Catch Me If You Can

Komedi, USA
2.19, 2002

Leonardo DiCaprio
Tom Hanks
Christopher Walken
Nathalie Baye
Amy Adams
Martin Sheen

Frank William Abagnale (DiCaprio) bevistar en rotarytillställning där hans far får ett diplom som årets medlem. Alla är glada och lyckliga men det kommer inte att hålla i sig. Hans far Frank Sr (Walken) har råkat i onåd hos skattemyndigheterna och behöver låna pengar. När hans egen bank vägrar får han Frank Jr att agera chaufför vid ett besök hos Chase Manhattan bank. Trots att hans ankomst är värdig en stor affärsman nekar även huvudbanken honom ett lån.

Följden blir att familjen tvingas lämna sitt stora hus och istället flytta in i en mindre lägenhet. Frank byter skola och det visar sig vara början till hans framtida karriär som svindlare. Han tas av misstag för vikarie av sina klasskamrater och det dröjer en vecka innan någon märker något. En dag när Frank kommer hem upptäcker han att en av faderns vänner är på besök. Det är uppenbart att modern är otrogen vilket även leder till föräldrarnas skilsmässa.

När Frank, som är minderårig, beordras att välja vem av sina föräldrar han vill bo hos flyr han. Han använder förfalskade checker och försöker lösa in dem. Bankerna vägrar men då får Frank Jr se en flygkapten som utan besvär löser in sin lönecheck. Via PanAm antar Frank rollen som flygkapten Barry Allen (namnet tar han från seriefiguren Blixten). Han flyger gratis och löser in check efter check tills FBI-agenten Carl Bunratty (Hanks) får tag i fallet.

Jag förstår gott och väl varför den här DiCaprio-filmen har gått bättre på bio än Gangs of New York. Här har DiCaprio en roll som passar honom som hand i handske. Han får vara pojkaktigt charmig och ha glimten i ögat. Hela filmen är en homage av samma typ som Ocean’s Eleven där man försöker fånga stämningen från gamla 60-talskomedier. Kanske det är dagens oroliga värld som inspirerar till dessa nostalgiska återblickar till trevligare tider? Rolig film är det i alla fall.

Charmen i filmen ligger alla de knepiga situationer som Frank hamnar i. Han planerar inte sina brott utan förlitar sig på sitt kvicka huvud och förmåga att manipulera sin omgivning. Scenen i klasrummet är typexempel på hur han uppfattar en situation och blixtsnabbt anlägger den självklara attityd som hindrar människor från att ifrågasätta hans auktoritet. Det finns en annan scen mitten av filmen där Carl faktiskt har Frank inom räckhåll bara för att bli toklurad.

Samspelet dels mellan DiCaprio och Walken, dels mellan DiCaprio och Hanks är en annan av filmens styrkor. Walken är utmärkt som en man som egentligen knäckts av skatteverket och skilsmässan men som vägrar att inse sanningen vilket antagligen räddar honom från att ge upp. Hanks blir gradvis alltmer besatt och imponerad av Franks förslagenhet och de utvecklar en slags relation som båda behöver. Jag tycker att Spielberg ska hålla sig till sådana här lite lättviktigare komedier, och låta bli att försöka vara djup.

Senast uppdaterad 16/2/2003