Always

Kärlek, USA
1989, 1.57

Richard Dreyfuss
Holly Hunter
Brad Johnson
John Goodman
Audrey Hepburn

Pete (Dreyfuss) är en hängiven flygande skogsbrandsbekämpare. För hängiven tycker många eftersom han ofta ligger på eller utanför marginalerna. Det är därför inte oväntat att han glidflyger hem från det senaste uppdraget. Till allas lättnad, däribland hans flickvän Dorinda (Hunter), klarar han sig precis till landningsbanan. Men Dorinda har fått nog. Hon hoppar in i ett av flygplanen och börjar tokflyga runt flygplatsen för att låta Pete känna på rädslan.

Al (Goodman) försöker förklara för Pete att han inte är hjältemodig när han riskerar sitt liv. Hans orerande upphör dock när Dorinda kommer ner i baren igen, iklädd den vita klänning hon precis fått i födelsedagspresent av Pete. Alla närvarande män blir förtrollade och vill dansa med henne. Senare på kvällen ställer Dorinda ett ultimatum. Antingen flyttar de till Flat Rock och Pete blir flyginstruktör eller också är det slut. Först säger Pete blankt nej men Dorinda förklarar hur plågsamt det är varje gång han är ute på uppdrag. Hon orkar inte vara orolig över att han kanske inte kommer hem igen. Pete går med på att ta instruktörsjobbet.

Nästa dag ute på ett uppdrag fattar Als vänstra motor eld. Pete kommer till hans undsättning genom att efter en mycket brant och dumdristig dykning dumpa en del av sin last över Als plan och på så sätt släcka branden. Det ser ett tag ut som om Pete kommer att crasha men han lyckas häva dykningen. Då allt ser ut att ha ordnat sig fattar hans plan plötsligt eld och exploderar. Pete dör och nu måste Dorinda (och Al för den delen) klara sig själva.

Always är uppbyggd på samma sätt som Ghost fast utan mordbiten och helvetesaspekten. Dorinda suktar efter kärleksbetygelser och Pete är mer eller mindre oförmögen att säga att han älskar henne. De har öven sin egen sång ”Smoke gets in your eyes” vilket väl är rätt träffande då det rör sig om brandmän. Spielberg har lyckats få till en film som innehåller känslor utan att för den delen bli sentimental, vilket han ibland tyvärr har för vana att bli. Efter sin död är Pete bara närvarande i spökform.

Den största skillnaden de två filmerna emellan är att både Hunter och Dreyfuss är avsevärt mycket bättre skådisar än någonsin Moore och Swayse. Scenen där Dorinda förklarar hur mycket hon älskar Pete, men hur rädd hon är varje gång han är ute på ett uppdrag är både känslomässig och trovärdig. Hon är sårbar och stark på samma gång vilket gör henne mänsklig och någon man kan identifiera sig med. Som jag uppfattar det så handlar filmen egentligen om Dorinda. Samtidigt låter Dreyfuss sin Pete genomgå en stilla men ändå dramatisk förvandling och realisation vad livet egentligen handlar om.

Det här är inte en solklar ”må bra”-film, som det så populärt kallas när det är meningen att man ska känna sig upplyft efteråt, men trots att det handlar om en älskads död så gör upplägget att det känns som ett förhållandevis lyckligt slut. Budskapet är att ta vara på kärleken men även att kunna gå vidare. Dessutom har filmen många roliga scener. Öppningen, där ett flygplan landar på vattnet och far rakt mot en liten fiskebåt (vars två fiskare hoppar i vattnet) bara för att i sista ögonblicket lyfta igen med fyllda vattentankar är en pärla.

Senast uppdaterad 10/3/2002 00:00:00