Driven

Motor, USA
2001, 1.55

Sylvester Stallone
Burt Reynolds
Kip Pardue
Stacy Edwards
Til Schweiger
Gina Gershon
Estella Warren
Cristián de la Fuente
Robert Sean Leonard

Jimmy Bly (Pardue) är årets nykomling i Cart-serien och den som alla kommer för att se. Beau Brandenburg (Schweiger), förra årets totalsegrare, har förlorat flera av de senaste loppen och söker desperat en seger. En av de åtgärder han vidtar är att göra slut med sin flickvän Sophia (Warren). Brandenburg och Bly kämpar om förstaplatsen i Chicagos grand Prix när Bly gör en felaktig manöver och snurrar. Stallets ägare Carl Henry (Reynolds) kallar in den gamle stjärnföraren Joe Tanto (Stallone) för att få ordning på Blys körning.

Bly menar att misstaget berodde på att folk hela tiden rycker och sliter i honom och ber sin bror Demille (Leonard), som är den som ivrigast marknadsför honom, att ta det lite lugnt med reklamuppdrag. Han möter ingen förståelse. Tanto anländer i tron att han ska få köra och låter sig motvilligt övertalas om en kombinerad roll som tränare och andreförare. Brandenburg är inte glad åt att se Tanto återvända till Cart men Bly imponeras av Tantos testkörning, som går ut på att Tanto lägger ut tre dollarmynt vid mållinjen och sedan ”plockar” upp dem ett efter ett med bakhjulet via en kontrollerad sladd.

Lucretia Clan (Edwards) är journalist och hon fattar tycker för Tanto och vill veta mer om varför han slutade. Han är ovillig att berätta för mycket. Bly visar Sophia att han är intresserad av henne. Tantos exfru Kathy (Gershon) dyker upp och skäller ut honom eftersom han tagit hennes nya killes plats som andreförare. Memo (de la Fuente) ger sken av att det är OK men han lider av att inte få köra. Henry använder Tanto för att blockera Brandenburg precis då han är på väg att ta sig förbi Bly. Efter loppet är Tanto mycket besviken och svär på att detta inte ska upprepas.

Driven innehåller mängder av maffiga slow motion-scener till hög och ibland suggestiv musik. Snabba klipp och krascher radas upp men i övrigt är det en väldigt tunn soppa som herrar Rennie Harlin och Stallone kokat ihop. Det finns en helt obetalbar scen som jag avstår från att beskriva. Så mycket kan jag säga som att de har med bilar att göra, och den är kul i all sin naturlagsupphävande enkelhet. För de som inte begriper sig på racing finns allestädes närvarande kommentatorer som upphetsat förklarar hur ”oootrolig” en nyss avslutad manöver är.

Jag ska inte säga att jag är besviken, en film med Stallone i huvudrollen har man inte höga förväntningar på. Låt mig förklara det så här: när jag beskriver handlingen i en film brukar jag täcka in de första 25-30 minuterna och så att säga avsluta med en avgörande scenförändring, ett beslut eller ett problem. Den här filmen blir inte ens en aning spännande förrän efter 1.30 och så långt orkar jag inte vänta.

Det finns ingen egentlig stegring av tempot eller någon större form av spänning, eller ansats till handling. Dramaturgin följer knappt ens den vanliga för amerikanska sportfilmer. I slutet finns det en antydan till spänning men det finns inget originellt med det heller. Hela filmen känns ungefär lika engagerande som Motormåndag eller Race. Burt Reynolds, stereotyp ”vinnare” till trots, och Kip Pardue är de som kommer från detta äventyr med en gnutta heder i behåll.

Senast uppdaterad 21/7/2002 00:00:00