Anti-Trust

Sci-Fi, USA
2001, 1.53

Jake Gyllenhaal
Mary McDonnell
Jamie Duvall
Holmes Osborne
Jena Malone
Drew Barrymore
Noah Wyle
Patrick Swayze

Donnie Darko (Gyllenhaal) vaknar upp på en strand och har ingen aning om hur han hamnade där. Han cyklar hem och äter frukost med sin familj. Samtalsämnet för dagen är huruvida Donnie tar sin medicinen eller ej. Mamman (McDonnell) är ledsen och pappan (Osborne) är förbannad på Dukakis. Mitt i natten vaknar Donnie av att någon tilltalar honom. Ute i trädgården förklarar en märklig varelse att Jorden kommer att gå under inom några veckor.

Donnie vaknar upp på en golfbana. När han kommer hem upptäcker han att en jättelik flygplansmotor slagit ner i huset och totalförstört hans rum. Nästa dag är Donnie och hans lillasyster hjältar i skolan och får berätta vad som hänt. En ny flicka, Gretchen (Malone), anländer till klassen och Donnie fattar omedelbart tycke för henne. Samtidigt försöker myndigheterna ta reda på var motorn kommer ifrån. Såvitt de kan se har inget plan rapporterat någon olycka.

På väg med Donnie till psykologen kör hans far nästan över en gammal kvinna som trots att ingen någonsin skriver till henne har för vana att långsamt gå över vägen för att se om hon fått post. Kvinnan viskar något i Donnies öra. Donnie berättar för sin psykolog om varelsen (som går under namnet Frank). Under natten besöks Donnie återigen av varelsen och nästa morgon har skolan vandaliserats. En yxa har hur obegripligt det än verkar huggits fast i en stenstaty och på marken står det "De tvingade mig att göra det".

Jag har i beskrivningen ovan försökt att få det att verka begripligt men det är inte lätt. Sällan har jag sett en film som är så fragmentarisk och fri från sammanhang. Säkert är detta meningen för filmen är alls icke slarvigt hoptotad, bara mycket svårbemästrad. I sin halvparanoida framställning påminner den om "Dark City" och "Jacob's Ladder". Vi får följa Donnies liv och det går inte att avgöra vad som är verkligt eller ej. Tyvärr så är slutet lika svårbegripligt vilket drar ner betyget en aning.

Efter en halvtimme lugnar filmen ner sig och handlingen blir begripligare, och då blir det även mycket mer spännande. Därmed inte sagt att filmen blir mindre konstig - helhetsintrycket blir nämligen ett "Jaha?". Jag tror att man skulle kunna redovisa hela filmen och ändå inte förstöra för den som vill se filmen. Det finns ingen vettig angreppspunkt och man får helt enkelt ta emot intrycken efter eget behag. Bra musik och skön stämning, men knepig film som man antagligen bör se fler gånger än en.

Det som fastnar i minnet är den utmärkta framställningen av en lärarinna/mor som motsätter sig att man läser Graham Greene i skolan, men som helt tagit till sig en framgångspredikants budskap om rädsla och kärlek. Det är en klar referens till vissa religiösa samfunds avoga inställning till böcker med "tveksamt" budskap och det görs på en underbart ironiskt sätt. Givetvis hamnar hon på kollisionskurs med Donnie, som menar att alla mänskliga dilemman inte kan sorteras in under kärlek eller rädsla. Patrick Swayze är klockren som Tony Robbins-kopia.

Senast uppdaterad 17/09/2002 00:00:00