Heartbreak Ridge

Drama, USA
1986, 2.07

Clint Eastwood
Mario van Peebles
Everet McGill
Marsha Mason
Moses Gunn

Oj oj stackars sergeant Highway (Clint Eastwood). En anakronism som inte hör hemma i den moderna marinkåren! Det är i alla fall vad major Powers (Everet McGill) ger honom som välkomsttal sedan han efter en plånboksstöld tagit sig till sin nya postering.

Till råga på eländet tilldelas han militärbasens slashasar - spaningsplutonen. Deras tidigare chef lät dem sköta sig själva och det har inte haft någon vidare positiv effekt. Mötet med Highway blir minst sagt chockerande. Speciellt för Stich Jones (Mario van Peebles) som var den som tog Highways pengar på bussen.

Highway börjar hårdträna sina mannar. Till mannarnas och Powers förvåning börjar han få fason på dem. Metoderna är okonventionella (gammalmodiga?), rent ut sagt jäkligt odemokratiska, men ger resultat. Powers gillar det inte eftersom han låter sitt elitförband öva sig på spaning.

När han inte terroriserar sina mannar begraver han sig i kvinnotidningar och försöker förstå varför han inte kunde få äktenskapet med Aggie (Marsha Mason) att fungera. Han närmar sig slutet av sin karriär (det lilla som blev) och han undrar om det finns mer till livet än en rykande automatkarbin.

Det verkar naturligtvis osannolikt att en hel spaningspluton skulle sköta sig själv, men det måste väl till för att Highway ska kunna föra dem till toppen. Att de dessutom verkar vara underbegåvade och fysiskt defekta borde ge det amerikanska folket skrämselhicka. Dramaturgiskt följer den mallen: "trolla med knäna" eller "hur man gör en höna av en fjäder" eller "du kan om du vill". Gunde skulle ha ropat "ingenting är omöjligt!".

"Det är min vilja mot er - och ni kommer att förlora" är en typisk replik från filmens första hälft. Clint är så hård att han nästan går av, men det funkar ganska bra. Under den hårda ytan är han faktiskt mänsklig. Han har en charm som kommer väl till pass som den kärve men rättvise Highway.

Skulle inte vilja påstå att filmen är överdrivet patriotisk. Självklart ska vi hålla på amerikanerna när de drar ut i strid, men det körs aldrig ner i halsen på oss. Marinkåren framställs kanske en aning gullmysigt, som en något våldsammare variant av kollo, men det är också acceptabelt. Bitvis är filmen dessutom riktigt rolig.

Senast uppdaterad 22/11/2001 00:00:00