We Were Soldiers

Krig, USA
2001, 2.17

Mel Gibson
Madeleine Stowe
Greg Kinnear
Sam Elliot

[Vietnam 1954. En fransk patrull massakreras av vietnamesiska styrkor.] Elva år senare är det amerikanernas tur att göra ett försök. På grund av landets beskaffenhet har man bestämt sig för att använda sig av helikoptrar och som chef för detta moderna "kavalleri" utses Harold "Hal" Moore (Gibson). Hans närmaste man är Bruce "Snakeshit" Crandall (Kinnear), en man som de övriga piloterna ser upp till och lyder oreserverat.

Moore inleder träningen och inskärper i sina soldater att det viktigaste att lära sig är att de måste se efter varandra, för ute i djungeln är det allt de har. Samtidigt som deras män förbereder sig för att dö och döda samlas deras fruar och flickvänner för att diskutera så vardagliga saker som tvättomater och mat. De försöker hålla fast vid det normala och alla gläds åt att en av kvinnorna föder en liten gosse.

Som ett ont omen döps Moores kavallerienhet om till 7:e divisionen (samma som Custers vid slaget om Little Big Horn). Dessutom decimeras hans manskap med en tredjedel bara dagar innan de drar ut i strid. Väl där skeppas de in till en liten dal och hamnar omedelbart under tung beskjutning. De omringas och från denna stund är riskerar de ett fullständigt nederlag. Moore är fast besluten att inte låta sina män råka ut för samma sak som de franska soldaterna. De ska strida till sista man.

Filmen är egentligen inte dålig men väldigt endimensionell och det finns ingenting som inte har setts och gjorts (bättre) förut. Jag tänker till exempel på "Plutoon" och "Full Metal Jacket". Gillar man Gibson är filmen given då han är med i snart sagt varenda scen. Övriga får statistroller (både Stowe och Elliot spelar bra). Precis som i Rädda menige Ryan förekommer det en hel del blod, inälvor och vinande kulor. Båda filmerna försöker för mycket men där RMR ändå hittar en nerv och mänsklighet förlitar sig We Were Soldiers helt på Gibsons heroiska figur och det håller inte.

Det är möjligt, till och med troligt, att den här filmen rör upp många känslor för amerikaner, men för mig framstår den som en idealisering av Moore och gruppens insats. Krigsscenerna (grafiska som de är) lyckas inte framkalla några djupare känslor hos mig. Det finns några bra scener och den kraftfullaste är då Moores fru tar på sig att gå runt i kasernområdet och personligen dela ut dödsmeddelanden till sina väninnor istället för att låta en anonym taxichaufför göra det.

Eftersom jag inte är religiös tycker jag speciellt illa om en scen där Moore och en av hans soldater ber i kyrkan. I slutet av bönen ber Moore (låt vara att det ska vara med glimten i ögat) Gud att ignorera fiendens hedniska böner och istället hjälpa honom och hans män att ha ihjäl de jävlarna. Inte snyggt av en film som hävdar att man vill framställa fienden som hyggliga människor. Filmen är tillägnad både amerikaner och vietnameser men det råder ingen som helst tvekan om vilka hjältarna är. För det är ingen dokumentär film även om man kan förledas att tro det då den bygger på den verklige Hal Moores dagbok.

Senast uppdaterad 20/7/2002 00:00:00