Fallet Ipcress
Spion, England
1965, 1.43
Michael Caine
Nigel Green
Guy Doleman
Sue Lloyd
Gordon Jackson
Aubrey Richards
Frank Gatlif
Charles Rea
Dr. Radcliffe (Richards) ska på semester och han eskorteras till tågstationen av agent Taylor (Rea). När Taylor återvänder till bilen upptäcker han att Radcliffe glömt sin kamera. Han rusar till tåget men där Radcliffe satt sitter nu en okänd man, en man som mördar Taylor. Agent Taylor måste ha en ersättare och den lotten faller på Sgt Harry Palmer (Caine). Ett möte hålls och där får Harry veta att ett flertal forskare försvunnit och att man misstänker Eric Ashley Grantby (Gatlif) alias Bluejay. Harry hälsar på en kompis och får lite uppgifter. Bland annat har Grantby fått tre parkeringsböter, varav en så sent som för två veckor sedan.
Harry tar kontakt med Grantby och får ett telefonnummer som dessvärre visar sig vara avstängt. Efter ett handgemäng tappar Harry spåret och får återvända tomhänt till kontoret. När Palmer kommer hem finner han att någon tagit sig in i lägenheten. Det är Jean (Lloyd), en av Dolbys agenter. Senare under dagen får Palmer ett meddelande om att Grantbys närmaste man, kodnamn Housemartin (svala) häktats men när han tagit sig till polisstationen är Housemartin redan död. Någon har utgivit sig för att vara Palmer och dödat honom.
Harry får upp ett spår som leder till ett till synes övergivet varuhus. Han utverkar ett tillslag men när de anländer är stället övergivet. Det verkar uppenbart att det finns en läcka på kontoret som varnat. Men de går inte helt tomhänta från varuhuset. I en fortfarande varm kamin hittar Harry resterna av ett ljudband. På bandet står namnet Ipcress tryckt.
En alldeles äkta spionfilm från det kalla krigets höjdpunkt. Inte helt fel eller? Om det inte var för att Michael Caine spelar Harry Palmer med sån spänst i steget skulle den här filmen vara rätt onödig. Jag minns att jag tyckte filmen var tokbra när jag såg den som 10-11 åring (en smaskig tortyrscen framstår som det klaraste minnet) men när jag ser om den i vuxet tillstånd framstår den som en aning tafflig.
Harry Palmer är en klassisk filmhjältespion, en man som går sina egna vägar och, vilket är hans smala lycka, också visar resultat. Men som alla filmer i Miss Marple-andan kan jag inte låta bli att fundera över hur hemliga organisationer värvar sina agenter. Alla Palmers kollegor verkar fullständigt värdelösa och verkar inte kunna gå över gatan utan att be chefen om tillstånd.
Senast uppdaterad 19/6/2002 00:00:00
