Egna tankar om hur det är att ha en Nova Scotia Duck Tolling Retriever

Det är snart tio år sedan jag köpte min första tollare, och jag känner att jag har fått en tillräcklig kunskap för att kunna uttala några egna åsikter om rasen.

Envis, intelligent, arbetsglad, lättlärd, rolig, krävande, pigg, glad, viljestark, slug, intensiv, lurig och reserverad.

Ja, detta är bara några av de beskrivningar som man hör om tollaren. Det finns många "rasbeskrivningar" på Internet, så det behövs inte här också. Vad som följer är enbart min egen åsikt om rasen.

Mitt intryck är att rasen är att den är på inget sätt homogen, en del påstår att den ska vara uppdelad på en lättare och en tyngre typ. Troligt är det så, att det ska finnas en tyngre havshund och en lättare inlandshund, som tjänar olika syften. Så långt är allt gott och väl. MEN, rasen används inte längre i sitt ursprungssyfte i någon större utsträckning. Och finns i minoritet kvar i sin födelsetrakt, Nova Scotia. Ingen kan påstå att dagens retrieverprov har ett dyft att göra med vad tollaren avlades fram till att göra. "…att genom sitt lekfulla beteende locka sjöfåglar inom skotthåll för jägaren, samt att apportera fåglarna efter skott…" Det är det som kallas tolling.

"Uppförande/karaktär: Tollaren skall vara intelligent, lättdresserad och ha stor uthållighet. Den skall vara en stark och skicklig simmare, en naturlig och säker apportör såväl på land som i vatten, redo för arbete i samma ögonblick en uppmaning till apportering ges. Under arbete har tollaren ett snabbt, framrusande sätt med huvudet nästan i linje med ryggen och svansen med sitt mycket rikliga behäng. i ständig rörelse. Den starka apporteringslusten och lekfullheten är nödvändiga egenskaper för rasens specifika arbetssätt."

Jag måste nog dra in rasbeskrivningen ändå …ovan finns ett utdrag ur den. Om man tar och läser vad som står…Är tollaren idag intelligent, lättdresserad och har stor uthållighet? Tja, intelligent är den nog och kanske i överkant J . Precis som tollaren tollar, finns också intelligensen att tänka själv, att hitta egna problemlösningar djupt rotat i generna. Vill du ha en tollare ska du också inse vad det är du köper. En utmaning kan det vara, men samtidigt en rolig sådan.

Lättdresserad? Nja, det kan jag inte påstå. För att "dressera" en tollare krävs en stor portion tålamod, envishet, uthållighet och skicklighet hos ägaren/tränaren. Absolut ingen hund för en som inte haft hund förut, eller för någon som vill ha en gullig vovve som ligger och sover på hallmattan. Grundläggande lydnadsträning är ett absolut måste om man inte vill ha en egensinnig vilding i sitt hem. Själv tycker jag att "Clickerträning" är en bra metod. Jag pratar inte om avancerad lydnad som kan se på tävlingar, utan om att lära hunden sitt, nej, stanna, gå "fot" och inkallning. Inkallning kan man börja med när man får hem valpen; använd en visselpipa var gång den ska ha mat, en mycket bra väg till en säker inkallning. Och gå "fot", det räcker med att den går vid din sida men inte som en tävlande hund, utan strax intill…Börja med att se till att hunden är intill dig, kopplad, och att du har kontakt med den, säg "fot", eller vad du väljer, och ta ett par korta steg framåt och stanna. Beröm hunden, glöm inte det. Gör så några gånger per dag, utöka sträckan ni går allteftersom den blir säkrare. Börja avskilt, och flytta träningen så småningom till ex.vis din trottoar där det finns störningar. Tänk på att precis som ett litet barn behöver tid på sig att lära sig gå, så behöver alla hundar tid på sig att lära sig vad det är vi människor vill egentligen.
Och kom ihåg att tollaren tillhör retrieverrasen, alltså har en medfödd "jakt"instinkt.

I mitt tycke är för många alldeles för stressiga, och blir totalt blockerade i hjärnkontoret om man leker med dom. Stressa inte upp hunden, utan ta det lugnt, det finns fler sätt att belöna en hund på än med "hopp o lek".

Har den stor uthållighet? Ja, där håller jag med! Så länge tollaren tycker att vad han gör är roligt, så är han hur uthållig som helst! Så, håll träningspassen korta, och roliga! Blir hunden stressad, så stoppa den, avbryt och lugna ner hunden. Passivitetsträning är inte dumt.

Stark och skicklig simmare? Ja, men glöm inte att även en tollare måste från unga dar lära sig att inte vara rädd för vatten!

Även en tollare måste lära sig att apportera, här kan man börja tidigt. Det finns ingen stoltare än en 10-veckors valp som kommer bärandes på något tillbaka till husse/matte.

Vill du har en tollare så ska du också vara beredd på att sysselsättning av något slag behövs. Rasen är utmärkt till agility eller flyball bl a. Varför inte pröva kantarellsök? Tollingprov finns i Sverige numera, kontakta Svenska Tollarklubben om information. Valet är ditt, alla kan ju inte jaga med sina hundar eller ägna sig åt jaktprov.

Nu är det ju så att rasen här, i Europa, inte är bättre än vad de ursprungsimporter var som kom hit ifrån Kanada, rasens hemland. Låt oss bara konstatera att det inte var de bästa avelsdjuren. Så länge som kennelklubbar i andra länder har låga krav, eller inga krav alls på sina uppfödare vad gäller avelsdjurens hälsostatus, så länge kommer tollaren inte att kunna ses som en frisk och sund ras. Så länge som uppfödare i olika länder inte kan arbeta tillsammans fullt ut, så länge kommer tollaren inte att kunna ses som en frisk och sund ras. Jag avundas inte uppfödare av rasen, dom vet ju aldrig vad dom får i valplådan!

Det sägs att så sent som på 1960-talet blandades det in andra raser i tollaren, varför kan man bara gissa sig till. J Antagligen för att stabilisera rasen, och hindra den från att dö ut. Det finns källor som visar på parvoepidemier och att sterilitet bland hela "linjer" förekommit. Det kommer att ta flera generationers noggrann avel för att få bort de fel, och defekter som är alltför vanliga idag. Alla tollare som föds blir ju inte sjuka i något, men alltför många tycker jag. Utav mina fem tollare har tre avlivats p.g.a. immunsjukdomar, en är hittills frisk, och den sista lider av juvercancer. Statistiskt sett är inte den här rasen sjukare än andra raser, men man ska nog vara medveten om det existerar sjukdomar.

Men hur ska man gå tillväga för att reducera de sjukdomar som ökar, mer eller mindre, lavinartat? Först måste man ha klart för sig att rasens avelsbas är ytterst minimal, och att det är en väldigt ung ras trots dess påstådda långa historia. Det finns inga enkla svar, och frågan är väl om hur länge det har förekommit renrasig avel på tollaren egentligen! Och går det att bedriva renrasig avel på tollaren? Nu blir jag väl skjuten sittandes, men det är vad jag tycker.
Och egna åsikter får man ju ha J . Och tro inte att det hjälper med en och annan import, avelsbasen är lika liten i alla länder där det finns tollare, och densamma i alla länder. Alla tollare, oavsett kennelnamn, är släkt med varandra på mer eller mindre långt håll.

Vill du fortfarande ha en tollare, så välj en uppfödare som ställer upp och hjälper till med valpträningen bl a, och som ställer krav på dig som köpare. Och du, antagligen klarar uppfödaren bättre att välja en valp som passar till just dina omständigheter. Glöm inte att be att få se alla papper på föräldradjuren, status på eventuella tidigare kullar och gärna föräldrarnas kullsyskon och vad dom eventuellt lämnat.

Några tankar om avel och val av avelsdjur

När man tittar så mycket på data om rasen, som jag gör, så häpnar man ibland över uppfödares val av avelsdjur. En titel fram, eller bak, gör ingen god nedärvare.

Och om jag skulle importera tollare, till en mycket hög kostnad, då skulle jag välja ifrån en kombination där jag kunde se vad föräldradjuren tidigare lämnat. Inte, som jag ser så ofta, från föräldradjur som är s.a.s. "oprövade" tidigare. Nog skulle jag vilja se tidigare avkommor som hunnit bli ett par år gamla, t.o.m. vad dom i sin tur lämnat vidare. För att minska riskerna med sjukdomar etc. Ärligt talat så förstår jag inte denna "hysteri" att få valpar efter en titel, eller en ny import!! Jag menar, man kan ju inte veta ett endaste dugg om dessa förräns man kunnat utvärdera ett par kullar först. Här i europa har vi en ganska god kontroll över vad gäller HD och ögon, det mesta finns tillgängligt på nå’t sätt för den som vill veta. Men om man vill veta lite om tollare som används i avel i nordamerika är det svårare. Visst, OFA och CERF finns på internet, men bara "ua"-resultat! Jag tror det är under tio resultat jag sett som "failed" från USA/Kanada. Visst, det är en helt annan kultur i dessa länder men jag tycker inte att man kan avfärda det fullt så enkelt. Det finns seriösa uppfödare i andra länder som har helt andra kriterier på uppfödning än vad vi har här, och som inte skulle accepteras här… att inte använda djur med svart i pälsen, buff eller med uppenbara avvikelser från standarden tycker man skulle vara en självklarhet för alla uppfödare, men så är det inte. Kullsyskon till djur som konstaterats ha PRA eller katarakt. Anlagsbärare av PRA. Eller andra "defekter", listan kan göras längre. Jag tycker nog att en uppfödare ska känna till sin egen hunds bakgrund, så grundligt som det är möjligt. Vad finns bakom i stamtavlan? Hur många uppfödare vet det? Finns det en handfull i Sverige? Nej, men kanske i hela Europa. Tragiskt, eller hur?

Hur många av de tollare som går i avel har en god apporteringsinstinkt? Hur många är enligt standarden? Inte många, tyvärr!

Likaså att ta reda på vad som finns bakom den tilltänkte parningspartnern. Med dagens IT-teknik är det många gånger bara några knapptryckningar bort J . Länge leve e-mail!

På den motsatta sidan har man då den minimala avelsbasen. Men är det inte bättre att skynda långsamt? Att satsa på så säkra kort som möjligt? Är mitt avelsdjur i enlighet med rasstandarden är nog den första frågan man ska ställa sig som uppfödare. Och ska man inte fråga sig vad den planerade parning tillför till rasens utveckling, innan man genomför den?

Om man tar en titt på redovisade resultat vad avser ögonlysningar som finns på svenska tollare blir man lätt bedrövad. Väldigt få ögonlyses efter det att de tagits ur avel av en eller annan andledning, här borde det nog ske en markant uppryckning. Det finns några importer som ögonlysts alldeles för få gånger. Klart att vi har så få fall av PRA i Sverige!

Agneta Egenvall, SLU har skrivit en avhandling om riskerna med renrasig avel. Väl värd att läsas flera gånger!
Per-Erik Sundgren har en intressant artikel om bl.a. genförluster på sin sida www.genetica.se. Han har även ett utomordentligt användbart dataprogram kallat ”Lathunden”.

Nu är det bäst att jag sätter på mig skottsäkra västen och duckar J .

My Sköld

Tillbaka