The Animal

Komedi, USA
2001, 1.23

Rob Schneider
Colleen Haskell
Ed Asner
John C. McGinley
Michael Caton

Marvin (Schneider) är föreståndare för polisens bevisrum men drömmer om att bli en riktig polis. Enda hindret (bokstavligt talat) är polisskolans hinderbana. Marvin har nämligen utomordentligt taskig kondis, han saknar styrka och är snäll men rätt korkad. Trots allt detta försöker han för att göra sin döde far stolt. Han misslyckas, för fjärde gången, till den församlade publikens stora förnöjsamhet och blir hela polisstationens driftskucku.

På den lokala barens toalett träffar Marvin på sin stora och hemliga kärlek, miljökämpen Rianne Humingbird (Haskell). Hon blir inte särskilt imponerad av hans nyligen släppta brakare. När hela poliskåren spelar baseball svarar Marvin själv på ett nödanrop. På väg till brottsplatsen kraschar han svårt. Han vaknar till och tar sig så småning om till jobbet där hans vän undrar var i helsike han hållit hus. Han har saknats i åtta dagar.

Marvin är en ny människa, med nya "krafter". Efter ett ingripande på flygplatsen där han använder sitt nya luktsinne för att sniffa sig fram till en kokainsmugglare får han till poliskonstapel Dougs (McGinley) stora fasa provtjänst som polis. Men lyckan blir kortvarig då den galne vetenskapsmannen som använt djurs kroppsdelar till att rädda Marvins liv efter olyckan dyker upp och kidnappar honom.

Detta är en film som ställer mycket höga krav på tittarens förmåga att utstå fånigheter på löpande band. Det finns några scener som lockar till skratt och ytterligare några som får mig att le överseende, resten bör föregås med tystnad. Filmen andas Adam Sandler och han är, visar det sig, inblandad som producent. Vet inte hur mycket han påverkat manus, men den ligger i linje med hans egna påhitt på filmduken. Kalkonvarning med andra ord.

Schneider är egentligen inte så tokig som Marvin och han visar, på ett ibland till och med subtilt sätt, de problem som en människa kan råka ut för när de mer djuriska egenskaperna gör sig påminda. Den färgade killens irritation över de vitas omvända rasism är också rätt kul och konsekvent genomfört. Samspelet mellan Schneider och Haskell är nästan rörande och det är paradoxalt nog ett problem eftersom filmen i övrigt innehåller oerhört plumpa och primitiva skämt utan någon som helst finess. Det skär sig liksom.

Även om manuset till stora delar suger så gör även övriga skådespelare vad de kan för att ro filmen i land. Asner är utmärkt som förstående polischef, och detsamma gäller McGinley som är borderline psykopatiskt överspänd kollega som frustrerad till vansinnets brant bestämt sig för att "avslöja" Marvin som lurendrejare. Detta speciellt eftersom filmens söta och charmiga kärleksintresse Rianne föredrar Marvin.

Senast uppdaterad 10/10/2002