Om en pojke

Komedi, USA/England
2002, 1.40

Hugh Grant
Toni Collette
Rachel Weisz
Nicholas Hoult

Will (Grant) skriver inte under på ordspråket "En människa är ingen ö". Med dagens teknologiska landvinningar kan alla vara sin egen lilla ö, och Will ser sig själv som Ibiza. Han är egentligen ett stort barn vars liv går ut på att ha kul. Därför blir han förvånad när vänner ber honom att bli gudfar till deras nyfödda dotter Imogen. Han tycker att de är helt ansvarslösa. Han är ju så uppenbart olämplig! Allt han vill göra är att dejta kvinnor några veckor och sedan se sig om efter något nytt och spännande.

Marcus (Hoult) lever i andra änden av det sociala spektrat. Han bor med sin ensamstående och mycket ekologiska mor Fiona (Collette). På grund av sina kläder och sin egenhet att omedvetet börja sjunga då och då är han skolans givna mobboffer. Han är orolig för sin mamma som börjat gråta på morgnarna, det har hon aldrig gjort förr.

Samtidigt upptäcker Will ensamstående mammor. De är perfekta eftersom de själva gör slut efter ett tag. Han går med i en cirkel för ensamstående föräldrar och träffar Suzie. Via henne kommer han även i kontakt med Marcus. Efter en utflykt i parken, där Marcus lyckas döda en svan med sin mammas hembakta bröd upptäcker de att Fiona försökt ta livet av sig. Hon klarar sig men Marcus är rädd så han ringer Will för att få lite stöd. Will gillar det inte men känner på något sätt dåligt samvete så han börjar umgås med Marcus och upptäcker till sin fasa att han börjar tycka om det. Kan det vara så att hans dagar som ö är räknade?

Nick Hornby har ett magnifikt öga för män och vissa mäns oförmåga eller ovilja att växa upp. Men han skildrar dem alltid med potential som mer eller mindre realiseras. Sådana roller är som klippta och skurna för Hugh Grants och han gör ingen besviken. Han är underbart barnslig och omogen, på ett charmigt sätt. Inte ens när Marcus mamma försökt ta livet av sig kan han undvika att reflektera över hur häftigt det är att köra fort bakom ambulansen.

Scenen där Will berättar om sig själv för gruppen av ensamstående mammor är obetalbar. Han kämpar järnet för att säga alla politiskt korrekta saker som han tror att de vill höra (och det vill de) och ju mer han spånar desto lättare går det. Det fina med filmen är dock att vår huvudperson efter ett tag slutar att larva sig och istället upptäcker vad det betyder att vara människa.

Även om Wills jakt på kjoltyg är otroligt underhållande är filmens verkliga behållning hans växande vänskap med Marcus. Hoult är suverän som en pojke som på grund av sin mammas depressioner tvingats växa upp alldeles för fort, och han gör det utan att verka lillgammal. Det är inte svårt att förstå hur han kan bryta igenom Wills försvarsmurar. Och slutscenerna sedan. Oj oj!

Senast uppdaterad 9/8/2002 00:00:00