Thir13en Ghosts

Skräck, USA
2001, 1.30

Tony Shalhoub
Embeth Davidtz
Matthew Lillard
Shannon Elizabeth
Alec Roberts
Rah Digga
F. Murray Abraham

Cyrus (Abraham) är spökjägare och han har till sin hjälp Rafkin (Lillard) som har en olycklig (tycker han själv i alla fall) förmåga att känna närvaron av död. Den paranormalt bevandrade Kalina (Davidtz) dyker upp och försöker få Cyrus att sluta jaga spöken men han tar ingen notis om henne. I och med att han spårat det 12:e och sista spöket till ett skrotupplag har han nästan uppnått sitt mål. Det sista spöket är dock ett elakt och fruktansvärt starkt spöke. Innan det låtit sig fångas in i Cyrus specialtillverkade bur har det dödat både Cyrus och de flesta av hans män.

Arthur (Shaloub), hans två barn Kathy (Elizabeth) och Bobby (Roberts) samt hjälpredan Maggie (Digga) bor sedan en förödande brand ödelade deras hus, och samtidigt dödade Arhurs fru, i en trång lägenhet så när en advokat dyker upp och berättar för dem att Arthurs farbror Cyrus efterlämnat ett hus med alla kostnader täckta åker de omedelbart till huset för att se det, samt skriva på nödvändiga papper. Huset är magnifikt, tillverkat som det verkar helt i glas och stål. Alla rum är fyllda med dyrbara antikviteter. Arthur och familjen ovetande finns det dessutom tolv inlåsta spöken i källaren.

Rafkin utger sig för att vara elektriker och blir insläppt i huset, men väl därinne varnar han Arthur för vad som finns i källaren. Advokaten övertalar dock Arthur om att Rafkin är en dåre. Arhur skriver på och advokaten går ner i källaren för att hämta sitt arvode. När han tar väskan med pengarna startar han dock någon slags maskin och dörren till ett av spökena öppnas. Advokaten försöker komma undan men kläms till döds i en av de många glasdörrarna. Hela huset ändrar form och i samma veva försvinner Bobby i källaren.

Detta är en film som består av nittionio procent yta och en procent innehåll. I mångt och mycket påminner den om Hellraiser-filmerna, men införlivar även element från filmen The Cube och The Frighteners. De flesta av spökena är välgjorda om än inte särskilt skrämmande, de är mer ”sjuka” och äckligt deformerade. Cyrus hus (som egentligen är en maskin) är otroligt snyggt konstruerat, med mängder av rörliga delar och häftiga rum. Likt rummen i The Cube ändras hela tiden husets konfiguration och skapar bilden av ett enormt pussel.

Det är förvånansvärt få överraskningseffekter och spökena syns bara i korta blixsnabba bilder vilket jag tycker är synd. När de nu lagt ner så mycket tid på att formge dem borde vi få njuta lite mer av dem. De här tusendelskorta, stroboskopliknande sekvenserna ska antagligen skapa ökad hjärtfrekvens och rädsla hos oss som tittar, men min ökade hjärtfrekvens beror mer på att jag blir irriterad. Hellre rejäla närbilder på spökena än dessa påfrestande MTV-effekter.

De olika rollerna är fullständigt platta och manuset är knappast subtilt på den punkten. På ett mycket övertydligt sätt förstår vi att Arthur älskar sin fru och sina barn otroligt mycket. Det framgår genom att han i filmens inledning om och om igen upprepar ”jag älskar er så mycket”. Senare i filmen visar det sig varför denna information var tvungen att hamras in, men jag avstår från att säga allt för mycket. Den enda roll som är någotsånär intressant är Rafkin, och Lillard gör så gott han kan. Slutsatsen är: se filmen om du kan leva med schablonartade karaktärer och förutsägbart manus, i vilket fall är huset kul att se.

Senast uppdaterad 20/3/2002 00:00:00