The 51st State

Action, USA
2001, 1.29

Samuel L Jackson
Robert Carlyle
Emily Mortimer
Sean Pertwee
Meatloaf
Ricky Tomlinsom
Rhys Ifans

[Kalifornien 1971: En pårökt Elmo McElroy (Jackson), nyutexaminerad farmakolog, stoppas av polisen och arresteras för drogmissbruk. På grund av detta kan han inte jobba som farmakolog utan tvingas försörja sig på att tillverka illegala droger.]

30 år senare förbereder Elmo ett möte med Lizard (Meatloaf) och ett antal andra drogbaroner samtidigt som lönnmördaren Dakota Parker (Mortimer) utför ett uppdrag åt sagde Lizard för att betala av sin skuld. Elmo dyker aldrig upp, istället sprängs mötesplatsen. Lizard överlever och utpressar Dakota att jaga upp Elmo och den där jävla Liverpool-jeppen som skulle ha deltagit i mötet.

Elmo bordar ett flygplan till Liverpool, och det gör Dakota också. Felix DeSouza (Carlyle) är på väg till flygplatsen för att möta Elmo men passar på att stanna vid en pub för att reta upp några Manchester United-fans. På väg därifrån glömmer de sin egen kemist så han beordrar sin kumpan att ta hand om kemisten. Kumpanen ”tar hand” om honom vilket får Elmo att gå i taket.

Samtidigt som Felix chef Durant (Tomlinson) möter Elmo och låter undersöka hans grejor tar sig Dakota in i ett angränsade hus. Elmo är inte imponerad av de 1.6 miljoner han erbjuds eftersom de kommit överens om 20 miljoner. Dakota får ett samtal av Lizard. Han har ändrat sig. Istället för att döda Elmo ska hon döda alla andra. Detta lyckas sånär som på att hon låter Felix leva.

51st State är kanske inte usel men ganska meningslös. Storyn är så osannolik och ansträngd att man generat tar skydd i biofåtöljen. Alla personer är karikatyrer. Liverpoolaren Felix, liksom alla andra britter i filmen, säger 'fockin this fockin that' i var och varannan mening medan Jackson är jättetuff 'mother fucking' neger. Sedan har vi de lågpannade, dreglande nynazisterna, den läderklädda lönnmördaren med känsloliv och sist men inte minst en skurkaktig lokal polis. Inga överraskningar där inte.

De kulturella motsättningarna mellan yanks och britts genomsyrar filmen och blir tröttsam i längden eftersom dessa skillnader framgått efter tio minuter. Behållningen är några riktigt roliga scener med en viss laboratoriescen och nynazister som höjdpunkt om man är lagd åt "det" hållet. Volymen är hög och alla skriker mest hela tiden vilket är OK i början men efter en och en halv timme är det skönt att filmen är slut. Sensmoralen är att droger är dumt men i filmens bildspråk finns ett underliggande förhärligande av droger vilket känns onödigt även om det är en actionkomedi.

Jackson väljer inte sina filmer med omsorg men han är bättre skådis än exempelvis Christopher Lambert, Arnold Schwarzenegger eller Charlie Sheen så det går att förlåta honom vissa snedsteg. Carlyle spelar över lite för mycket för min smak men man vänjer sig efter en stund. Mortimer är hygglig som Dakota även om rollen verkar lite konstlad. Det är faktiskt de mindre rollerna som fungerar bäst. Pertwee är på pricken som korrumperad snut och Tomlinson är alltid bra. Ledaren för nynazisterna (jag tror att det är Stephen Walters) är också utmärkt i all sin ynklighet.

Senast uppdaterad 9/3/2003 00:00:00