Biografi

Bibliografi

Länkar

Åren 1897 - 1924

Alices uppväxt.
Alice Cronqvist, gift Lyttkens, föddes år 1897 i Malmö. Hennes far var barnläkare och modern utbildad Sophiasköterska. Familjeförhållandena var borgerliga, Cronqvists tillhörde Malmös övre medelklass. Till skillnad från de flesta andra medelklassflickor på den tiden, fick den unga Alice möta människor från andra miljöer, både i samhällets översta skikt på de skånska slotten Torup och Övedskloster och på samhällsstegens absolut lägsta pinne, i Malmös slum. Fadern, som också var fängelse-, varvs- och regementsläkare, lät henne följa med till barnsjukhuset och fängelset.

Efter avslutad flickskola 1915 förväntades att Alice skulle lära husmorsdygder, för att så småningom gifta sig. Familjens ekonomi hade försämrats, hennes äldre brors officers-utbildning kostade mycket. Alice vantrivdes hemma och ville skaffa sig ett yrke. Det som låg närmast tillhands var att bli sjuksköterska, och motvilligt gick hennes pappa med på att hon började som hjälpsysterelev. Men sköterskeplanerna blev aldrig förverkligade.

Alice och Yngve
På en fest våren 1918 i Lund träffade Alice en juridikstudent, blev kär och rätt snart gravid. Till skillnad från hur så många andra unga kvinnor i samma situation hade det, (som Alice senare också kom att skriva om), så var kärleken ömsesidig och Yngve Lyttkens godkändes som friare av hennes familj. Men enligt den tidens seder och moral arrangerades snabbt ett hemmabröllop, och sedan förpassades de unga paret till landsorten i väntan på förlossningen. Sonen Ulf föddes i februari 1919, i maj samma år tog Yngve sin examen och fick arbete på en juristfirma i Stockholm. Där rådde svår bostadsbrist och inte förrän på nyåret 1920 kunde familjen flytta ihop, i den första av många tillfälliga bostäder.

Alice berättar: "Tyvärr visste jag ingenting om den svåra övergången från förälskelse till hållbar kärlek och gemenskap. Som oändligt många andra unga kvinnor hade jag svårt att acceptera att vardagstillvaron inte motsvarade den första sanslösa förälskelsens tid, med lust och lusta, med ett ansvarslöst uppgående i nuet och ett hart när obeskrivligt skimmer över hela tillvaron. Vår generation fick aldrig tillstymmelsen till vägledning i samlevnadskonsten. Mannen var ofta betydligt mer erfaren än hustrun, ändå stod han lika handfallen som hon i brist på kännedom om det svåra spelet mellan man och kvinna."
Ur Leva om sitt liv - Minnen från sekelskiftet till 1930

De svåra åren
Sedan kom några svåra år för Alice. I mars 1921 dog hennes pappa hastigt i nervfeber. I september samma år föddes sonen Ove, och i december året därpå dottern Ulrika. Sen fick Alice gulsot, och redan hösten 1923 förstod den unga fru Lyttkens att hon var gravid igen. Påfrestningarna blev till slut för stora, och kanske drabbades hon av en depression - Alice beskriver det i memoarerna som minnesförlust och apati.

Abort var förbjudet i lag ända fram till 1975. Detta hindrade inte att tiotusentals aborter utfördes varje år. Välbärgade kvinnor kunde, som Alice, vända sig till en läkare som var villig att söka dispens för sin patient - för andra återstod att gå till en person som utförde en olaglig abort (ibland för pengarnas skull), eller att försöka göra den själv. Alternativet var att resa bort och föda barnet hemma hos en barnmorska eller på ett mödrahem - för att sedan kanske lämna barnet till barnhem eller adoption - eller att begå självmord eller döda barnet vid födelsen.

Medan Alice i februari vårdades på Sophiahemmet, inträffade en fruktansvärd tragedi där hemma. 2 1/2-åringen Ove fick hett vatten över sig och dog.

"Att mista ett litet barn är en av de svåraste prövningar som kan drabba en människa. Jag vet inte hur oändligt många kvällar i livet jag har gråtit när jag varit för mig själv - och fortfarande kan gråta över lille Ove.
Men nu skulle vi göra hemmet till en glädjens boning för barnen och inte till ett sorgehus."
Ur Leva om sitt liv - Minnen från sekelskiftet till 1930

Många andra kvinnor delade Alices erfarenheter av hur det var att vara kvinna under 1900-talet - glädje och sorg, svårigheter och framåtskridande. Men det var inte alla som hade möjlighet att skriva, och som hade en sådan talang för att berätta. Visst kan man ibland tycka sig känna igen Alices personliga upplevelser (om man har läst hennes memoarer) i det som händer hennes romanfigurer - men det är utan tvekan Alices (liksom Moa Martinsson!) fantasi och berättarkonst som gjort hennes böcker så omtyckta.

Biografiska notiser