Jeanne D'Arc

Drama, USA
1999, 2.31

Milla Jovovich
John Malkovic
Faye Dunaway
Dustin Hoffman

Joan/Jeanne är bara en flicka på 10 år, men hon känner Guds och Jesus kärlek. Hon lever ett bra liv med sin familj, ett liv som plötsligt förändras. En dag när Jeanne återvänder till sin by står den i brand. Hon hittar sin syster Catherine som gömmer sig i ett skåp. Det finns inte plats för dem båda i skåpet så systern byter plats med Jeanne och blir våldtagen och dödad av en engelsk soldat. Jeanne förstår inte varför Gud lät detta hända, varför sparades hennes liv? Prästen hon söker upp förklarar att Guds vägar är outgrundliga och att han kanske har andra planer för Jeanne.

Nästa gång vi möter Jeanne (Jovovich) är hon äldre och kallas "Jungfrun från Lorraine". Hon söker upp kronprinsen Karl de Valois (Malkovich) för att framföra ett meddelande från Gud. Kronprinsen misstänker att hon är en lönnmördare och prövar henne. Han låter en undersåte ta hans plats på tronen men Jeanne avslöjar honom. I enrum berättar hon att Karl, med hennes hjälp, ska vinna tillbaka Frankrike och också bli krönt till konung. Kronprinsen tror henne och ger henne bostad i slottet.

Sedan kronprinsens styvmor (Dunaway) försäkrat sig om att Jeanne verkligen är obefläckad, och Jeanne i ett flammande försvarstal övertygat prästerna om sin giltighet får hon sin armé. De rider till Orléans och ansluter sig till Lord Dunois styrkor. De ärrade krigarna vägrar att ta order från en flicka vilket gör Jeanne rasande. I desperation klipper hon sitt hår för att mer likna en man. Men morgonen efter påbörjas anfallet utan henne. När hon kommer till slagfältet är fransmännen på reträtt men hon lyckas tända stridsviljan igen. Under Jeannes ledning stormar de ett viktigt engelskt fäste. Den första segern på mycket länge. Jeanne har vunnit krigarnas respekt och de är villiga att lyda henne.

Om man är lagd åt det hållet skulle man kunna kalla filmen för feministisk. Här är det jäklar i min hatt fråga om girlpower. De erfarna krigarna är först besvärade av att ta order från en flicka. De ställs till och med i dålig dager av den anledningen. Om man bortser från att hon troligtvis är guds sändebud så skulle vilka professionella yrkesarbetande som helst ha svårt att ta order från en komplett nybörjare. Dessutom får hon vredesutbrott och är allmänt lynnig. Ingen chef som jag skulle vilja ha. Men det är ju Jeannes film, därför förvandlas den brutala, välformerade engelska armen till gelégubbar när Jeanne, med pottfrisyr och allt, tokrider mot dem. Yeee-haa.

Milla äger, precis som i Det femte elementet, en slags vacker oskuldsfullhet som gör henne väl lämpad att ikläda sig rollen av jungfrun från Orleans trots att hon egentligen är en ganska taskig skådespelerska. Hon saknar dessutom den pondus och tyngd som en härförare (manlig eller kvinnlig) enligt min mening behöver. Det skär sig lite när hon med gäll stämma skriker ut order. Tyvärr. Dunaway är en rejäl besvikelse, hon spelar faktiskt över då hon vid väl valda tillfällen ler demoniskt. Det är inte särskilt svårt att inse att hon har jävulskap i sinnet. Malkovich är hygglig som den veke prinsen och Jeannes närmaste män spelas alla av väl lämpade skådespelare. Är framför allt förtjust i La Hire (Richard Ridings). En oövervinnelig jätte, som blir hennes trognaste undersåte.

Jeanne D’Arc är lika storslagen kostymfilm som stereotypisk actionäventyr. Jeanne är de okuvliga hjältinnan som förmår att samla styrkorna bakom sig, och som till sist sviks gruvligt. Kronprinsen är vek till sinnet och styrs till stor del av sin styvmor. Hans rådgivare har alla sina egna motiv till att misstro Jeanne. Prästen menar att hon är Satans verktyg och hans starke man tror att hon är spion. De är självklart rädda att maktbalansen ska rubbas, att kronprinsen ska lyssna mer på flicksnärtan Jeanne än på dem själva. Filmen är maffig men kanske är det för att man vet hur det ska gå, jo kom igen nu!, som filmen till sist aldrig blir riktigt spännande, och kanske en aning för lång.

Senast uppdaterad 22/11/2001 00:00:00