År 2000: Äventyret börjar

Men hur gick det här till då?
Det hela började en gråslaskig söndag i slutet av november 1999 då min gode vän Robert ringde och frågade om jag hade lust att flytta till Dublin och jobba ett tag. Min första reaktion var "nja, jag tror inte det". Kunde jag inte tänka på erbjudandet i alla fall? Jo det kunde jag väl. Vi kom överens om att höras framåt helgen. Robert hade ringt förut, det var nästan som en årlig ritual sedan fyra fem år och jag hade alltid tackat nej eftersom jag trivts bra med mitt jobb och sådant.
  Min avsikt var att fundera lite, men jag trodde nog att jag till sist skulle tacka nej. Men tänk så fel man kan ha. Jag pratade med mina föräldrar och min bror. Även om inte alla var överlyckliga (hej mamma) så höll de med om att detta var en strålande chans att byta "karriär". Mina vänner på företaget där jag jobbade (STAR Translitera AB) tyckte att det vore ett stort misstag att låta den här chansen gå förspilld. Det var mycket att tänka på så jag skrev ner för- och nackdelar:

  Kanske tvivlade Robert på sin övertalningsförmåga, jag vet inte. I vilket fall bjöd han över mig till Dublin straxt före jul så att jag kunde bilda mig en egen uppfattning om Trados Ireland Ltd. Jag var tvungen att snabbt begära ledigt kommande fredag och det var ett tag osäkert om jag skulle få ledigt. I värsta fall hade jag tänkt att sjukskriva mig, men till sist ordnade det sig. Så fredag morgon satte jag mig på flyget till Dublin. Jag har svårt för uppbrott och någonstans inom mig tror jag att jag hoppades att riktigt avsky Irland, Dublin och Trados. Inget kunde ha varit mer fel.
   Även om Dublin var grått som luddfiltret i en torktumlare kändes det som om jag skulle kunna återuppta bekantskapen. Från Dublins flygplats tog jag buss och DART till stadsdelen Monkstown. Jag hade fått en vägbeskrivning men lyckades missa den lilla gatstumpen där Trados fanns inhyst. Jag fick hjälp av en kille i en affär som sålde akvariefiskar. Jag hade letat efter något som liknade en kontorsbyggnad men det visade sig att världens största tillverkare av översättningsprogram var inhyst i ett vanligt bostadshus.
   Först hade jag ett långt samtal med Robert om vilka mina arbetsuppgifter skulle bli och sedan visade han mig runt på kontoret. Jag träffade ett tjugotal anställda och snackade med en del av dem också. Det var ett verkligt trevligt gäng. Bland annat kommer jag ihåg en kille som hette Adidas (egentligen heter han Aidus) och en tjej vid namn Joanie. Som om detta inte var nog skulle jag få följa med på en improviserad julfest eftersom företagets chef, Jochen Hummel, var på besök. Det första som slog mig med honom var att han var märkligt lik skådespelaren Tim Robbins (t.ex. Shawshank Redemption och Spelaren).
   Väl hemma i Sverige bestämde jag mig för att acceptera erbjudandet. Beslutet underlättades av att två av mina arbetskamrater, tillika mycket goda vänner, aktivt började söka efter nya jobb. Vi hade alla tröttnat på att vissa saker på jobbet inte fungerade, så om jag i alla fall skulle lämna Translitera kunde jag ju lika gärna prova på Dublin ett tag. När Robert kom över på "jullov" hade han med sig ett kontrakt som jag skrev på. Jag brottades ett tag med problemet att meddela mina chefer. Till sist beslöt jag att vänta med att säga upp mig till efter nyår. Jag vet inte om de egentligen brydde sig i att jag slutade, men jag ville i alla fall inte att de skulle få min uppsägning som "julklapp".

Hej då Translitera, hej då Uppsala
Därmed var själva krigsutbrottet fixat om man så säger. Nu vidtog ett lass med praktiska bestyr. Jag hade hoppats kunna använda min innestående semester och övertid till att minska ner min uppsägningsperiod men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Det slutade med att jag till och med jobbade ett par dagar längre än lagen föreskrev för att avsluta de projekt jag var inblandad i. Man är väl för snäll.
   Nu gjorde det i och för sig inte så mycket eftersom jag på så vis fick högre slutlön, men det blev besvärligare att städa ur lägenheten. Efter långa dagar fick jag ägna kvällarna åt att packa ner böcker, husgeråd, kläder med mera i kartonger och påsar. Jag slängde hur mycket som helst, ändå tog det inte slut på prylar. Det är otroligt vad mycket skräp man har lyckats samla på sig under årens lopp.
   Sådant som inte var dyrbart eller ömtåligt packade jag ner i ett av mina källarförråd. Det blev absolut tokfullt och jag ser inte riktigt fram emot att plocka ur det när jag flyttar hem. Det andra förrådet tömde jag på "saker som är bra att ha, hundra miljoner årgångar gamla datortidningar, dagstidningar som skulle gås igenom, gamla datorskärmar, kretskort, övertaligt husgeråd och mängder av läskflaskor som skulle ha pantats för länge sedan. Ja se det var en röra.
   Jag funderade ett tag på att skaffa utrymme i ett sådant där lagerhotell men efter några telefonsamtal insåg jag att det skulle bli alldeles för dyrt. Istället ryckte familjen in. Mamma och pappa hyrde en bil, och så kom de plus min bror ner till Uppsala och hjälpte mig. Tack och lov behövde jag inte tömma lägenheten helt och hållen. Säng, bord och stolar och alla bokhyllor fick stå kvar eftersom Mia, som hyr lägenheten, behövde dessa. Ett annat problem var en stor styrketräningsmaskin som inte gick in någonstans, men där kom sonen till en arbetskamrat till undsättning och lånar den så länge.
   Så vi packade in älsklingsböcker, videoapparater, stereo, videoband, TV, CD-skivor, dator, finporslin och andra dyrbarheter i hyrbilen så fick de åka och bo i Borlänge medan husse är i Dublin. Min bror förbarmade sig över min nya stora widescreen-tv, och skrivbordsdatorn fick ett hem hos mamma och pappa.    Det var med blandade känslor jag jobbade min sista dag på Translitera. Jag hade ju trots allt varit där närmare fyra och ett halvt år och på den tiden hinner man skapa sig bekväma rutiner. Dessutom tyckte jag om mina arbetskamrater, varav ett par också blivit två av mina allra bästa vänner. Även om jag visste att vi skulle fortsätta att vara vänner försvann den dagliga kontakten. Men det kunde inte hjälpas, det var dags att gå skilda vägar vad gällde arbete. Jag muntrade upp mig själv med att nya jobbet förutom nya och spännande arbetsuppgifter också skulle innebära chans till ännu fler vänner.
   Jag hade under några dagar släpat med mig hem alla mina privata prylar (post it-lappar, pennor, häftapparater, skrivare och bord – nejdå jag bara skojar), till och med den bakplåt som stått bakom kylskåpet i köket sedan jag gjorde smörgåstårta senast. Undrar om irländare äter smörgåstårta, antagligen inte.
   Vi hade avskedsmiddag på en restaurang som jag helt glömt namnet på (Rådhuset?) och där fick jag några väldigt trevliga presenter. Man skulle kanske sluta jobb oftare:) Jag fick en så kallad Galileo-termometer (rör med vatten och små bollar med vätskor av olika densitet), en urtjusig bok om Uppsala på engelska så att mina nya arbetskamrater kan läsa om min hemstad samt boken "Istället för en blomma". Den sista boken består av fantastiska små teckningar och texter. Jag kikar ofta i den.

Nu åker vi
Lägenheten var märkligt olik sig när allt som gjorde den till "min" försvunnit. Kvar var bara den lilla tv:n och en videoapparat som Mia får låna. Jag tog adjö av min familj och fredagen den 18:e februari var det dags att ta sig till Dublin för att bli temporär utlandssvensk. I resväskan fanns förutom kläder, böcker och andra nödvändiga detaljer vissa förnödenheter såsom Marabou choklad, smågodis, hästkorv och Kalles Kaviar. I handbagaget hade jag en sprillans ny bärbar dator, inköpt enkom för resan.
   Tidigt på morgonen kom min beställda taxi och tog mig till bussterminalen i Uppsala. Därifrån blev det Arlandabuss till flygplatsen och sedan SAS till Irland. Tyvärr delade de inte ut sina små trevlig glas som man kan dricka sprit ur. Inte för att jag dricker sprit, men glasen gör sig vansinnigt bra även i hemmiljö:)
   Nå, vi landade efter knappt två och en halv timme i strålande soligt väder. Jag trodde först att min resväska försvunnit (det vore inte för första gången) men när jag nästan gett upp hoppet kom den till sist. Utanför tullen stod min nya arbetskamrat Derek och väntade. Han hade vänlig nog erbjudit sig att hämta mig från flyget och skjutsa mig till sina föräldrar där jag skulle bo tills jag fick tag på något annat ställe.
   Betty och Brendan Keogh bor i ett område som heter Malahide på Dublins norrsida. Hjärntvättad som jag var sedan mitt tidigare möte med Dublin 1994 "visste" jag att norrsidan var ett otäckt och slummigt område men det fick jag tillfälle att ta tillbaka. Det var ett jättetrevligt område och bara tio minuter till närmaste DART-station (se Åka DART nedan). Att Betty och Brendan sedan var hur snälla som helst hjälpte också till att mildra omställningen.

Bo på pensionat
För £120 i veckan (tror jag att det var) fick jag frukost, lunch och kvällsmat. Betty erbjöd sig att tvätta mina kläder också men jag föredrar att sköta sådant själv. Något jag fasat för var att aldrig få duscha tillräckligt varmt (även detta en skada från 1994 då jag bodde i en liten skitlägenhet Dublin) men nuförtiden är det väldigt populärt med elektriska duschaggregat. Jag har aldrig sett sådana i Sverige men de borde vara utmärkta kandidater för exempelvis sommarstugor. Koppla bara kallvatten till aggregatet och vips har du skållhett vatten. Visa av dessa manicker ökar trycket också så att man nästan ramlar ur duschkabinen.
   Förutom mig så hyrde de ut rum till utbytesstudenter så under de två och en halv månader jag bodde hos dem träffade jag en spansk kille och två tyska studenter. De var rätt trevliga även om det var svårt att förstå vad de sa, deras engelska var inte av denna världen. En av de tyska jepparna blev jag snudd på tolk åt eftersom han knappt kunde göra sig förstådd på engelska. När han förstod att jag pratade lite tyska vägrade han nästan att prata engelska med mig.
   Eftersom jag gick upp mycket tidigare än min värdfamilj ställde Betty kvällen innan i ordning bröd, flingor och annat till min frukost som jag kastade i mig på fem minuter. Lunchen bestod oftast av en dubbelmacka med ost, skinka, corned beef eller liknande. Ibland avstod jag lunchmackan till förmån för varm lunchmat. Inte så ofta dock eftersom jag ju trots allt betalade för lunchen oavsett om jag fick en macka eller ej.
   När jag kom hem på kvällen var det skönt att sätta sig vid dukat bord. Det var varierad kost, allt från spagetti och köttfärssås till irländsk grönsaksgryta. Mycket gott. (Jag bjöd på middag en kväll – fläskfärshjärpar och potatisgratäng.) Efter middagen vidtog för det mesta tv-tittande och jag fick lära mig alla de viktigaste personerna i såpan Eastenders (som tydligen sänts sedan slutet av sextiotalet!), Coronation Street och Emerdale, som är fortsättning på Emerdale Farm (Hem till gården) fast utan kossor.
   Med delat boende måste man även hålla sig presentabel mest hela tiden. Betty och Brendan respekterade utan snack en stängd dörr men så var inte alltid fallet med de tyska utbytesstudenterna. De knallade ogenerat in utan att ens knacka. Jag tog mig en tupplur en dag och vaknade av att en "fritz" stod vid fotändan av sängen och ville ha hjälp med en översättning.
   En annan gång var det Dereks son James som undrade om jag ville spela boll. Sedan var det förstås Brendans pensioneringsparty då samme vän till familjen tre gånger (i två-tre tiden på morgonen) gläntade på dörren och undrade om det var i mitt rum som han skulle sova. Jag dirigerade honom vänligt men bestämt in i rummet bredvid. Dagen efter var jag tvungen att ha skor på mig i köket eftersom den dryck de inte lyckats få i sig hade hamnat på golvet.

Trados
Trados tillverkar en typ av programvara som brukar kallas translation tools (översättningsverktyg). Den första reaktionen när jag berättar vad jag jobbar med är att dataprogrammen tar en text på ett språk och sedan spottar ur sig en översatt text men så är det inte. Våra program underlättar för en människa/översättare. Genom att komma ihåg meningar som redan har översatts slipper översättaren översätta samma mening om den skulle dyka upp igen. Eller kanske det dyker upp en mening som är nästan likadan som en redan översatt mening, då visas den gamla översättningen som förslag.
   Navet i samlingen med program är Trados Translator’s Workbench. Runt det finns program som ger förslag på enskilda ord och termer (MultiTerm) och program som konverterar filer från ett format till ett annat så att de kan översättas. Nu senast tillkom ett program som fungerar som skal för alla dessa verktyg - WorkSpace så att många rutinuppgifter kan utföras i bakgrunden.
   Trados har kontor lite här och där i världen: Dublin, Stuttgart, Bryssel, Tokyo är kontor för programutvekcling och sedan finns en massa försäljningskontor, till exempel Växjö (som det är jättekul att försöka få de andra att uttala). Trados var ett tyskt bolag från början men sedan något år återfinns huvudkontoret i Alexandria (USA). Det är tänkt att företaget ska börsintroduceras men det vill jag se innan jag tror på.

Vårt kontor i Monkstown
Trados Irelands kontor ligger som jag nog redan nämnt i ett vanligt bostadshus. Vanligt för att vara Dublin, ganska ovanligt om man ser till svenska förhållanden. Huset är bara ca 15 meter brett, men består i gengäld av icke mindre än tre våningar + källare. Jag blandar kanske ihop de olika stilarna men jag tror att det är ett viktorianskt hus.
   Från början hade man lager i källaren och den översta våningen användas som övernattningslägenhet för där fanns ett riktigt kök. Ungefär samtidigt som jag anslöt till Trados gjorde man om lägenheten till kontor (helt i strid med hyresavtalet) med den följden att propparna gått några gånger eftersom elsystemet inte är dimensionerat för drygt tjugo arbetsstationer med dator, skärm och bordslampa.
   När jag först började satt jag i ett rum på mellanvåningen, men sedan dess har jag flyttat två gånger så att jag nu sitter i ett rum på översta våningen. I mitt rum är vi fem stycken, och eftersom vi alla arbetar med WorkSpace heter rummet följdaktligen WorkSpace-rummet. Här finns de mest anskrämliga tapeter man sett på länge, men det finns en vacker relief (har en gång hängt en kristallkrona från taket och relieftjohejset heter säkert något annat).
   Bakom en tunn trävägg finns en öppen spis men vi har inte vågat oss på att bryta oss in till den. Ibland när elementen strejkar alldeles extra mycket skulle en brasa sitta riktigt bra.
   På varje halvvåning finns badrum så man behöver sällan vänta på att det ska bli ledigt när man överdoserat på te. Närheten till köket och vattenkokaren gör annars att det slinker ner både tre och fyra koppar te om dagen. Vill man inte ha te kan man dricka kaffe, eller Coca Cola som företaget också köper in. Kakor i allsköns former finns också så det gäller att vara principfast när man kan välja mellan Chocolate Chip Cookies, Lemon Puffs, Hob Nobs med och utan choklad. Digestive med mera. Har man riktig "otur" har någon eller några arbetskamrater precis återvänt från en utlandsresa och därför fyllt köket med choklad.
   Vårt kök är egentligen alldeles för litet för att tillgodose behovet hos närmare 40 anställda men rätt många går ut och äter lunch, eller i alla fall äter på andra tider. Jag har börjat vänja mig vid att äta lunch klockan ett och det är inte så farligt eftersom jag och min huskompis sällan kommer till jobbet förrän i halv tiotiden. Är köket fullt käkar jag vid skrivbordet, då kan jag ju passa på att webba lite också, och läsa svenska nyheter.

Stadsdelen Monkstown
Monkstown ligger längs kusten söder om centrum, mellan stadsdelarna Blackrock och Dun Laoghaire. För att vara så litet som Monkstown faktiskt är så finns det fenomenalt många restauranger. Längs gatan från kontoret till den lilla Spar-butik där vi handlar lunchmackor (ett par hundra meter) finns följande restauranger: Wright’s Brassiere (fisk), Wong’s (thai), Piglets (irländskt), FXB (kött-amerikanskt), Little Venice (italienskt), The Empress (kines, thai), Goggins (pub) och Valparaiso (medelhavsmat).
   Det finns så mycket att välja på att man nästan blir svimfärdig. Det enda som hindrar mig från att äta ute varje dag är plånboken och att jag helst vill klara av lunchätandet så snabbt som möjligt för att hinna göra annat också.
   Förutom restauranger finns en videouthyrningsbutik, en smörgåsaffär, en skönhetssalong + skola för "beautitians" (jag har ingen aning om vad det kallas på svenska), några florister, ett apotek, en off license, en pub och ett litet postkontor som har öppet hela dagen utom under lunchen:) Smörgåsaffären heter Kelly’s och gör mycket goda mackor men det är för stora variationer. Om en av de två anställda tjejerna gör smörgåsen blir den stor och välfylld, får man ägaren eller hans fru kan man få ciabattasmörgåsar av samma storlek som en muffins och med matchande fyllningsmängd.
   SPAR-butikens mackor är inte lika fantasifulla men de är alltid lika stora och kostar bra mycket mindre. Mina favoritfyllningar är BBQ-kyckling med brocolli- och morotssallad, Tikka-kyckling och potatissallad eller tonfisksallad med stark senap och schweizerost.
   De av oss på kontoret som sitter med fönster åt framsidan har fin utsikt över Dublins hamn/Irländska sjön och på sommaren kan vi knalla över till andra sidan DART-spåren och äta lunch på en stor gräsmatta med bord. Ofta syns segelbåtar, vindsurfare och vattenskotrar på sjön. Efter jobbet händer det att vi går ut längs den ena piren som skyddar Dun Laoghaires hamn. Piren är närmare en och en halv kilometer så det blir en lagom promenad.
   Det var ett tag tänkt att vi skulle flytta till ett större kontor, troligtvis på ett industriområde men tack och lov har det ännu inte inträffat. Även om kontoret är trångt så är det väldigt trevligt och det är nära till restauranger. Vill man handla tar det bara tio minuter att gå till Dun Laoghaire som har det mesta i butikväg.

Första dagen
Jag var lite nervös inför min första riktiga arbetsdag, måndag 21/2, eftersom jag inte visste riktigt vad jag hade att vänta. Vad sysslar en DevSupport med egentligen? Vad var det som Robert ansåg mig så lämpad för? Var det farligt?    Jag anlände klockan nio och fick ringa på eftersom jag inte hade fått någon nyckel till dörren. En hade fått ett eget bord på mellanvåningen, komplett med dator och diverse kontorstillbehör. Min mail fungerade redan och jag hade ett kompendium med information om kontorets egenheter. Där stod sådana saker som larmkoder, telefonnummer, hur nätverket är utformat och en hel del annat nyttigt.
   Sedan fick jag en packe handböcker också, jag som aldrig läser handböcker! Jag läste så att ögonen blödde och sedan var det dags för lunch. Robert tog mig och gruppen med sig till puben Goggins där jag åt en pastarätt med skaldjur (musslor, scampi och annat smarrigt) och någon slags thailänds krydda kallad Thai Green Curry. Mumsfilibabba säger jag bara!
   På kvällen var vi några stycken som gick till en annan närbelägen pub kallad The Purty Kitchen. Eftersom jag hade vant mig av med rundbjudning sedan jag senast var i Irland så hade jag dålig tajming och lyckades inte klämma mig emellan de vana irländarna. Så var första dagen slut och det hade funkat riktigt bra. Jag tog DART:en hem och direkt i säng.

Åka DART
I Dublin finns tre vettiga fortskaffningsmedel: bil (egen och taxi), buss eller DART. Det finns visserligen fantomer som kastar allt förnuft överbord och tar sig fram per cykel, men det är inte att rekommendera för några längre utflykter i det urbana landskapet, se Bilister.
   Min personliga favorit är DART:en (Dublin Area Rapid Transport). Den går 3-4 gånger i timmen, oftare under rusningstid och den är nästan alltid i tid. Enda nackdelen är att den sista DART:en går redan straxt efter elva på kvällen och efter det får man förlita sig på nattbussar och taxi.
   När jag bodde hos Brendan och Betty på norrsidan hade jag ca: 10 minuters promenix till DART-stationen. DART:en är utan tvekan det bästa sättet att ta sig fram i Dublin. Den är snabb och pålitlig. Enda nackdelen är att många utöver mig delar den uppfattningen så om man vill ha en sittplats vid resa till jobbet gör man bäst i att ta sig upp tidigt på morgonen. Sedan DART:en introducerades, i mitten av 80-talet, har antalet passagerare mångdubblats men kapaciteten har inte hängt med så det är som sex laxar i en laxask.
   Jag brukade kravla mig upp straxt efter sex, duscha och äta en snabb frukost för att sedan ta 7.05-tåget till jobbet. Trots att den avgången var tredje första på morgonen (6.47 och 6.56 var tidigare) var det i sista momangen, redan 7.12 var det svårt att komma på vid min station. Hur det var framåt åttasnåret törs jag knappt tänka på. Oavsett hur många som klämt sig in i vagnen försvinner 90% av resenärerna vid Pearse Station och därefter är det sällan svårt att sitta ner.
   Man kan köpa månadskort om man vill men jag gjorde en snabb beräkning och det visade sig att det skulle bli billigare för mig att köpa enkla biljetter. Märkligt! Jag fick även överta en av de tyska studenternas reslustkort så den månaden blev ganska billig. Jag upptäckte även en annan intressant sak, nämligen att stationen vid kontoret stängde väldigt tidigt på kvällen. Om man tog ett tåg senare än sju så var det bara att knalla igenom nattgrinden direkt ut på plattformen. Ibland kom det kontrollanter men då var det bara att säga att stationen där man klev på var stängd så var det inte mer med det. Ja, man fick betala förstås.
   Om stationen där man steg av vid var öppen (vilket den oftast var) sa reglerna att man skulle betala där istället men jag gav upp efter två försök där killen i biljettluckan bara såg på mig och tyckte att något så dumt hade han aldrig hört. Jag förstod senare att det är något av "tradition" att smita undan betalning om man kan. Eller som någon sa: "Det är ju inte mitt fel att Dublins DART har ett system som tillåter systematiskt fusk." Mot slutet av min vistelse på norrsidan köpte jag bara enkel biljett på morgonen och hoppades att Monkstown-stationen skulle vara stängd när jag åkte hem. "When in Rome (eller Dublin kanske)..." och så vidare:)

Välkommen till främlingslegionen
Det roligaste med Trados irlandskontor är att det finns arbetskamrater från så många olika länder. I "min" grupp har vi en svensk (det är ju jag ju), en spanjor (Dani), en polack (Piotr), en engelsman (David), en fransyska (Marie-Hélen), en ryska (Gaiana) och fem irländare (Claire, Niamh, Aoife, Tony och Christopher). Kontoret i övrigt innehåller folk från Belgien, Estland, Rumänien, Indien, Tyskland, Italien och Serbien.
   Vi lånbyter ord så jag ger Gaiana från Ryssland "Tjenixen på dixen" samt "Hej i stugan" och får tillbaka "Cag djila" som betyder god morgon. Irländska motsvarigheten är "Dia Duit" på vilket man ska svara "Dia Muire a Duit". Jag har även köpt en språkkurs i irländska för att öva upp mig. Prosit är ett annat användbart ord. På polska blir det "Nasdrovje", spanska blir "Jesus", irländska "Dia Linn", engelska "Bless You" och italienska "Pronto".
   Det kan bli ganska mycket snack om hur saker och ting fungerar i respektive hemland och jag misstänker att irländare ibland blir irriterade på oss utlänningar för att vi jämför Irland med våra hemländer. Jag försöker att låta bli att säga saker som: "vad dumt, i Sverige fungerar det så här". Jag tror nämligen att sådana jämförelser ofta tillkommer då man blir irriterad över att något inte fungerar som man är van och därför är djupt orättvisande. Det finns dessutom en hel del saker i Irland som är bättre än i Sverige.
   Det är intressant också att höra hur olika engelska pratas av oss utlänningar, ja av irländare också. Dani från Spanien kan till exempel inte säga "v", det blir "b" även i engelska ord. Han har även svårt med långt "e" så när han ska säga "sheet" blir det "shit" vilket vi andra tjaskigt nog skrattar åt. Jag har också några ord som inte låter så bra, "very well", "chosen" kommer ut pinsamt fel ur min mun så jag försöker att inte använda mig av de orden. Jag märker också att felprocenten ökar när jag är trött, både vad gäller att hitta engelska ord och att uttala dem korrekt.

Lördagsrutinen
Lördagar är slappardagar i Uppsala; pyssla lite i lägenheten och göra sådant man inte hunnit med i veckan. Så är det inte alls i Dublin. På ingen tid alls har jag åter lagt mig till med en "lördagsrutin". Den går i stort sett ut på att åka in till Dublin eller till Dun Laoghaire och sedan kika i affärer, käka något och gå på bio.
   Problemet med att ha fått mer pengar att röra sig med är att jag också handlar mer. Nu har jag lugnat ner mig och ser mer nyktert på tillvaron. Mitt största karaktärsprov är att låta bli att köpa alla intressanta och billiga böcker som finns i de stora bokhandlarna Easons, Waterstones och Hodgis & Fidgis. De två sista ligger mitt emot varandra, så inom tjugo meters avstånd finns tiotusentals kul böcker. De är ofta mycket billigare än i Sverige så det är lätt att förköpa sig. Böcker jag köpt och läst inkluderar bland annat Harry Potter, Sagan om ringen (på engelska för första gången), diverse naturvetenskapliga böcker samt ett lass databöcker.
   Den andra stora utgiftsposten är DVD-filmer. Sedan jag skaffade DVD-spelare (sommaren 2001) har jag inhandlat mängder av filmer från min toplista. Fast jag köper inte vilka DVD-alster som helst! Om filmen inte är i originalformat, eller åtminstone 16:9 Widescreen så får det nästan vara för då är det inget mervärde. Helst ska det finnas lite extramaterial och möjlighet till svensk text också.
   När jag handlat klart för dagen är det dags för lunch. Ibland blir det en macka och en kopp te, ibland en Burger King-burgare med lökringar eller någon annan form av varm mat. Om jag är sen till bion tar jag med mig hamburgaren för den går så bra att mumsa på i mörkret.

Fylla år
En mycket trevlig tradition på Trados är att den som fyller år uppvaktas, vare sig han vill eller inte:) Jag började bara två veckor innan min födelsedag så jag väntade mig inte att bli firad men där högg jag farmor i låret. De flesta som har födelsedag och får höra att det är ett möte i köket lägger ihop två och två, så icke jag. Ingen på jobbet tror mig men jag blev fullständigt tagen på sängen.
   Inte för att jag har så mycket emot att baka något men jag hoppas att den här traditionen kan smitta av sig till Sverige också eftersom födelsedag här känns som en fest istället för den form av "bestraffning" som ofta sker i Sverige då en del arbetskamrater mer eller mindre kräver att man tar med något och bjuder.
   Alla samlar till presenten, brukar bli i storleksordningen 300-350 kronor, medan Trados står för tårtor, bullar och annat smaskens. Tesco säljer en sorts havrekakor med inbakade chokladdragéer som inte är av denna världen. Senast det begav sig (en födelsedag som vi firade hela en månad för sent) stod jag för inhandlingen och då gjorde vi firningen till en frukostbjudning med muffins, apelsinjuice, gifflar, jordgubbssylt och munkar.
   Min första födelsedag fick jag ett kort som alla skrivit i, tre olika sorters tårta och presentkort på Virgin Megastore (CD, DVD, video och dataspel huvudsakligen). Så småningom köpte jag några CD-skivor. Nästa födelsedag hade de lärt känna mig lite bättre så då blev det en jättebok om film (Cinema 2001). Enda motprestationen är att man måste hålla ett litet tacktal.

Skattjakt och jag blir förbannad
I april 2000 hade vi en stor sammankomst för att fira premiären för Trados Tools Edition 3. Alla som varit inblandade i projektet möttes på det stora hotellet Royal Marine i Dun Laoghaire där en mängd olika presentationer ägde rum. Fast först fick vi presentera oss så jag berättade vem jag var, vilken utbildning och tidigare jobb jag har samt min inblandning i Trados och Edition 3.
   Efter två dagars konferensande var det dags för ha kul-dagen (lördag). Först var det skattjakt, som egentligen var en ursäkt för att alla utlänningar skulle få se sig omkring i Dublin. Vi delades in i lag och fick en liten skrift som innehöll ledtrådar till de ställen vi skulle besöka. Vi fick även en kamera för att ta kort och bevisa att vi hittat rätt. Eftersom vi var tvungna att ta oss in till centrum hamnade alla lagen på perrongen till DART:en.
   Min kompis Robert (som inte var i mitt lag) föreslog samarbete mellan alla lagen och vi började lösa ledtrådarna, mycket tack vare Carol-Ann i mitt lag. Men när tåget stannade vi Pearse sprang Roberts lag allt vad de orkade mot utgången. Så mycket för det samarbetet:)
   Vi gick till Windmill Lane där U2 spelat in skivor. Skrev "Edition 3 – Thank’s To Us" på en lyktstolpe. Sedan gick vi till National Art Museum vid Merrion Sq och där ritade jag av Cromwells hund (från en tavla). Blev riktigt snyggt. Sedan besökte vi Trinity College och GPO på O’Connell och postade kortet. Vi tog kort på buss 123 och köpte biljetter till katedralen Christ Church. Och det var nu som vi tolkade uppgifterna på ett annat sätt än vad som avsågs. Vi trodde att vi skulle dricka sista rundan vid målet, och inte i en pub mitt emot katedralen.
   Vi gick till Tara-stationen och hann precis med en DART (någon minut till godo). Vi funderade vad sista platsen kunde vara. Fransk/irländsk ordbok har inte använts var ledtråden. När vi kom fram till Dun Laighoiare såg vi målet – restaurangen Brassieri Na Mara. Men det var stängt så vi ringde till Sarah som då gav Carol-Ann en sista (som det visade sig) improviserad ledtråd till parkeringen där hon stod. I mål fick vi varsin Lotto-kupong. Vi kom överens om att gå till The Royal Marine Bar (där jag trodde att vi skulle hamna till sist i alla fall). Sarah lämnade ett meddelande i restaurangen.
   15-20 minuter senare kom Roberts lag och de hade svårt att dölja sin besvikelse över att inte ha vunnit. De hade lagt ut massor med rökridåer och annat trams för att se till att de vann. När det kom fram att vi inte druckit vid Lord Edward eller vad puben i Christ Church nu hette så blev de hetsiga. Sarah tyckte att reglerna inte var riktigt klara så hon förklarade oss vinnare trots allt. En kille som heter Martin gick på och på och på… Det var helt otroligt. Sarah sa att nu var det så att vårt lag vann och ändå tjatade Martin om "logically" och "really" och "don’t you agree?" vilket Sarah inte gjorde.
   Sarah såg olycklig ut och jag blev mer och mer trött och förbannad. När han för 80-elfte gången började förklara att vi inte avslutat tävlingen inträffade något som inte hänt på många, många år. Jag tappade humöret och skällde ut honom. På engelska och allt. Jag tog fram Lotto-kupongen. "Tell you what I’ll do. Here is the fucking Lotto Ticket. Take it." Och så slutade jag med ett eftertryckligt "Jeeeeesus Christ!!! We’ve had a great day, thanks for spoiling it!"
   Martin såg mest förvånad ut men han blev i alla fall tyst. Maken till dålig förlorare har jag aldrig varit med om och Robert var nästan lika illa. De hade båda missat poängen med tillställningen och hade gjort allt för att vinna. Pratade demonstrativt med ryggen åt Martin/Robert en liten stund medan jag väntade på att min ilska skulle gå över.
   Efteråt var Sarah lite chockad över mitt utbrott. Hon hade aldrig under vår långa bekantskap sett mig förlora fattningen, men hon höll med – Martin hade varit ovanligt barnslig. Robert tyckte att det var jättekul och informerade mig om att Martin har en mycket väl utvecklad förmåga att gå andra på nerverna. Jag önskar bara att han talat om det för mig innan, så jag varit bättre förberedd men vad tusan. Kontoret fick ju se att även lugna och snälla Björn kan lacka till om folk beter sig för lågpannat.
   Senare på kvällen (på den utmärkta kreolska restaurangen Tante Zoe’s) var allt glömt och jag och Martin hade faktiskt en riktigt civiliserad konversation. Dearbhla, Joanie och Lorraine från kontoret lärde honom hur man snackar med tjejer. "How’ya fixed", "Are you on for it?" och "Would you care for a slither on the board".
   När Martin och Joanie spelat upp en scen med utbyte av fraser tackade Joanie nej till att dansa och Martin "stod där" utan danspartner. Jag tipsade honom då om en utmärkt "skit i det då"-fras: "Ah, thats OK I was just going to take a dump anyway" (Äh, jag skulle i alla fall gå och skita) vilket fick alla omkring att asgarva.

DVD is "the business"
Som Per från gamla goda Translitera-tiden kan intyga är jag försiktigt teknikintresserad. Det betyder att jag gärna låter andra köpa de första dyra exemplaren av en ny elektronisk pryl (och låter dem därmed bekosta utvecklingen) för att eventuellt haka på när branschen enats om en standard samtidigt som priserna faller:)
   Så var fallet länge med DVD-spelare. Först var de fasligt dyra och utbudet av film var skralt, men nu när de blivit billigare och alla nya filmer kommer på DVD har även jag övergivit köpvideor. Övergivit är fel ord förresten, jag var aldrig så förtjust i köpvideor för kvaliteten blir sämre ju oftare man tittade. Med DVD kan jag frossa som aldrig förr, dessutom ligger det ofta massor med extramaterial med.
   Så jag köpte en DVD-spelare från England, en Encore som var så konstruerad att den kunde spela DVD-skivor från alla regioner. Tillsammans med spelaren beställde jag mina första DVD-filmer (Alien, Brassed Off och Capricorn One).
   Efter en tid upptäckte jag att bilden då och då frös, och det blev värre för varje dag som gick. Jag kontaktade företaget i England och fick veta att de gått i konkurs! Någon hade köpt upp lagret av DVD-spelare och lovade att ordna någon form av reparationsservice även för gamla kunder (mot betalning givetvis). Efter tre månader av tjat gav jag upp och kollade om någon kunde laga den i Dublin. Det kunde de inte! Till slut tvingades jag inse att min investering på 2500kr var borta och jag fick lova att köpa en ny spelare.
   Spelare nummer två blev en något dyrare Sony, men då vet jag i alla fall att de finns kvar om jag skulle behöva få manicken lagad.

Bli programmerare
På universitetet i Uppsala läste jag Systemvetenskaplig linje, vilket betyder att jag är utbildad systemerare/programmerare och efter det första utvecklingssamtalet med Robert kom vi överens om att jag, om så var möjligt, våren 2001 skulle flytta över till programmeringsgruppen. Vi visste inte vilket projekt jag skulle delta i, men det troligaste var att jag skulle ta över koden för T-Window.
   T-Window för PowerPoint är skrivet i programmeringsspråket Visual Basic. Det är antagligen ett av de lättare språken att lära sig så jag satte igång pluggandet. Under våren och sommaren använde jag en icke föraktlig del av fritiden till att programmera på min bärbara dator. Jag hade även kommit på det perfekta projektet - att skriva ett videoregister som jag så länge gått och tänkt på. Med ett definitivt mål var det inte svårt att motivera sig.
   Att flytta över till programmeringsgruppen gick snabbare än planerat. Under hösten hade Trados diskuterat ett nytt program, ett hjälpmedel för hantering av filer/material för översättning och hur de kan bearbetas med våra andra program. På grund av tidspress, och med tanke på att en av de duktigaste programmerarna (David som jag delar hus med) är expert på Visual Basic, så bestämdes att detta nya program skulle skrivas i VB. I slutet av november blev jag därför medlem i WorkSpace:s programmeringsgrupp.
   För första gången i mitt liv skulle mina programmeringskunskaper användas på riktigt och jag insåg att jag behövde utöka mina kunskaper om VB och det snabbt. Jag läste flera böcker om objektorienterad programmering samtidigt som jag tog mina första stapplande steg som professionell programmerare. Det var kul men samtidigt stressigt. Flera gånger under de första veckorna undrade jag vad i h-e jag givit mig in på. Det kändes som om jag inte fattade någonting.

Senast uppdaterad 12/03/02 00:00:00