Det våras för sheriffen

Komedi, USA
1974, 1.29

Cleavon Little
Gene Wilder
Mel Brooks
Medeline Kahn
Slim Pickens
David Huddlestone

Året är 1860-nånting och järnvägen byggs genom amerikas obygder. Det krävs många män, tack och lov att det finns så många negrer, gulingar och irländare att tillgå. Men de är olydiga och gör inte alltid som förmannen säger. Och varför skulle de det när det är viktigare att rädda en dressin ur kvicksand än de två slavar som stod på den. När Bart (Little) slår ner förmannen med en spade förs han till statsfängelset som sköts av viceguvernören Hedley Lamarr (Huddlestone).

Viceguvernören vill ha mer mark vid sidan av området med kvicksand för att kunna bygga järnvägen, men han har ett problem, ägarna. Dock har hans underhuggare Taggart en idé. Så operation "skräm skiten ur Rock Ridges innevånare" startar. De stackars stadsborna utsätts för västerns värsta huliganer och något måste göras. På ett möte bestäms att en ny sheriff ska hämtas. De skickar ett brev till guvernör Le Petomane (Brooks).

Lamarr får en lysande idé, varför inte utnämna Bart till sheriff och skicka honom. Han fintar Le Petomane med fagra löften om kabinettsposter och kanske till och med presidentposten. Bart har inget emot det, det är i vilket fall bättre än att bli hängd. Han utrustas med chicka kläder, en ståtlig häst och sadelväskor tillverkade av Gucci. Man kan lugnt säga att staden blir överraskad av att få en "nigger" som sheriff.

Bart tar sin tillflykt till sheriffkontoret där han stöter på Jim (Wilder). Jim gick tidigare under namnet The Waco Kid - snabbaste händerna i världen, men efter att ha utmanats och skjutits i arslet av en 6-åring har han tagit sin tillflykt i flaskan. Med Jims hjälp lyckas Bart få stadens innevånare på sin sida, och det kan behövas.

Det våras för sheriffen (Blazing Saddles) är tillsammans med Det våras för stumfilmen Mel Brooks absoluta mästerverk, i mitt tycke den roligaste västernkomedin som någonsin gjorts. Filmen skämtar på ett mycket fyndigt och kärleksfullt sätt med de flesta klichéer inom westerngenren men det görs aldrig uppenbart. Man får som åskådare själv komma underfund med filmen. Till skillnad från många av de nyare parodierna stoppas aldrig referenserna till andra filmer ner i halsen på dig. Det finns inga "och nu tar vi en scen från The Matrix, ha ha ha".

Invånarna i Rock Ridge beskrivs som rasistiska fega idioter som är snara att fördöma nya företeelser och dessutom har nära till mobbmentalitet. Genomsnittsmänniskor med andra ord. Brooks driver friskt med mobbmentalitet, rasskrajsenhet, rena idioter och har fräcka kontraster som ställer allt på ända. Till exempel skolfrökenstyper som svär så att tapeterna krullar sig. Att stadsbor i westernfilmer gömmer sig och skickar fram sheriffen ensam att ta han om skurkarna är en klassisk idé, men att para denna feghet med negerskräck/fördomar och låta en svart sheriff spela huvudrollen är ett verkligt genidrag. Little är perfekt för uppdraget, och jag är ytterst tveksam om Brooks förstaval Richard Pryor hade kunnat göra det bättre.

Det finns ta mig tusan inte en dålig skådespelarprestation i filmen. Gene Wilder gör här sin bästa roll (tillsammans med Chicagoexpressen) och Madeline Kahns "piss take" av Marlene Dietrich är mästerlig. Brooks är lysande som den sexfixerade tokfransen Le Petomane men Little är nog den som stjäl föreställningen och på sätt och vis "gör" filmen. Favoritscen: när Barts familj får bilda egen cirkel vid indianöverfallet och givetvis intagandet av bönor runt lägerelden. Ska du bara se en westernkomedi, se Det våras för sheriffen. Den klår "Shanghai Noon" med hästlängder;-)

Senast uppdaterad 22/11/2001 00:00:00