År 2001: WorkSpace
Julfest och annat glamm
Vi har haft ett antal partyn och de läggs undantagslöst måndag till torsdag. Aldrig har vi haft ett riktigt praty (julfest, release party eller liknande) på en fredag. Förklaringen är enkel, om man har en arbetsdag nästa dag kan man nyktra till på arbetstid istället för på dyrbar helgtid. De är kluriga irländarna.
Julfest sker lämpligen på en restaurang eller hotell. Senast var det på ett jättehotell som heter Jury’s. Jag kan väl inte påstå att jag var sådär jätteimponerad. Hotellet hade ställt iordning bord med plats för ca 400 personer. Det säger sig självt att det inte går att laga god mat för så många och det var mycket riktigt rena skolbespisningsmaten. All mat var halvljummen och drycken tog snabbt slut. Till på köpet hade de en galning som DJ som spelade hög musik hela tiden. Kuligare var att vi hade julklappsutdelning och sedan intog Trados dansgolvet. Till och med jag dansade lite, fast bara lite.
Efter fester är det rätt vanligt att vi fortsätter till pubar inne i Dublins centrum. Även om de flesta pubar stänger runt midnatt (dörrarna stängs runt klockan 23 men de som redan befinner sig på plats får stanna) så finns det en del som har öppet längre. Vad man måste vara försiktig med är att gå clubing med Aidus. Han är oöverträffad när det gäller att dricka ”shots” och många arbetskamrater har begått misstaget att försöka hålla jämna steg med honom bara för att vakna upp nästa dag utan minne och med en helvetisk baksmälla. När han inte dricker shots utmanar han intet ont anande kollegor på att dricka Smirnoff Ice på tid. . Samme Aidus är den som oftast frågar mig hur jag står ut med att vara nykter framåt 23-tiden när alla andra är mer eller mindre fulla.
WorkSpace
Från januari till juli jobbade vi med ett projekt kallat WorkSpace. Det är väl kanske företagshemligheter att skriva om vad som hände bakom kulisserna men man kan lugnt säga att vi jobbade så mycket vi orkade. Det blev många sena nätter och till och med ett par ”all nighters”, något som jag inte gjort sedan hösten –95 och tokprojektet Freelance på Translitera.
Jag räknade ut att mitt snitt var 60 timmar i veckan under närmare 7 månader så mitt första programmeringsprojekt var ett verkligt elddop. Men vi fick iväg produkten i tid, och även om det finns barnsjukdomar och vissa saker kunde ha blivit bättre så kan WorkSpace-gruppen vara stolt över vad vi åstadkom. Ingen trodde att vi skulle hålla vår dead line men på grund av att Trados helt enkelt behövde få ut en produkt på marknaden var datumet inte förhandlingsbart. Man erkände indirekt att tidsramen var omöjlig i det att vi fick två veckor extra ledigt och övrig övertid fick vi betalt för, vilket i mitt fall innebar en extra månadslön.
Att ensam jobba så mycket skulle jag aldrig klara. Det som gjorde det uthärdligt var att alla i gruppen tog gemensamt ansvar och jobbade i princip lika mycket. Som uppmuntring/kompensation för det myckna arbetet bjöds vi då och då på middag och pub, och när vi jobbade sent var det heller aldrig något tvekan om att Trados stod för matkontot. Det finns otroligt många restauranger som har hemkörning så vi åt mexikanskt, italienskt, indiskt, kinesiskt, amerikanskt, vietnamesiskt, japanskt och säkert några andra länder också. Det fanns alltid Coca Cola på kylning så att vi fick det koffein som vi behövde:)
Det negativa med att jobba så mycket var förstås att vi inte hade så mycket ledigt vilket gjorde oss alla väldigt trötta. Det gjorde att min semester i Sverige, främst familjen, blev lidande. Jag hade helst velat tillbringa tre veckor utan att göra någonting annat än läsa böcker, se på tv och sova. Men det är ju svårt när familj och vänner vill träffa mig då jag är hemma i Sverige. Att ladda om batterierna tog dessutom mycket längre tid än någon hade räknat med tror jag. Inte förrän framåt senhösten kändes det kul att programmera igen till exempel.
Vi blir med biljardbord
Under våren hade både jag och David pratat om att skaffa biljardbord och vi hade kikat runt lite. Fast innan vi köpte bord ville vi invänta hyresförhandlingen i fall att vi måste skaffa en tredje hyresgäst om hyran chockhöjdes (vilket inte alls är ovanligt eftersom det helt verkar saknas lagstiftning på det området). En extra hyresgäst skulle innebära att vi inte hade ett ledigt rum för biljardbordet. Vår hyresvärd lät dock hyran vara oförändrad och då var det ju fritt fram för realisering av en pojkdröm.
Alla bord som vi tyckte oss ha råd med hade skiva gjord av trä och de var i övrigt inte särskilt attraktiva så vi började misströsta. Då kom Davids flickvän till vår räddning. Hennes pappa sysslar med cigarettautomater till pubar och hotell men en gång i världen hyrde han även ut biljardbord till pubar. Han råkade ha ett bord kvar som han gärna sålde till oss. Sagt och gjort. En söndag anlände en skåpbil med ett äkta pubbiljardbord.
Vi kånkade in bordet, som var nedmonterat i ben, ram, myntenhet och filtklädd stenskiva. Hela anordningen väger nog närmare hundra kilo. Vi hade rensat det större av de två tomma rummen och nu ställde vi bordet mitt på golvet. Med de små köerna som följde med gick det precis att skjuta från alla håll utan att behöva ställa sig i alltför knepig ställning.
Det medföljande bollarna var slitna, och dessutom bara gula eller röda. Det gör ju ingen människa glad så nästa helg åkte jag in till stan och hittade en affär som sålde biljardbollar till bord av vår storlek. Jag kikade på köer också men de som jag gillade bäst var för långa för vårt begränsade utrymme.
Bordet är inte så stort, inte bollarna heller för den delen, men när man vant sig vid att den vita bollen är något mindre än de andra så går det att få till riktigt proffsiga stötar. Varför är den vita bollen mindre kanske du undrar? Det är för att bordet är ett ”betalbord” där varje boll som åker ner i en av fickorna far in i en speciell låda som bara kan öppnas genom att man stoppar i ett 50-pencemynt. Ibland missar man ju skott och om den vita bollen skulle åka ner, gör den mindre diametern att den slinker igenom spärren och ut i ett returfack.
The Green Dolphin
Jag har en ganska avslappad inställning till hårklippning och jag är utomordentligt nöjd med min mammas klippning så det hela var en impulshandling. Världsaprommis! Jag var på stan tillsammans med min vildvuxna kalufs och upptäckte att jag hade mer tid på mig än jag först trodde. På en smågata mellan Grafton Street och Dawson Street fick jag syn på en skylt som förkunnade att man kunde få håret klippt medan man väntade:)
Tja, varför inte tänkte jag och smög nedför trappan till frisörsalongen The Green Dolphin (man undrar var det namnet kommer ifrån – låter mer som en ekologisk restaurang tycker jag). De hade till och med en sådan där röd- och vitrandig snurrande sak. Det luktade av hårtonik och andra lyxartiklar när jag öppnade dörren, och en massa små svartklädda män svärmade runt ett gäng stolar med saxar och kammar i högsta hugg.
För första gången på drygt tjugofem år befann jag mig alltså på insidan av en frisörsalong (whoa – spännande). De insåg snabbt att jag inte hade en susning om hur man beter sig så en frisör pekade på en bänk där jag kunde vänta medan en stol blev ledig. Så blev det min tur och jag fick ett blått skynke över mig och barberaren, Jimmy, tog hand om mina glasögon. När han tvättat håret (på mig alltså) frågade han hur jag ville bli klippt. Hmm. Jag har aldrig funderat så mycket på det, det är först och främst den funktionella aspekten jag är efter, så allt jag fick fram var: ”ehh, fairly short please”. Det var allt Jimmy behövde höra för att dra igång.
Först klippte han med vanlig sax, sedan med en taggig sax och sist trimmade han med en elektrisk manick. Fort som attan gick det. Knappt tio minuter skulle jag tro och sedan var jag så vacker som aldrig förr:) Han frågade om jag ville ha pomada i håret men där drar jag gränsen. Det kostade visserligen mer än en kram (som är mammas taxa) men det var inte så farligt, bara £9 och då fick man en mintkaramell också.
C#
Under sensommaren började vi lära oss ett nytt programmeringsspråk som heter c#, uttalas see sharp. Det är en blandning av C++, Java och Visual Basic och Microsoft är uppfinnare. Programmeringsmiljön (det vill säga alla programfiler) levereras på tre stycken CD-skivor och tar otroliga två timmar att installera. Två timmar! På den tiden hinner man köra bil från Borlänge till Uppsala och dessutom dricka en kopp te för tusan.
För att göra inlärningen lite roligare gjorde vi varsitt spel. Jag tillverkade en variant av ett gammalt arkadspel som jag för mitt liv inte kan komma ihåg namnet på. Det är i alla fall en massa stjärnor i olika storlekar som faller ner mot ett nät av nio rutor. Jag kommer ihåg spelet för det är den enda spel som min mamma någonsin uttryckt visst intresse för.
Genom att klicka på en ruta ”öppnar” man den så att stjärnan kan falla igenom. Om man inte öppnar kraschar stjärnan och man förlorar ett liv. Det blev ett himla tjusigt spel må du tro, med färgglad grafik och rasande tempo:) Jag kallade spelet Star Catcher. Det var urkul att programmera spelet och jag fick lov att lägga band på mig för att inte glömma bort att det viktigaste var att lära sig språket – inte att göra ett snyggt spel.
Hemlandstoner
Med Internets enorma framgång de senaste åren behöver en stackars förskingrad svensk inte sväva i okunskap om vad som händer i Svedala. Tack vare bland annat Aftonbladets, Expressens, DN:s och Svenska Dagbladets webbversioner har jag relativt ofta sett nyheterna lika snabbt eller till och med snabbare än min övriga familj. Webbsidorna uppdateras ju ofta om något ”stort” inträffat, som att Ludmila är dopad eller att Mona Sahlin glömt att betala räkningar igen:)
Om man tröttnar på att läsa tidningar kan man gå till Sveriges Radio, som har en alldeles utmärkt service när det gäller nyheter och radioprogram. Jag har till exempel hämtat samtliga utlagda ”Spanarna” från 1998 ända fram till senaste veckan. Det rör sig om närmare 200 program och med den utmärkta komprimeringen går de in på två CD-skivor.
I somras behövde jag inte ens missa det svenskaste av svenska radioprogram, Sommar. Jag tycker i och för sig att standarden på programmen sjunkit stadigt i takt med att SR engagerar fok som är ”inne” snarare än att de har något intressant att berätta. De program som var bra har jag dock sparat, jag tänker till exempel på Bengt Johansson och Tomas Nordahl.
Svensk musik är heller inget problem. Först använde jag Napster och hämtade några Magnus Uggla-låtar och när den tjänsten lades ner tipsade en kompis om AudioGalaxy och där finns allt från Jussi Björling och Eleanor Bodel till Arvingarna och Sator. Jag vet att det strikt sett inte är helt lagligt men de låtar jag hämtat har jag redan på CD fast i Sverige.
Gå på bio
Förutom shoppingdag är lördag också biodag. Det är märkligt, men i Uppsala går jag inte särskilt ofta på bio. Knappt en gång i månaden skulle jag tro. Här i Dublin går jag på bio varje lördag om inte något annat är inplanerat. Utbudet är en anledning förstås och dessutom är det rätt billigt. Går man före tolv så kostar det 30 kronor, före sex kostar det 45 kronor och annars runt 65 kronor.
Om det finns gott om filmer att se så blir det två stycken, men vid några tillfällen har sevärda filmer tagit slut och då blir det bara en eller kanske ingen alls. Det är mest amerikanska eller engelska filmer men även en del filmer från andra länder. På så vis såg jag till exempel ”Tillsammans” här i Dublin, med text på engelska som det var oerhört svårt att låta bli att titta på trots att jag ju förstod allt som sades. Märkligt hur det fungerar.
Min favoritsalong är den enormt stora 1:an på Savoy. Den har närmare 800 träsäten klädda med röd plysch och en ridå som också går i rött och antagligen skulle räcka till 500 tomtedräkter. Jag älskar att sitta nära stora biodukar och då utstår jag gärna lite busiga bänkgrannar. Går man en lördag eftermiddag är det dessutom rätt folktomt.
Irländare är nämligen värre än svenskar på att föra liv under filmens gång. Rekordet togs av ett gäng småpojkar som hela tiden åkte nedför en ledstång som gick längs ena sidan av salongen. Till slut kom en vakt in och körde ut dem. Annars verkar ett populärt nöje vara att gå på bio för att skicka SMS-meddelanden till kompisar. Röker finns det alltid någon som gör och popcorn verkar finnas till mest för att bli kastat på golvet eller andra biobesökare.
På jättebiografen IMC i Dun Laoghaire blev jag för inte så länge sedan ombedd att visa min biljett, detta trots att filmen redan börjat. Jag såg vakten närma sig och trodde först att han skulle börja bråka för att jag åt en hamburgare men sedan bad han harklande om ursäkt och sa att en annan anställd sett mig gå från en salong till nästa. De kunde ju inte veta att jag köpt två biljetter samtidigt så jag förlät dem påhoppet och fortsatte att mumsa på min XL Bacon Double Cheese-burgare:)
Västerut
En torsdag i början på augusti kom mina vänner Per och Katrine och hälsade på. Flyget var försenat så första dagen blev inte mycket gjort. De skulle ha anlänt vid lunchtid men kom inte förrän framåt kvällningen. Allt vi hann med var en promenad runt kvarteret för att kika på arkitektur och pubar. Jag föreslog ett besök på puben The Playwright men de var trötta.
På fredagen kikade vi runt i Dublin och åkte bland annat upp i utkikstornet The Chimney för det hutlösa priset £4. Men utsikten var hyfsad. Vi åt ”fish and chips” på Beshoff’s och tittade in i Christ Church. Jag lämnade Per och Katrine i Dublin och åkte hem för att bli hämtad av en bilfirma som vi hyrt bil av. En sprillans ny Opel Astra blev det.
Lördagen gick vi upp ganska tidigt för att hinna iväg innan trafiken blivit alltför intensiv. Vi tog vägen genom centrum och längs Liffey. Det första som hände ute på motorvägen var att en bilist brakade om och bromsade framför oss. Han var inte nöjd med att vi höll drygt den tillåtna hastigheten i den snabba filen och ville informera oss på detta hjälpsamma sätt. Han får väl förkroppsliga det faktum att alldeles för många (både män och kvinnor) irländare inte vet hur man uppför sig i trafiken. I antal döda, både faktiskt antal och procentuellt sett, ligger Irland högt upp.
Nå, det var egentligen enda incidenten på vår resa och det får man ju vara glad för. Vi stannade halvvägs till Galway och åt de medhavda smörgåsarna och hälsade på en liten hund. Vid pass lunchtid var vi framme vid vårt mål, B&B:et ”Son Amar” i Oranmore. Vi checkade in våra väskor och fortsatte nordväst till landskapet Connemara och Kylemore Abbey. Det var en gång i tiden ett kloster men är numera tydligen en internationell flickskola. Jojo. Kanske hade de lov för vi såg då inga töser hur mycket vi än kikade. Det var regnigt och disigt så klostret och dess omgivning av branta berg och skog såg rent magisk ut. Man väntade sig nästan att några kelter skulla smyga ut ur skogen och slå en stepp.
I skymningen återvände vi till Oranmore och hittade en trevlig liten restaurang. Jag åt kryddiga krabbkakor till förrätt och lammkotletter till varmrätt. Till detta drack jag en pint Coca Cola. Försökte återigen locka in Katrine och Per på pub men de var ståndaktiga de små rackarna. Istället återvände vi till våra rum på Son Amar. Jag och Per delade ett dubbelrum med utsikt över får som stod så stilla i regnet att vi trodde de var sövda.
Nästa dag, söndagen, började vi med en tvättäkta Irländsk frukost; ägg, korv, bacon, black och white pudding samt rostat bröd. Detta sköjdes ner med te och en något udda smakande juice av obestämt ursprung. Efter frukosten anslöt vi till karavanen med bilar och bussar som siktade in sig på en av västkustens stora attraktioner, Cliffs of Moher. När det är fint väder kan man se Arranöarna men nu var det dimmigt. Trots detta är det en majestätisk syn, 100-150 meter höga lodrätta klippväggar som attackeras av Atlanten.
Jag har visst anlag för svindel så jag håller mig långt från kanten, men det finns dårar som står med tårna utanför och ser rakt ner. Det har tydligen hänt att folk blåst ner och slagit ihjäl sig. Huga. Vi gick en liten vända längs klipporna innan regnet och kylan fick oss att återvända till bilen. Vi fortsatte ner mot Limerick och passade på att äta lunch i Ennis. Efter en snabbt besök i Kilkenny satte vi av hemåt. När vi kom in i förorterna till Dublin körde jag på känn och hamnade faktiskt mer eller mindre rätt. Vi kom fram vid Stillorgan Shopping Centre.
Sammanfattningsvis kan man säga att jag aldrig kört så långt på så kort tid. Jag räknade ut att vi kört (det vill säga jag) 92 mil. Gaspedalsfoten var nästan avdomnad:) Det var skönt att lägga sig och sova. Fast först gjorde jag ett sista misslyckat försök att locka med mina vänner på pub. Nå, det får väl bli nästa gång.
När vi inte jobbar då?
Vi TRADOSianer umgås en hel del utanför jobbet och det blir väl lätt så när många från andra länder samlas. Vi har inte så stort umgänge utanför jobbet så då blir det naturligt att man hittar på saker tillsammans. Förutom att puben besöks med regelbundenhet så finns det mycket annat man kan hitta på.
DVD-afton till exempel. Eftersom jag har en DVD-spelare ser vi då och då på film hemma hos mig, och då ser vi till att få låna företagets projektor. David har en stereo med Dolby 5 så vi kan få sensoroundljud också. Vi beställer mat från någon av de många restaurangerna i området som har hemkörning och handlar drycker från en off license. Senast såg vi ”High Fidelity” och ”Life of Brian”. En rysk tjej och hennes indiske pojkvän hade överraskande nog aldrig sett en Monty Python-film.
Flera gånger har vi även åkt och bowlat i en jättehall inte så långt från vårt hus. Vi hyr två banor intill varandra och delar upp oss i två lag som på skoj tävlar inbördes. Det har visat sig att jag är en jäkel på att panga käglor. Jag har hittat ett klot som passar mig perfekt och min bästa serie är 168 poäng.
Några gånger har vi gått på teater. Det finns flera olika teatrar men främst har vi frekventerat The Gate, icke att förväxla med den stora och klassiska The Gaiety. The Gate sätter mestadels upp moderna pjäser. Pjäser som behandlar ytterst intressanta och märkliga ämnen. Till exempel ”Bash” som handlar om mord på sitt eget barn (otroligt stark pjäs i tre delar) eller sociala experiment, ”The Shape of Things”. Efter teatern blir det förstås ett besök på någon trevlig pub i närheten, om inte för att ingående diskutera pjäsens underliggande dikotomi, så i alla fall för att prata lite strunt.
Jobba med hemsidan
En sak som jag inte ”lade ner” trots att WorkSpace upptog det mesta av min tid var den här hemsidan. Det var nästan tre år sedan jag senast uppdaterade min hemsida så jag tycker verkligen att det var på tiden. Min Internetleverantör tillåter inte att man använder ASP eller någon annan typ av databas så det är ett rejält åtagande att uppdatera alla sidor (ca 400 då jag senast räknade).
När jag uppdaterat nästan alla sidor med min nya design kom jag på att jag borde ha testat layouten på olika webbläsare. Det blev en chock att se sidorna i Netscape, de såg rent ut sagt för jäkliga ut. Så det var bara att återvända till ritbordet och designa om sidorna och uppdatera dem igen. Fast den här gången orkade jag inte göra allt för hand så jag skrev ett litet verktyg som läste in gamla sidor och spottade ur sig nya. Det kortade ner arbetet med många månader och dessutom var det kul att skriva programmet.
The Boys Are Back In Town
Min vän Robert är mer musikintresserad än jag är filmintresserad, d.v.s. han är snudd på fanatiker. När två av hans kompisar från Sverige, Roland och Magnus, som är lika musikglada hälsade på föll det sig därför helt naturligt för dem att på Alla helgons afton söka upp Phil Lynnots (Thin Lizzy) grav ute på halvön Howth. Och jag hängde på.
Fast innan vi letade gravstenar tog vi bussen till stan och träffade en irländare med Roxy Music-singlar att sälja och lät våra svenska vänner dricka sig otörstiga på Guinness. Ett torg döpt efter musikern Rory Galagher var nästa uppdrag. Torg var en vansinnig överdrift, det var en skylt högt upp på ett litet hörn i Temple Bar. Sedan var det dags för Fish & Chips för det ville en av Roberts kompisar absoult ha.
Först sent på eftermiddagen tog vi DART:en ut till Howth. Från stationen var det ca 4km promenad till en stor och ödslig kyrkogård. Vid det här laget var det nästan mörkt så det var lögn i helsike att se något. Roland hade besökt graven förut så han tog täten. Efter tjugo minuter hade vi med hjälp av cigarettändare äntligen lokaliserat graven. Den var täckt med blommor, fotografier och andra minnessaker. Jag tog några kort och sedan gick vi tillbaka.
Köpa dator
Hela hösten 2001 fick jag klara mig utan min bärbara dator för den hade pajjat vid semestern i Sverige. Jag hade ju dator på jobbet, och vid julledigheten kunde jag ta med mig min bärbara tillbaka till Irland. Sådär framåt november hade suget dock blivit för stort (dessutom insåg jag att min bärbara dator inte skulle ”orka” med den nya programmeringsmiljön) så jag började leta efter lämpliga datorer.
Dell visade sig ha de mest prisvärda datorerna så jag gjorde en beställning via deras webbplats. Det var ett stort misstag. När en vecka gått utan att jag fått någon bekräftelse hörde jag av mig och då skylldes det på att kontakten mellan webbsidan och deras bokningsdatabas hade tjallat och så var cirkusen igång. Under de nästföljande tre veckorna fick jag prata med icke mindre än sju olika operatörer och alla var lika odugliga. De tog mitt telefonnummer och kundnummer och lovade att ringa upp samma dag. Jovisst!
Till slut tröttnade jag och avbeställde datorn. Det tog ytterligare en vecka och tre olika operatörer. Aldrig att jag köper dator av DELL .
Jul och nyår i Sverige
Med en kombination av tur och skicklighet hade jag en riktigt bekväm resa hem till Sverige under julen. Eftersom julen inföll på en måndag gissade jag att fredagen innan skulle bli en stor resdag, alltså åkte jag hem på torsdagen. Trots att jag fick stå en och en halv timme i kö för att checka in på Dublins flygplats (oduglingar!) visade det sig vara ett lyckokast.
Vädret var bra både i Irland och Sverige, snökaoset startade först på fredagen, och det var inte så vansinnigt mycket folk på tåget från Arlanda till Borlänge. Till skillnad från förra året hade SJ lyckats boka in mig på rätt dag och jag hittade plats för både min stora resväska och mig själv. Fick skuffa undan en stackare som skulle ända till Mora men jag hoppas att hon hittade en annan plats. Jag får alltid dåligt samvete trots att jag har rätt till sittplatsen.
Borlänge var fullständigt jullikt, med massor av vit snö som dessutom låg kvar hela julen och nyåret. Vi tog det väldigt lugnt, förberedde all mat som skulle vara på julbordet, handlade lite sista minuten-klappar och pyntade granen och huset. Nyår firade vi i min brors nya lägenhet som ser nästan exakt likadan ut som min lägenhet i Uppsala men han har ett extra rum. Jag och Anders letade recept i mellandagarna och sedan bjöd vi på en trerättersmeny som blev kanongod (om jag får säga det själv). Först var det tandoorikycklingfilé med italiensk vitlökssallad och hyvlad parmesanost, sedan åt vi oxfilé med grönsaks- och potatisröra och avslutade med mangoparfait (med täcke av grillade bananer) och hallonsås.
Ära vare gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden
När jag och min bror var små gjorde vi ibland våra egna julklappar. Det var en tradition som jag återupprättade den här julen. Jag hade hört att min mor tyckte om Tomas Nordahls Sommarprogram, men att hon missat att spela in det. På SR:s webbsida gick det att beställa program men de var ganska dyra och dessutom saknades musiken som spelades i programmet. Varför inte utnyttja datorn tänkte jag.
Jag hämtade radioprogrammet och en lista över vilken musik som Tomas spelade från Sveriges Radio och använde sedan Napster-kopian AudioGalaxy för att hämta de låtar som behövdes. Den enda låt jag inte kunde få tag på var Nacka Skoglunds”På min mammas gata”. Det fick bli ”Vi hänger med” istället. Först konverterade jag ljudfilen (den var i ett format som inte gick att spara till ljudcd) och sedan delade jag upp upp filen i delar med hjälp av ett ljudredigeringsprogram, så att jag kunde stoppa in låtarna på rätt ställe. Ibland sa Tomas inte vilken låt som spelades så jag fick lyssna på innehållet för att avgöra var sången rimligtvis skulle stoppas in. Det var jättekul.
Senast uppdaterad 17/03/02 00:00:00
|
