15 minutes

Action/drama, USA
2001, 1.48

Robert De Niro
Edward Burns
Kelsey Grammer
Karel Roden
Oleg Taktarov
Vera Farmiga

Eddie Flemming (De Niro) är gammal i gemet. Han är polisen som sett det mesta och han delar villigt med sig av sina erfarenheter till media. Framför allt till Robert Hawkins (Grammer) som hjälpt till att göra Eddie till något av en kändis. De har ett avtal som gör att Hawkins följer med på tillslag och filmar. Det senaste uppdraget går dock åt skogen så Hawkins skäller ut sina kameramän. Hans osentimentala måtto är "If it bleeds, it leads", löst översatt "våld säljer".

Emil (Roden) och Oleg (Taktarov), som precis anlänt till USA, söker upp sin kompanjon från ett tidigare bankrån men det visar sig att han gjort av med bytet. Emil dödar honom och dennes flickvän medan Oleg filmar det hela med en videokamera han tidigare snott av en turist. En kvinna blir vittne till mordet men lyckas undkomma. För att sopa igen spåren tänder de eld på lägenheten.

Jordy Warsaw (Burns) från brandkåren blir inkopplad och kan snabbt avgöra att det rör sig om mordbrand. Han kommer lite på kant med Eddie men de gör ändå gemensam sak i sökandet efter vittnet. Spåret blir hetare när de hittar en mördad escorttjej. Escortfirmans ägare och en av flickorna (Charlize Theron och Kim Catrall i gästspel) känner igen fantombilden som Jordy låtit framställa av kvinnan han såg på mordnatten. Hon heter Daphne (Farmiga) och bara minuter innan har två män från Östeuropa frågat efter henne.

Som satir fungerar Series 7 - The Contenders bättre men det var banne mig svårt att veta om avsnittet med Roseanne Barr är verkligt eller tillverkat för filmen (i eftertexterna framgår att det var fejk). Till och med de två busarna sitter mållösa när en frikänd mördare i tv berättar att det är hans psykolog som är skyldig eftersom han aldrig fick veta hur viktigt det var att han åt sin medicin. Detta med att man inte är ansvarig för sina handlingar är ett genomgående tema i filmen.

Det som framställs otäckt bra är de två mördarna. Från början planerar de egentligen inte sina illdåd, de är bara ointelligenta och har hetsigt humör. De är inte galna, bara i total avsaknad av allt vad moral och verklighetsförankring beträffar. Det är just detta meningslösa och slumpmässiga våld som gör att man blir mer rädd för Oleg och Emil än för till exempel Hannibal Lecter. Rädd blir man inte för Hawkins, bara oerhört nedslagen. Han gör vad som helst för publicitet och tittarsiffror.

Filmen vinklar det hela så att allt som betyder något är hur saker och ting framställs i media. Sanningen kan vara en helt annan, men om media vill kan de knäcka en människa och det föder maktlöshet. Man blir lite primitiv själv inför denna destruktiva och obändliga idiotism och sitter och fantiserar om sätt att ha ihjäl Oleg och Emil. Ja Hawkins och hans anhang också. De litar helt på att resten av mänskligheten är hyggligare än de själva är.

De Niro marknadsförs som filmens huvudroll, och han har några bra scener vilket gör detta till en av hans bättre på senare tid. Själv tror jag dock att de flesta identifierar sig mer med Burns figur. Han är hjälten som man håller på. Grammer är också obetalbar när han lägger an den där minen av "jag vill inte, men min journalistiska heder tvingar mig att...". De gör alla bra prestationer. Tyvärr blir sensmoralen i filmen att våld ska med våld bekämpas. Lite sur eftersmak på en annars hygglig film.

Senast uppdaterad 31/10/2002 00:00:00