Mulholland Drive
Thriller, USA
2.25, 1993
Naomi Watts
Laura Elena Harring
Justin Theroux
Ann Miller
Dan Hedaya
En bil färdas genom mörkret längs Mulholland Drive (Los Angeles). Den kvinnliga passageraren (Harring) pistolhotas och beordras att kliva ur bilen. Innan hon hinner lyda dyker två kappkörande bilar upp och en av dem smäller rakt in i den parkerade bilen. Efter en stund kravlar sig kvinnan ut ur den totalkvaddade bilen. Förvirrad börjar hon gå mot stadens centrum men lägger sig efter en stund ner bakom några soptunnor och somnar. Samtidigt kommer polisen till platsen för olyckan.
Två poliser sitter på en liten sylta kallad Winkie’s och en av dem försöker förklara en märklig mardröm han haft. Han valde stället för att försöka fördriva drömmens demoner. Istället ser han den skrämmande figuren och svimmar. Samtidigt anländer Betty (Watts) till Los Angeles, fylld av förväntan och förhoppningar om en framtid som skådespelerska. Hon installerar sig i sin fasters lägenhet som står tom för tillfället. Tror hon, för i badrummet hittar hon kvinnan från olyckan, som har glömt vem hon är. Hon ser en filmaffisch med Rita Hayworth så hon tar sig namnet Rita.
Filmregissören Adam (Theroux) får ett förslag på en skådespelerska till sin film, ett erbjudande som han gör bäst i att acceptera. Adam vägrar låta sig styras men männen säger att det inte längre är hans film. Han svarar med att slå sönder busarnas bil. En mystisk och rullstolsbunden man vid namn Rock svarar kryptiskt att allt ska avslutas. Betty och Rita öppnar ritas handväska för att få en ledtråd till vem hon är men i väskan finns bara en enorm massa pengar. Betty bestämmer sig för att hjälpa Rita att ta reda på hennes verkliga identitet.
En typisk Lynch-film, suggestiv musik, konstiga kameraåkningar och udda samt ofta helt fristående och obegripliga scener. Ibland surrealistiska men för det mesta bara konstiga. Man skulle kunna säga att jag var i lynchstämning efter filmen om man vill spetsa till det. Filmen har fått enormt bra kritik och visst, skådespelarnas insatser är närmast fläckfria, men filmens handling är det tydligen inte meningen att man ska begripa.
En del finner denna och liknande filmer utsökt artistiska och det är inte ”meningen” att man ska förstå utan bara låta sig sköljas över av känslorna som scener framkallar. Jag blir mest irriterad på sådant. Det är som att läsa en där bok utan slut (eller kanske en bok med modern poesi där man kan stava hur som helst och gramatik inte har någon plats). Jag får inte ut något av det och det stör mitt sinne för ordning med ickeslut, ickehandling och det faktum att det strösslas med ovidkommande ledtrådar som inte leder någonstans. Så fantastisk är inte fotot, dialog etc så att man kan se den som en slags tavla.
Både Watts och Harring är annars lysande som två vilsna men resoluta kvinnor med målsättning att ta reda på vad som hänt ”Rita”. Watts är den oskuldsfulla lantisen medan man anar ett stråk av beräknande slughet hot Harring. Eftersom filmen ska tolkas av känslolivet vill jag bara säga att filmens i mitt tycke absolut bästa scen är när de två kvinnorna mitt i natten smiter ner till en slags varitéteater och där får höra Roy Orbisons klassiker ”Crying” framförd på spanska. Fantastiskt!
Senast uppdaterad 6/2/2003
