Cop Land

Drama, USA
1997, 1.40

Sylvester Stallone
Harvey Keitel
Ray Liotta
Robert DeNiro

Polisen Murray "Superboy" Babbitch är på väg hem från en svensexa när han blir påkörd av två knarkpåverkade ungdomar. Irriterad tar han upp jakten bara för att få ett automatvapen i ansiktet. Han skjuter de två färgade ungdomarna men kraschar samtidigt mot deras bil.

Ray Donlan (Harvey Keitel) kallas till brottsplatsen och när det visar sig att vapnet de siktat med var ett rattlås låter han planterar en Uzi, som ambulans-personalen bestämt hävdar inte fanns där tidigare. Murray inser att han kommer att förlora sin legitimation och/eller hamna i fängelse. I sin förtvivlan väljer han att ta sitt liv genom att hoppa från bron.

Freddy Heflin (Sylvester Stallone) är sheriff i Garrison, ett litet samhälle som nästan uteslutande består av poliser. De har flyttat ut från New Yorks centrum för att slippa bo i skiten de patrullerar på dagarna. På grund av sin hörselskada kunde Freddy inte bli polis, men han är perfekt som sheriff eftersom han inte ifrågasätter vad Ray och hans närmaste sysslar med.

Internutredaren Moe Tilden (Robert DeNiro) beger sig till Garrison för att ta reda på sanningen men utan resultat. Vad annat är att vänta. Men motsättningarna börjar växa i staden. Det finns poliser som inte trivs med sättet som Ray styr och ställer på. Poliser som tycker att korruptionen gått för långt.

Filmen är uppbyggd som en modern western. Stadens starke man tillsätter en harmlös sheriff, som han kan styra som han vill. Problem uppstår då sheriffen faktiskt tror att han är en riktig sheriff, och försöker göra sitt jobb. Det är då den starke mannen går ett steg för långt och vår hjälte inser att han måste göra motstånd för att behålla någon gnutta värdighet och människovärde.

Stallone är utmärkt. Tempot i filmen är lågt och man lär känna Freddys drömmar och förhoppningar. Drömmar som aldrig kommer att förverkligas. På ytan verkar han ha accepterat sitt liv, men inom honom brinner ändå längtan att få ett bättre liv. När idyllen börjar rämna inser Freddy att han har en uppgift att fylla. Han är den som aldrig fick vara med de stora grabbarna på skolgården, en lillebror som fick vara med på nåder om han utförde vissa tjänster. Han lever ut sina polisdrömmar genom att tillbringa tid tillsammans med poliserna ,som egentligen föraktar honom, och på så vis spegla sig i glansen från deras uniformer och polisbrickor.

Poliskorruption är naturligtvis ett tacksamt ämne att göra film av men filmen är mer än så, det är en film om en man som växer som människa och inser att man inte kan tiga still utan att förlora sig själv. Den moraliska kampen står lika mycket att finna inom Freddy som i Garrison.

Det blir en sjua, kunde ha blivit högre betyg men slutet hafsades över lite för snabbt.

Senast uppdaterad 22/11/2001 00:00:00