Rädda menige Ryan

Drama/krig, USA
1998, 2.42

Tom Hanks
Matt Damon
Tom Sizemore
Vin Diesel
Barry Pepper
Adam Goldberg

Det är 6 juni, 1944 - D-dagen. USA förbereder stormningen av Omaha Beach. Stranden försvaras av ett antal tyska kulsprutenästen som gör vad de kan för att hålla de allierade stången. När de amerikanska soldaterna stormar stranden utsätts de för en fruktansvärd beskjutning. Många dör innan de ens hunnit av landstigningsbåtarna, andra skjuts i vattnet eller så fort de kommit upp på land. Det är en massaker.

Trots att det verkar som om nästan alla dödas lyckas de allierade så småningom inta stranden och på allvar anfalla tyskarnas nästen. De skjuter alla tyska soldater som visar sig, även de som håller upp händerna och ger sig. Hatet mot fienden är stort och det sunda förnuftet har ingen plats i krig. Allt sker i ett rasande tempo och utan eftertanke.

I Amerika har en telegramskriverska under tiden upptäckt att familjen Ryan slagits av tragedi i skrämmande hög grad. Tre bröder har i olika strider stupat. Bara en finns kvar i livet och nu bestämmer arméledningen att han ska återföras till hemmet, kosta vad det kosta vill. Det är en PR-kupp som dock har en mänsklig vinkel.

Kapten Miller (Tom Hanks) får det otacksamma uppdraget att ta sig igenom fiendens linjer och leta upp James Ryan. Han tar med sig några av sina bästa män och ger sig av på det mödosamma uppdraget. Förutom att han måste slingra sig fram i fiendeland måste han hålla humöret upp på sina mannar. De kan inte inse varför de ska riskera livet för att rädda en enda man.

Jag hade hört mycket om den inledande scenen. Att den var den ultimata krigsscenen, där man verkligen fick känna hur hemskt krig är. Jag hade dessutom förstått att resten av filmen var mer konventionell, och därmed ”tristare”. Jag tycker inte att stormningen var så märkvärdig. Givetvis en massa pang pang, inälvor och blod. Men inte imponerande egentligen, inget vi inte sett förut. Nej, jag gillade faktiskt resten av filmen bättre.

Soldaterna, under ledning av Tom Hanks, vandrar in i fiendeland. De har alla olika åsikter om hur saker och ting ska skötas. Vissa har lättare att ta order än andra. De får med sig en översättare, som inte är soldat egentligen. Han får liksom representera oss. Han är rädd och vet inte vart han ska ta vägen. Det mesta han gör blir fel, och hans rädsla och medföljande handlingsförlamning spelar en högst avsevärd roll i slutstriden.

Det ställs inte så mycket frågor om krigs vara eller icke vara. Istället betraktar filmen kriget från den enskilde soldatens synvinkel. Vi får följa nedbrytningen av deras psyken i takt med att gruppen decimeras. Vi ser hur vanliga enkla människor förvandlas till känslokalla mördare utan hänsyn till någon annan än sig själv. Men vi får också se ”hjältar” som är villiga att offra livet för sina kamrater och för sitt land. Scenen där mamman tar emot de tre telegramen är stark liksom filmens sista scen, som jag nog gillar allra bäst. Frågan de flesta ställer sig i slutet av sitt liv får här en alldeles speciell innebörd.

Senast uppdaterad 26/2/2002 00:00:00