Beck

Action, Sverige
1997, 1.30

Peter Haber
Michael Persbrandt
Stina Rautelin
Figge Norling

Martin Beck (Peter Haber) och hans grupp får i uppgift att undersöka omständigheterna kring en ung flickas död. De lyckas inte få fram något i de första genomgångarna. Sedan upptäcks ännu ett lik, denna gång en pojke.

Med två mord på halsen försöker Beck få rätsida på problemet. Olyckligtvis får pressen reda på att man hittat två lik och gör stor sak av att en massmördare/ seriemördare härjar i Stockholm. Polisens utredning kritiseras. Via cybersnuten (Stina Rautelin) tar man sig in på en kontakförmedling för pedofiler, och lyckas pressa en sysop för en annonym internetserver att avslöja namnet bakom en av pseudonymerna.

Gunvald Larssons (Mikael Persbrandt) efterforskningar leder till en laserspelshall där många barn och ungdomar vistas. Dess innehavare är mer än suspekt och inte särskilt intresserad av att samarbeta. Beck misstänker någon slags prostitutionshärva. Man hittar ett kort där de två döda sitter tillsammans med en pojke, som man plockar in till förhör. Om det finns en koppling med kortet kan denna pojke vara ett tilltänkt offer.

Spåret leder till en högt uppsatt person, med tydlig pedofil inriktning. Men kan Beck få nödvändigt stöd för att ge sig på denna prominenta samhällsmedborgare?

Peter Haber är bra som Martin Beck. I denna 90-talstappning har hans desillusion övergått till något som närmast kan liknas vid total pessimism. Han uträttar sitt jobb men grubblar över om det är värt något i långa loppet. Han är skild och kontakten med Putte är inte den bästa. De är inte på samma våglängd.

Gunvald Larsson är i Mikael Persbrandt inte bara upprorisk och egensinnig. I den här filmen visar han rent fascistoida tendenser, vilket Beck symptomatisk nog accepterar. Över huvudtaget är klimatet hårt och dystert. Det är svårt att hitta någon glimt av hopp. Mycket av handlingen är också förlagd till skumma bakgator och mörker.

Kameran är antingen handhållen, eller också har man medvetet jobbat med ryckiga åkningar. Kanske ska detta ses som ett sätt att öka dramatiken och få upp pulsen på åskådarna men det lyckas inte helt. Inte ens vid lunchbordet kan kameran vara still längre än några sekunder. Ofta visas handlingen i extrem närbild vilket gör att kameran måste göra stora svep mellan de inblandade. Hoppas att det tilltalar yngre åskådare - mig gjorde det enbart irriterad.

Det är bra skådespelarinsatser och Ingvar Hirdwall utgör en humoristisk bifigur med några riktigt roliga repliker. Ibland går dialogen på kryckor men överlag är rollfigurerna trovärdiga och deras inbördes relationer intressanta.

Senast uppdaterad 23/11/2001 00:00:00