Dr Strangelove

Komedi, USA
1963, 1.30

Peter Sellers
George C. Scott
Slim Pickens
Sterling Hayden

Det kalla kriget råder och stämningen runt om i världen, främst i USA, är minst sagt paranoid. Båda stormakterna har fingret på avtryckaren och i samband med denna delikata balansgång drabbas chefen för en amerikansk flygbas, general Jack D Ripper (Hayden), av en mental kollaps. Han är övertygad om att ryssarna har hittat på något fuffens för att infiltrera Amerika. Därför beordrar han sina B-52:or att attackera Sovjetunionen. När den minst sagt hetlevrade TT Kong (Pickens) får meddelandet ställer han in sin mottagare enligt reglerna och avskärmar sig därmed från alla försök att återkalla attacken.

USA:s president Muffley (Sellers) försöker reda upp soppan och tar därför kontakt med rysslands president. För att blidka sin motpart låter han till och med en rysk diplomat få tillträde till krigsrummet. Det har Joint chief of staff Turgidson (George C. Scott) oerhört svårt att tolerera. Det bästa vore att slå till med allt de har innan ryssarna hinner gengälda attacken. Diplomaten meddelat att ryssarna i så fall kommer att använda sitt domedagsvapen.

På flygbasen försöker den brittiske kaptenen Mandrake (Sellers) samtidigt att övertala Ripper att ge upp och överlämna den hemliga koden så att de kan återkalla flyget. Men Ripper är för långt bort i dimman. Han beordrar sina män att skjuta på alla som närmar sig basen. Här ska inte någon jäkla kommunist komma och fjanta sig. Och mitt i den här röran dyker Dr Strangelove (Sellers) upp och har en plan för hur de ska överleva ett kärnvapenkrig. Herrarna i bunkern inser att det kanske inte vore så tokigt att bo där nere. Det skulle ju trots allt gå en väldig massa vackra unga kvinnor på varje man. Heja Strangelove!

Dr Strangelove är i mitt tycke den ultimata krigssatiren. Den har allt som till exempel Starship Troopers saknar och då kan fjortisarna som hyllar Starship Troopers säga vad de vill. Starship Troopers, pft! Smörja. Dr. Strangelove har ett gediget manus, utmärkta skådespelare och är ett dramaturgiskt mästerverk. Trots att ingen dör, trots att inget blod förekommer och att tempot är ganska lågt saknas varken spänning eller humor.

Just satir är något som på senare tid verkar ha fått en annan innebörd. Numera räcker det med att ha ett undermåligt manus, kass regissör och halvdassiga skådespelare som levererar sina repliker fullt medvetna om att filmen är på låtsas. Om någon säger att filmen är skräp kan man alltid hänvisa till att den var menad som satir:( Därför är det uppfriskande att se Slim Pickens bete sig som en dåre på blodigt allvar. Han är sin rollfigur Kong trogen och är övertygad om att bombningen av Sovjetunionen är nödvändig. I Strangelove är skådespelarna så bra att filmens manus ger oss satiren.

Det finns många detaljer som gör filmen så himla bra. Till exempel "Gentlemen, you can’t fight in here! This is the War room!" Jag menar, det blir inte bättre än så. Eller Ripper som inte har något emot att döda alla angripare men är motvillig att råna en Coca Cola-automat på mynt. Sellers är fullständigt lysande i sina tre roller. Egentligen skulle det ha varit fyra men till sist gick rollen som Kong till Pickens och det tror jag inte att någon ångrar.

Senast uppdaterad 22/11/2001 00:00:00