The Confession

Drama, USA
1998, 1.50

Ben Kingsley
Alec Baldwin
Amy Irving
Jay O. Sanders
Kevin Conway

Harry (Ben Kingsley) och Sarah (Amy Irving) Fertiges son, Stevie, blir dålig efter en familjemiddag. De bäddar ner honom men plötsligt blir han mycket sämre. Harry och Sarah tar honom snabbt till "sitt" sjukhus men där får de ingen hjälp. Istället far de förtvivlade föräldrarna vidare till ett annat sjukhus, men de hinner inte fram. Stevie dör av brusten blindtarm i taxin.

Sex veckor senare mördar Harry tre anställda från det första sjukhusets (receptionisten, en sjuksköterska och en läkare). Han anser att de är skyldiga till sonens död och han måste hedra sin son genom att hämnas. Tand för tand. Efteråt ringer han till polisen och anmäler sig själv.

Harrys arbetsgivare Renoble (Jay O. Sanders) skaffar den bästa advokat pengar kan ordna, Roy Bleakie (Alec Baldwin), och är beredd att göra allt han kan för att få honom frikänd, även om det innebär att Harry förklaras sinnessjuk. Faktiskt är han ganska bestämd på den punkten.

Som rättrogen jude är Harry beredd att ta sitt straff, något som Roy sällan råkat ut för. Harry vill inte smita undan med något slags vansinnighetsförsvar. Han vill ha en advokat som kämpar med justa medel. Till Renobles irritation vinner Harry även över Roy på sin sida.

De första scenerna sätter liksom bollen i rullning. Hemma sjuknar Stevie in och samtidigt utspelas en viljornas kamp mellan Roy och stadens distriktsåklagare. Hur det än går vet vi att det kommer att bli tufft.

Kingsley är en riktig karaktärsskådespelare och förlänar sin erfarenhet och tyngd till Harry. Han är lågmäld i sin framställning av den troende och han undviker att hemfalla åt envis fanatism. Det är helt enkelt så att han skäms för det han gjort och vill stå sitt kast.

Baldwin är ingen stor skådespelare, även om han har blivit bättre. Det är lite för mycket "kisa-med-ögonen" när han ska vara känslosam, men han funkar rätt bra som hänsynslös advokat. Det verkar också rimligt att den helt skamlöse advokaten kanske kan lära sig något av den genomärlige klienten.

Filmen följer en relativt traditionell mall för rättegångsfilmer och bjuder inte på så många överraskningar. Den mer eller mindre obligatoriska slutscenen med advokater som vädjar till juryns känsla för "fair play" är givetvis klimax. Framför allt bör man se filmen för Kingsleys skull.

Senast uppdaterad 22/11/2001 00:00:00