Breakfast Club

Komedi, USA
1985, 1.33

Emilio Estevez
Anthony Michael Hall
Judd Nelson
Molly Ringwald
Ally Sheedy
Paul Gleason
John Kapelos

Det är lördag morgon men Bender (Nelson), Andrew (Estevez), Brian (Hall), Claire (Ringwald) och Allison (Sheedy) har inte ledigt från skolan. De är alla elever på Shermer High School och "dömda" till kvarsittning. Placerade i skolans bibliotek under överinseende av Vernon (Gleason) måste de skriva varsin uppsats om vilka de är och vad de vill med sina liv.

De fem ungdomarna kommer från väsensskilda bakgrunder och har väldigt olika värderingar. Bender är en bråkstake som hela tiden ifrågasätter Vernons auktoritet. Av den anledningen drar han på sig ytterligare sju kvarsittningar. Andrew är brottare och känner av pressen från sin far. Claire tillhör innegänget och kan inte begripa varför hon ska klumpas ihop med de andra idioterna. Brian är den begåvade plugghästen som delvis saknar social kompetens och Allison är en försvinnande tyst knäppskalle.

I början går de varandra på nerverna. Framför allt Bender gillar att ställa till bråk och han gör sig osams med allihop. Uttråkad börjar han mixtra med dörren till biblioteket och snart har han lyckats få med sig de andra på äventyr runt om i skolan. En del av äventyret är att undvika Vernon som verkar njuta av att köra med eleverna. De fem kvarsittarna finner gemenskap i hatet mot Vernon och upptäcker långsamt att de har mer gemensamt än de först trodde.

Filmen börjar med att Brian läser upp inledningen av den uppsats han skrivit. Där framgår filmens budskap - se oss som människor och skippa de förutfattade meningar du har om oss. Det är ett budskap som går hem hos ungdomar. Filmen är inget under av psykologiskt raffinemang men jag kommer ihåg att jag älskade den när den gick på bio 1985. Det jag gillade med filmen trots att jag var några år äldre än eleverna var att jag kände igen mig hur det var på gymnasiet. Någon skäms över sin far, en annan spelar tuff för att överhuvud taget överleva. Mycket gick ut på att vara som alla andra, fast helst lite bättre, tuffare och erfarnare. Men de finner gemenskap i hatet mot läraren Vernon och skolan.

Vernon framställs som sadist men han är antagligen inte "ond". Jag tycker att detta märks framför allt i scenen där han just givit Bender flera veckors kvarsittning. Han stänger dörren mellan sig och eleverna men han är inte glad, han ser trött och kanske lite ledsen ut. Han verkar besviken på barnen och på sig själv. Jag skulle tro att han är desillusionerad. Han vill få ungdomarna att lyssna men de struntar i honom och då blir han elak.

Filmen ska visa att alla är individer och har rätt att gå sin egen väg utan att behöva göra avkall på sin identitet. Det lär sig att alla har något som gör dem speciella, även om detta bara innebär att de kan sätta läppstiftet mellan brösten och måla läpparna. Den "vackra" flickan faller för odjuret. Men mitt i detta "var dig själv" kommer dolda pekpinnar, till exempel att den slummiga tjejen måste göras om så att hennes "inneboende" skönhet kommer fram. Hmm, något att tänka på?

Senast uppdaterad 22/11/2001 00:00:00