 kronor när de i själva verket bara är ca 9 kronor (februari 2002). En DVD-skiva (mitt eget BigMac-index) som förut kostade £20 = 200 kronor kostar nu €26 vilket översatt till min verklighet av SEK blir 260 kronor. Det är ju hemskt vad dyrt allt blivit den sista tiden!   Jag har redan fått mynt från Frankrike, Tyskland, Finland, Spanien, Österrike, Italien och ytterligare ett land som jag inte kan identifiera.

Gästrummet
Vårt hus har periodvis fungerat som vandrarhem eftersom vi haft ett gästrum. Rummet är inte stort, men det får plats en säng och en garderob och lite annat smått och gott. Vi funderade ett tag på att skaffa en tredje, betalande, hyresgäst men i slutänden föredrog att skaffa biljardbord. Man måste ju prioritera:)
  Vår alldeles egna version av Bed and Breakfast (B&B) gick under benämningen B&D (Bjorn and David) och sköttes under mycket informella förhållanden. Men det var ett exklusivt etablissemang, bara arbetskamrater och familj ägde tillträde. Äsch, vad fånigt det där lät då, det var bara det att vi inte annonserade, så "uthyrning" skedde medelst mun-mot-mun-metoden. Eller snarare e-brevsmetoden. Ett par killar från det tyska kontoret bodde hos oss några dagar vardera men vi hade även hemlösa arbetskamrater boende hos oss i en eller ett par veckor. Aoife stannade ett par veckor medan hon ordnade en lägenhet. Detta gällde även Marié-Helén, och Katharina stannade drygt en vecka i väntan på flytt till Tyskland. Det var jättekul att ha dem boende hos oss. Vi såg på film tillsammans, lagade käk och umgicks.
  En del "utomstående" förvånades över att vi inte krävde våra övernattare på hyra, men det var både jag och David överens om från början att inte göra. Vi hade ju ett tom rum och de var våra kompisar, självklart får de bo gratis. Allt annat vore patetiskt. Trots det gick vi inte lottlösa från samboförfarandet, jag fick bland annat två fantastiskt trevliga handgjorda lermuggar av en kompis, en annan gav mig DVD-filmen "Det stora blå" och de tyska pôjkera överöste oss med Belgisk choklad. Mums!

Vinter-OS
Irland är ett väldigt osnöigt land, jag tror att de hade två deltagare i vinter-OS (båda var inflyttade österrikare) så de irländska tv-kanalerna visade ingenting från OS i Salt Lake City. Därför var det så jäkla typiskt att vårt kabeltvbolag NTL bestämde sig för att ta bort EuroSport ur sitt analoga utbud (som vi prenumererade på) en vecka innan OS började. Istället fick vi ENBC (den europeiska varianten av NBC) som koncentrerar sig på nyheter & ekonomi. Tack för kaffet!
  EuroSport skulle flyttas till det digitala utbudet men NTL hade inte bekymrat sig om att ha ett kontrakt klart innan de tog bort EuroSport från standardutbudet. Jag hade tänkt skaffa deras digitaltvpaket men när jag ringde och kollade visade det sig att utan kontrakt fick de inte visa EuroSport över huvudtaget.
  Kanske var det lika bra förresten, Sverige har inte gjort något bra OS och jag skulle antagligen ha varit väldigt frustrerad framför tv:n. BBC visade en del, bland annat Sveriges match mot Vitryssland i hockey. Trots att jag visste resultatet, jag hade kollat på Aftonbladets webbtidning, var det fysiskt plågsamt att se Sverige förlora med 3 – 4. Jag har ändrat åsikt om NTL. Tack för att ni plockade bort EuroSport ur utbudet!

Så var det slut på det roliga
Torsdag 21/2 avslutades i praktiken min anställning på Trados Ireland. Det skedde plötsligt, och var inte det sätt på vilket jag ville avsluta min anställning. Det gäller säkert alla andra också som stod utan jobb då Trados Irlandskontor lades ner. Även om Irland inte är USA så går det ganska bryskt till. Enligt lagen behöver ett företag inte ge mer än en halv veckas uppsägningstid per arbetat år. Har du jobbat mindre än två år så behöver företaget inte ens betala ut avgångsvederlag, något som annars är relativt vanligt.
  I Trados fall skötte sig företaget rätt bra, och det var till stor del tack vare min vän Robert. Som Trados R&D-chef (Research and Development) visste han sedan nyår vad som var på gång och han jobbade hårt för att de av oss som fick lov att sluta skulle få ett bra avgångsvederlag (redundancy package). Vi fick fem veckors lön, en veckas lön per jobbat år, innestående semester samt vår arbetsdator. I mitt fall betydde det rätt mycket pengar och en hyfsat snabb dator med 21"-skärm. Helt OK om man bortser från att jag nu står utan jobb:)
  Själva avskedandet gick till så att alla samlades i ett stort konferensrum i hotellet Royal Marine. Jag hade via Robert redan fått information så jag hade haft nästan två veckor att förbereda mig (och dessutom lida av att inte få berätta) men jag tycker synd om en del av de andra. Jag och andra hade i och för sig haft något på känn ända sedan julas men att hela kontoret skulle läggas ner var mer än jag och de övriga hade kunnat föreställa oss. Jag hade lovat att inte säga något till de andra, för att alla förhandlingar skulle få slutföras i lugn och ro, men en av mina arbetskamrater pressade mig på information kvällen före mötet. Till slut gick jag med på att bekräfta hennes slutsatser om de var korrekta men att i övrigt inte säga något. Hon hade listat ut mycket, dock inte att kontoret skulle stängas.
  En jeppe från USA-kontoret skötte snacket till att börja med, och i princip berättade han hur hemskt svårt det var för företagsledningen. Han uppfyllde verkligen klichébilden av "Corporate America" och det var svårt att inte skratta rakt ut åt en del av flosklerna han spottade ur sig. Därefter förklarade vår operative chef Jochen varför kontoret lades ner och det var ingen som inte förstod orsaken. Vi tjänade mindre pengar än vi gjorde av med, så enkelt var det. Vi fick lite papper och så var det klart. En frågestund blev rätt kort. Efteråt sa Jochen att han hade väntat sig mycket mer upprörda känslor men jag tror att vissa som redan visste hade accepterat faktum och en del andra höll fortfarande på att bearbeta chocken.
  Folk hade olika sätt att hantera det inträffade. Vissa verkade oförmögna att ta till sig informationen. Så till exempel trodde någon att förhandling om vilka som skulle få erbjudande om att flytta till kontoret i Tyskland ännu inte hade hållits (eftersom han inte hade tillfrågats och det inte fanns i hans föreställningsvärd att företaget skulle göra sig av med honom) och när det till sist sjönk in bröt han mer eller mindre ihop. Andra verkade inte förstå vad uppsägning betyder, jag vet inte om det var deras ungdom och naivitet eller om det faktiskt var för att de inte förstod de engelska orden.
  En rätt osvensk detalj var att uppsägningen var omedelbar, det vill säga att ingen som fick kicken förväntades jobba mer. Kontoret hölls stängt och ingen fick komma in då en kille från Schweiz höll på att stänga av allas nätverkskonton och formatera om hårddiskarna. Vi fick inte komma in på kontoret igen på flera dagar så vi instruerades (antagligen i strid mot givna instruktioner) av Robert att ta hem personliga tillhörigheter eller sådant som vi inte kunde avvara några dagar. Han formulerade det på så vis att alla förstod att de kunde komma ifråga för uppsägning.

En sista pubrunda (den första av många)
Vad gör en Irländare som just blivit av med jobbet? Går på puben förstås! Klockan var bara tio men baren i hotellet var öppen så vi tassade in. Det bjöds på rundor "left, right and center" och vi snackade om vad som hänt.
  Efter ett par tre timmar i Royal Marines bar, där Martin bland annat kom ihåg att jag hade skällt på honom, blev det dags för lunch. Vi knallade upp till en närbelägen pub och åt innan vi övergick till drycker igen. Den del av puben där vi satt var tydligen bara öppen under lunchen för framåt tretiden sa bartendern att om vi ville ha mer öl fick vi allt masa oss ner till nedre våningen. Så oförskämt! Vi tog DART:en in till stan istället och baren Black & White där jag åt en fantastiskt god Club Sandwich.
  I sextiden gick vi över floden Liffey till Temple Bar-området och kvällens sista stopp - en pub vars namn jag för tillfället inte kommer ihåg [så mycket festade jag:)]. Där anslöt övriga tradosianer och vi tog snart över en stor del av puben. Efter att ha tillbringat närmare 8 timmar omgiven av rökare hade jag jordens huvudvärk och jag njöt inte särskilt mycket av tillställningen. Ett tag var jag inställd på att bara vänta tills Sarah och Robert kom (jag hade lovat att köra deras bil hem från stan) men så frågade Dani om någon hade lust att gå och käka lite mat. Jag följde med och efter lite frisk luft och en av de godaste kebaber jag någonsin ätit (varför hade jag inte provat det tidigare!) var jag redo för "sista natten med gänget".
  Det var många som tog chansen till ett rejält sjöslag och vår anförare Aidus envisades med att lyfta upp folk i luften. Vid ett tillfälle hade han tre ordningsvakter runt sig som ville kasta ut honom men han lyckades prata sig ur knipan. Vi dansade ringdans, inte så spektakulär som Riverdance, men folk lade märke till oss och var nog rätt irriterade. Både Jochen och ekonomikillen från USA blev bjudna på den ena drinken efter den andra och det var inte bara av vänlighet - vissa tyckte att en rejäl baksmälla var rätt åt dem. Mot slutet av kvällen hade båda svårt att stå och gå. Först när puben stängde klockan halv 3 på natten skjutsade jag Robert och Sarah hem.

Inflyttningsfest blev utflyttningsfest
Som en direkt följd av att Trados lade ner i Irland så utlyste jag och David äntligen vår inflyttningsfest (house warming party) som rätteligen borde kallas utflyttningsfest. Vi hade ju bott i vårt hus närmare ett och ett halvt år så det var minst sagt på tiden. Vi hade pratat om att ha en fest så många gånger tidigare att våra arbetskamrater först vägrade att tro på det. Jorå så att...
  Men nu blev det fest i alla fall. Vi ville lägga festen så långt efter det stora mötet att folk hunnit komma över chocken men inte så sent att de hunnit glömma Trados. Fredag, två veckor efter "blodbadet" tyckte vi blev bra, och det var ju dessutom min födelsedag:) Enda kruxet var att David skulle befinna sig i Tyskland ända fram till fredag lunch så jag fick fixa allt själv.
  Jag storhandlade på onsdagen och sedan satte jag igång att laga mat. Djupfryst kött var de obekanta med så jag fick köpa färskt kött och sedan frysa in det för att kunna göra tjälknöl. Det tog längre tid än jag räknat med, men lagom till festen började hade vi följande att bjuda på: loaded potatoskins, två stora ostpajer (en med skinka och en med soltorkade tomater/fetaost/rödlök), thailändska currypuffar, pastasallad med grillad kyckling samt potatissallad och tjälknöl. Samma dag, efter att ha varit på väg en hel vecka, kom dessutom paketet från Sverige med chips, choklad och smågodis så det var ett hyggligt utbud av gotti-gott våra gäster hade att hugga in på.
  Vi var tvungna att ha något form av kyl för all öl folk förväntades ha med sig så jag smet ner till vår lokala pub, The Playwright, och fick några kassar med is. Isen hällde jag i badkaret och så var den lilla detaljen ordnad.
  Festen blev lyckad, och jag tror att de som kom hade kul. Vi räknade inte men jag uppskattar att vi var närmare 35 stycken. Mestadels var vi i köket, tänka sig, men några partier biljard hanns också med liksom samvaro i vardagsrummet där jag till exempel presenterades med Ireland in a box från Sarah och Robert och jag "tvingades" läsa upp en liten text om varje föremål i lådan. Dani och hans spanska vänner förgyllde tillställningen med gitarrspel och sång.
  Lång blev festen också. Folk började droppa av framåt tre - fyra på morgonen men en liten kärna festare blev kvar ända till klockan sju på morgonen. Då hade vi hunnit avhandla en hel del rätt personliga detaljer såsom vilka tre på jobbet man skulle välja som möjlig flick-/pojkvän men det redovisar jag inte här:) Däremot kan jag meddela att det tog oss tre dagar att städa.

Sverige igen
Måndag 29:e april lämnade jag Irland för denna gång. Det var en sorglig dag och det sista jag såg när det lilla Maersk Jet-planet lyfte var en stor blågul skylt som förkunnade att motorvägen till flygplatsen till 85% finansierats med EU-bidrag.
  Och här slutar dagboken från Irland.

Allen Removals
Eller förresten det gör den inte riktigt. Jag flyttade ju hem till Sverige, men för att få hem alla prylar så anlitade jag en flyttfirma.

Senast uppdaterad 02-07-21