A.I. - Artificial Intelligence

SF, USA
2001, 2.25

Haley Joel Osment
Jude Law
Frances O'Connor
Sam Robards
Brendan Gleeson
William Hurt

Isen vid polerna har smält och dränkt många städer. På grund av överbefolkning har stenhårda regler införts för födande. Detta har öppnat dörren för robotar, så kallade ”mecka” som i allt avseenden utom ett är mänskliga. Det besitter inte förmågan att känna. Därför bestämmer sig professor Allen Hobby (Hurt) för att skapa meckas som har förmåga att älska och drömma. Den springande punkten, som någon påpekar, är dock inte att få mecka som kan älska, utan att få människor att älska en mecka.

Monica (O’Connor) och Henry Swinton (Robards) besöker sin son Martin, som på grund av sjukdom ligger nedfryst. Trots att han rimligtvis inte kan höra något spelar Monica musik och läser sagor för honom. Läkaren berättar att de antagligen inte kan rädda Martin. Hobby söker en familj för sin nya mecka och Henry (som är anställd på företaget) är mottaglig för övertalning. När Monica får se meckan David, som är en exakt kopia av deras son, bryter hon nästan ihop. Han är så lik Martin, men ändå inte. Efter mycket funderande bestämmer de sig för att behålla honom, och läser den ordramsa som gör att David för evigt kommer att älska dem.

Från den dagen är David deras barn. Monica köper Teddy, en superleksak, åt honom som sällskap. De blir som en riktig familj men plötsligt en dag kommer Martin hem. Martin är ingen sympatisk pojke, han behandlar David illa och betraktar honom som sin egen leksak. Han lurar honom att äta mat så att han gör sönder. Mamman är den som faktiskt verkar älska honom och David tycker om att hon läser historien om Pinocchio för honom. Men det ändras när Monica missuppfattar en situation och tror att David försöker dränka Martin. Monica och Henry bestämmer sig för att lämna tillbaka David för destruktion.

Filmen kan delas in i tre delar varav den första är bra, den andra meningslös och den sista rent ut sagt urusel. Den första tredjedelen av filmen får vi se hur David anländer till familjen och vi får följa deras problem med att ha fått tillbaka sin son i form av en robot. Det är en svagt skräcklik atmosfär då mamman är ensam hemma med David. Påminner lite grann om Stephen Kings berättelser där allt verkar normalt men ändå inte, Jurtjyrkogården till exempel. Det finns en kropp men ingen själ. En utmärkt scen är där de äter middag och David plötsligt tokskrattar. En fundering är att de borde ha kunnat göra David förmögen att imitera ett barn, sådana AI-regler kan man redan idag få att fungera. Att de inte gjorde honom matresistent är också en gåta (man har väl sett Holmes och YoYo).

Berättelsen som ligger till grund för filmen heter ”Supertoys last all summer long” och är skriven av Brian Aldiss. Den koncentrerar sig helt på uppfattningen om vad som är verkligt och vad som inte är verkligt. Det är därför det går utför med filmen i och med del två och tre. Del två har fortfarande en del med den ursprungliga frågeställningen men trean är så urbota dum att man undrar hur i h-e en man med ”Närkontakt av tredje graden", ”Jakten på den försvunna skatten” och ”Hajen” på sitt samvete kan sätta sitt namn på filmen. Låt vara att det var Kubrik som påbörjade filmen (även han en gång en aktad regissör).

Haley Joel Osment har inte fått ett lätt uppdrag, att låtsas vara robot, och han klarar inte riktigt av uppgiften tycker jag. Han blir för gullig och menlös för att bli intressant. Kanske ligger det i sakens natur, han är ju trots allt skapad för att vara det perfekta barnet. Jude Laws kärleksrobot är också rätt påfrestande. Nej, den verkliga behållningen är absolut mamman och hennes ambivalenta inställning till David. Kan man verkligen älska en robot, hur människolik den än är? Hon saknar sin riktiga son och vill så gärna älska David men inom sig vet lurar hela tiden vetskapen om att hans kärlek är programmerad. Kanske är detta filmens riktiga brist, vi förväntas hysa känslor för vad som faktiskt är en maskin.

Senast uppdaterad 20/7/2002 00:00:00