Armageddon






Action, USA
1998, 2.28
Bruce Willis
Ben Affleck
Steve Buscemi
Peter Stormare
Liv Taylor
Varje dag bombarderas jorden av meteoriter, små klumpar av grus och is. De
flesta är så små att de i bästa fall
kan uppfattas som en fallande stjärna.
Men det har hänt att rejäla stenbumlingar har träffat. Då är det inte
nådigt
att leva.
Nu har det otänkbara inträffat. Under en rymdtur förolyckas rymdfärjan
Atlantis. Meteoriter i storleksordningen
basketbollar och småbilar slår ner
i New York och diverse amerikanska städer. Helt utan förvarning. Man
misstänker
först missilangrepp men snart inser de att världen står inför ett
långt allvarligare problem.
En meteor av samma storlek som Texas kommer inom 18 dygn att träffa Jorden.
Trolig nedslagsplats är Stilla Havet,
men det spelar ingen roll eftersom de
som inte bränns ihjäl eller drunknar kommer att dö under den "nukleära
vintern". NASA inser att den enda chans som finns är att spränga meteoren
inifrån. Därför behövs världens bästa
borrare, Harry (Bruce Willis) och hans
gäng.
Man sätter ihop två team bestående av borrare och astronauter och efter 12
dagars träning är man redo att äntra de
specialbyggda rymdskyttlarna, X-71.
Man planerar att ta fart runt månen och därmed komma upp i samma hastighet
som kometen och därefter landa. Väl där ska man borra 250 meter ner i
kometen och spränga en atombomb.
Typiskt Hollywood att två meteorfilmer kommer inom några månader. Det var
samma sak med Wyatt Earp för några
år sedan, och föräldrar som
sinnen/kroppar plats med sina barn ytterligare några år tidigare. Men i det
här
fallet är efterföljaren bättre. Deep Impact blev aldrig riktigt
spännande, trots hotet om att världen skulle
gå under. Det var alldeles
för mycket springa runt och ta farväl, och för lite meteor.
Armageddon handlar mest om meteoren och träningen som de utvalda oljeborrarna
genomlider. Låt vara att filmen
följer standardmall 1A för actionfilmer.
Ta ett gäng hopplösa, knappt pottränade loosers (oljeborrare av diverse
storlekar och hudfärg), konfrontera dem med ett A-gäng (i det här fallet de
"riktiga" astronauterna) som trots
mångårig träning inte har våra hjältars
flexibla och initiativrika sinnen. Några dör, någon flippar ut, någon
lyckas med en manöver han försökt utföra i 10 år utan att lyckas och någon
offrar sig för gruppen och världen.
Här har vi astronauter i motljus och
slow motion. Ljuvligt.
Det var bakgrunden, varvat med lite gnäll. Trots alla clichéer är det bra
action i två och en halv timme. Det är
bra gjort att hålla tempot och
spänningen uppe. Filmen består på sätt och vis av två delar. Den första
delen visas våra hjältar i ett inte alltför smickrande ljus. Det är rena
Delta-gängetstämningen ibland. Den
sista halvan av filmen är mer renodlad
action. Mycket händer, många skakiga kameraåkningar och många explosioner.
Bruce Willis är helt OK. Han visar upp fler sidor än sin vanliga McLane-Die
Hard-attityd. Han är lite lugnare
och mer balanserad. Steve Buscemi är som
vanligt skruvad och fullständigt oberäknelig. Liv Tayler gör återigen
en
ganska slätstruken och intetsägande roll. Hon verkar mest vara med som
garnering, för att Bruce ska kunna vara
legitimt känslosam i sin
fadersroll.
Senast uppdaterad 22/11/2001 00:00:00