Pitch Black

SF/skräck, USA
2000, 1.47

Vin Diesel
Radha Mitchell
Cole Hauser
Keith David
Lewis Fitz-Gerald

Ett passagerarrymdskepp med sin last av nedfrusna passagerare, råkar ut för en meteoritsvärm som slår ut skeppets styrsystem. Kaptenen dödas men den övriga besättningen lyckas under ledning av Fry (Mitchell) med oerhörda problem kraschlanda på en närliggande planet. När de kontrollerar överlevande upptäcker vakten Johns (Hauser) att hans fånge Riddick (Diesel) inte längre finns i cin cell. Fången är mycket farlig och njuter av att döda.

Planeten verkar vara helt öde och så långt ögat når täckt av öken. Högsta prioritet är att hitta vatten och den lilla gruppen överlevande beslutar sig för att ge sig av innan mörkret faller. Men mörkret faller inte, istället stiger ytterligare två solar stiger upp på himlen. De hittar skelettet efter en jättelik varelse men ingenstans finns det tecken på liv.

Men så dyker ett läger som uppenbarligen byggts av människor upp. Det är övergivet men det finns en maskin som producerar vatten och ett litet rymdskepp. Gruppen är hela tiden på sin vakt, ifall Riddick skulle dyka upp. Men det är inte Riddick de bör vara rädda för, planeten ruvar på en mycket värre hemlighet, en hemlighet som gömmer sig i mörkret. Men på en planet med ständigt dagsljus ska väl det inte vara något problem, eller?

Jag skulle vilja påstå att det var i den här filmen som Diesel fick sitt riktiga genombrott och sedan dess har han ju medverkat en del. Som Riddick sällar han sig till raden av amoraliska, psykotiska hjältar som verkar bli allt populärare. I Pitch Black behövs han dock eftersom det minst sagt krävs okonventionellt tänkande för att överleva.

Årets bästa SF-film utan tvekan, eller kanske den ska klassas som försök till skräckfilm. En sådan distinktion är ett känsligt ämne har jag förstått efter att ha följt heta diskussioner på olika webbplatser. Den påminner en hel del om Alien och man har en stark koppling till, och rätt trevlig vinkling på vampyrtemat i och med att dagsljus eller frånvaron av sådant visar sig vara en hyggligt viktig detalj. Alla scener i dagsljus har ett härligt kallt ljus, nästan som om filmen är överexponerad vilket förstärker känslan av att det måste vara trixigt med tre solar.

Spänningen byggs upp stegvis. Det dröjer ända till halvvägs in i filmen innan man ens får se vad som hotar våra stackars överlevare men till skillnad från många andra filmer med liknande tema tappar Pitch Black inte greppet helt och hållet. Rädslan för mörker är en djupt mänsklig reaktion och här gör man det mesta av det. Men hotet kommer inte bara från planeten eftersom det vad det lider uppstår en "gruppdynamik" som får Robinson-gänget att verka som rena Mulleskolan.

Senast uppdaterad 31/1/2003