Systrarna Norqvist från Björknäs
Några barndomsminnen från 1960-talet...
Precis som det är med mormor eller farfar så har moster alltid funnits. Moster eller moster Emfrid, så var det bara. Åkte vi till Kramfors och hälsade på hos mormor så åkte vi till moster också. Min mormor bodde i Östby, i västra utkanten av Kramfors, och moster bodde i Brunne på andra sidan stan. Så vi stuvade in hela familjen i mormors röda VW när vi var bjudna dit. (Efter några år hade vi vår egen Folkvagn, en bronsfärgad.)
Moster var inte så stor och lång som mormor, och så var hon ganska tunn. Hennes hår var tunt det också och alldeles gråvitt. Skinnet syntes. Senare fick jag veta att moster hade haft "Basedowskan". (Basedows sjukdom = Graves sjukdom = diffus toxisk struma. En autoimmun sjukdom orsakad antikroppar riktade specifikt mot de receptorer i sköldkörteln som reagerar på thyreodeastimulerande hormon (TSH). Antikropparna stimulerar sköldkörteln till att bilda ett överflöd av sköldkörtelhormoner. Sjukdomen förekommer i alla åldrar, är ovanlig före puberteten, vanligast mellan 30-60 år. Är 5-7 ggr vanligare hos kvinnor än män.) Hennes ögon stod ut en smula, men det tänkte man inte på för glasögonen var tjocka. Som äldsta storasyster i en syskonskara på sju barn, var det Mosters uppgift att hålla ordning på de yngre. Det fortsatte hon med sedan hon gift sig 1917, och även när småsyskonen fått egna familjer. 1921 blev syskonen Norqvist faderlösa. Efter en schism med arbetsledningen på Björknäs sågverk hade familjen 1918-1919 flyttat till Häggvik i Nordingrå, där fadern Alfred fått arbete. Eftersom han var ganska nyanställd fick familjen ingen hjälp vid hans död. Hustrun Karin flyttade med de yngsta barnen tillbaka till Kramfors, närmare släkt och vänner. Knut var 15, Anna-Stina 11 och Kurt var 8 år gammal. (Tre av de tio barn Karin fött hade dött i späd ålder.) Min mormor var då 17 år och bodde och arbetade hos sin morbror John. Bröderna Algot och John försörjde sig själva, och flyttade snart söderut. En efter en flyttade Mosters syskon från Kramfors. Kvar blev min mormor.
Dagny var mosters flicka, precis som min mamma var mormors. Gocke var Dagnys farbror, och Åke var gift med Dagny, och Lars och Tomas var deras pojkar. Moster hade kort på dem, så man kunde titta på dem när de inte var där. De bodde i Stockholm, och kom inte så ofta och hälsade på. Vi bodde i Timrå, det tog bara en och en halv timme att åka med bilen vi fått av mormor. Innan dess fick vi ta tåget. Det tog nog ganska lång tid. Jag kunde alla stationerna. Ibland åkte vi med nåt som hette rälsbuss. Dumt namn, det var ju också ett tåg, fast gult och lite runt i formerna. När vi skulle åka tåget till Kramfors, gick vi ner till stationen. Sen gick man ut på perrongen och väntade på tåget. Tåget luktade illa och jag blev ofta åksjuk och grönblek av illamående, men kräktes aldrig. När man lämnat Härnösand kom det ett ställe som var väldigt otäckt. Rälsen gick så nära vattnet att om tåget hade lutat lite för mycket skulle vi ha hamnat i vattnet. Såna saker är man rädd för när man är liten.
På stationen i Kramfors brukade mormor möta oss, vi lastade in alla väskor i Folkvagnen och åkte hem till Östby. Då var det kväll. Mormor bodde i ett hus där vägen tog slut. Nedanför fanns ett stup. Där hade hon sin kas. När man kom in i farstun fanns det en trappa till höger, upp till övervåningen. Där bodde Harry och Sonja och deras pekineser Sonny. Öppnade man dörren rakt fram kom man in i mormors hall. Den var ganska stor, till vänster fanns köket, där sov mormor på dyschan. Mitt fram fanns en skrubb, till höger stora rummet, och bredvid toaletten, (men mormor och min morbror Lennart sa Klo.) Till höger om toan gick trappan ner till källaren. Det var lite otäckt. Nere i källaren fanns en tvättstuga, och garage. Man kunde gå ut den vägen. Strax intill fanns Harrys och Sonjas trädgård. Där fick man inte vara, den var deras. Nedanför låg en stor lägda. På andra sidan vägen därnere kunde man se Flogstabadet. Östby var ett paradis för en liten unge.
Hemma i Timrå fanns också ett paradis. Det var hos min lekkamrat Pers mormor och morfar. De bodde i ett vitt trähus bredvid vårt - men vi bodde tre trappor upp i ett stenhus och deras hus var deras eget med grind och trädgård. Hos mormor i Östby var paradiset mitt, i alla fall nästan. Jordgubbsland, löjtnantshjärtan, borstnejlikor, hade hon och säkert en hel del annat också. Strax efter att jag hade börjat skolan 1965 flyttade mormor in till stan. Hennes hyresgäster hade skaffat egen villa och det blev tungt att sköta trädgård och hus alldeles själv, särskilt på vintern. Något år senare flyttade även moster och Gocke in till stan, men vi brukade i alla fall ta bilen när vi skulle dit, då parkerade man utanför Tempo. I Timrå fanns bara Domus.
Mitt första minne ifrån mosters i Brunne var när min lillebror föddes. Jag var 2 år och nästan 3 månader och skulle sova bredvid moster i kökssoffan. Hon talade om för mig att pottan stod under soffan om jag behövde den mitt i natten. Utanför på gården fanns en gunga upphängd i ett träd, och så fanns det ett hallonland. Vi lekte inte så mycket ute när vi var hos henne min bror och jag. Vi bläddrade i tidningar, och så drack man kaffe förstås. Vi små fick hennes hemgjorda saft.
För att komma till Brunne måste man först åka förbi Kramforsfabriken och det tyckte jag var jätteläskigt, särskilt när det var mörkt. Sen var man nästan framme. Moster bodde i ett stort vitt hus, nederst på höger sida. Först kom man in i den kalla farstun och sen klev man in i köket. Jag kände ingen annan som hade ett så stort kök som hon. I ena hörnet fanns vedspisen. I andra hörnet dörren till farbror Gockes rum. Däremellan dörröppningen till finrummet. Där åt man middag när det var jul. Till vänster när man kom in i köket fanns Klo. Det tyckte jag var världens fulaste ord. KLO-sett. Det var en toalett med vattentank uppe vid taket, och så skulle man dra i den långa kedjans porslinsknopp, då kom vattnet. Kallt var det därinne också, och trångt. Mycket tid hos moster satt man på kökssoffan vid fönstret, medan hon höll på och stökade. Mitt på golvet stod köksbordet.
Mosters kakfat var det största i hela världen! Hon var en baddare på att baka kakor. Mest av allt älskade jag hennes maränger. De var alldeles vita och sidenskimrande och inuti var de sega och utanpå krasiga. Det gällde att passa på och norpa till sej nån extra maräng. Med tiden lärde jag mig att räkna ut hur många vi var och hur många maränger hon lade upp på kakfatet. Sen höll jag koll på vilka som inte hade tagit "sin" maräng. Vips! så var den i min mun. Till efterrätt, om vi var där på middag, så bjöds det ofta hallon och grädde. Gula hallon och röda. Ingenting är så himmelskt gott som gula hallon.
Mormor arbetade på Jönssons ekipering. Sen vi blivit bilägare brukade vi alltid stanna där först och gå upp till mormor, (hon arbetade på andra våningen), och få nyckeln hem till henne. Mormor luktade på ett speciellt vis, mormors-sött. Moster luktade inte som mormor, hon var hemma hela dagarna och behövde inte vara prydlig på samma sätt som mormor, som sålde kläder till tanter hela dagarna. Mormor la upp håret på papiljotter och hade läppstift. Mamma hade också läppstift, när hon gick ut. Mormor tyckte om långpromenader, det har min mamma ärvt efter henne. Både mormor och moster handarbetade. Det gällde att inte sitta sysslolös när man var ledig.