Hearts in Atlantis

Drama, USA
2001, 1.41

Anton Yelchin
Anthony Hopkins
Hope Davis
Mika Boorem
David Morse

Fotografen Bobby Garfield (Morse) får via posten en baseballhandske och ett klipp ur en tidning. Detta får honom att omedelbart resa till sin barndomsstad och bevista major John "Sully" Sullivans begravning. De var barndomskamrater och Bobby får även veta att den tredje i deras lilla gäng, Carol, är död. Detta tar honom om möjligt ännu hårdare än Sullys död. Han åker till området där han bodde som barn, och där de hade sina lekplatser. Huset där han bodde som barn har förvandlats till en fallfärdig ödekåk men Bobby minns hur det var.

Bobby fyller 11 år och får ett lånekort till biblioteket i present av sin mor, inte den cykel han önskat sig. Mamman, Elizabeth (Davis), har inte råd sedan pappan lämnade dem. Carol (Boorem) ger honom ett kort och en puss. Mamman ringer från kontoret och meddelar att hon är tvungen att jobba över, så de måste skjuta upp födelsedagsmiddagen. Besviken går Bobby ut på verandan och stöter där på Ted Brautigan (Hopkins) som hyr lägenheten ovanpå. Ted säger att ett vuxenlånekort minsann inte är fy skam, men lovar samtidigt att ge Bobby ett jobb så att denne kan få sin cykel.

Jobbet består i att högläsa dagstidningen varje dag. När Bobby undrar om det finns någon hake svarar Ted ja - han vill att Bobby ska hålla ögonen öppna efter underliga meddelanden eller svartklädda men i stora bilar. De kastar långa skuggor säger Ted, som också avslöjar att de vill utnyttja hans kunskaper. Elizabeth är inte glad över arrangemanget och undrar varför Ted vill tillbringa tid med Bobby. Ted berättar för Bobby att han en dag kommer att kyssa Carol, och att den kyssen kommer att vara den bästa i hela hans liv.

Detta är en film som fått rätt blandad kritik, en del tycker mycket bra om den medan andra tycker att den är tradig och spekulativ. Jag tillhör den första kategorin och tycker att den är fantastisk i all sin enkelhet. Tempot är stillsamt och själva berättelsen är inte så fantastisk men det är de små detaljerna och observationerna som "gör" filmen. Filmen är lik "Stand by me" i det att vi följer livet ur en ung pojkes perspektiv. Filmen är på sätt och vis sentimental, men det är en bra sentimentalitet/nostalgi som aldrig blir smetig eller planerad.

Det handlar om längtan och vänskap, saknad och trasig människor. Filmen stannar upp vara detaljer som telefonsamtalet till Bobbys mor och Bobbys sätt att stå innanför dörren och se sin mor gråta. Eller vid dilemmat att spara pengarna till en cykel, eller bjuda sin älskade på karusell. Eller de scener där mamman, som först verkat vara offer för sin makes nyckfullhet, visar sig bry sig mer om sitt jobb än om Bobby. Fler och fler "karaktärsfel" dyker upp och målar en helt annan bild av henne än man får inledningsvis.

Framför allt en scen har etsat sig fast i mitt minne, där Ted berättar om den åldrade fotbollslegenden McGersky och dennes återkomst till ligan. Det är en stilla och alldeles trollbindande scen där Hopkins på ett utomordentligt sätt förmedlar Stephen Kings text. Man glömmer bort att det är en film och en djup känsla av samhörighet uppstår. King när han är som allra bäst, när han låter oss ta del av ett vanligt liv.

Senast uppdaterad 21/9/2002 00:00:00