- författare och kvinna under 1900-talet
"På nyårsafton 1930 satt vi allesammans inklusive Nellie vid bordet i matsalen och drack punsch med nötter, frukt och godsaker. Barnen hade lagt sig. Det var skönt med lite lugn efter alla vilda lekar.
Plötsligt fick jag ett av mina minst sagt besynnerliga infall. Det var inte förberett. Det kom lika spontant och ogenomtänkt som när jag den där kvällen 1918 i Lund träffade Yngve och genast fick för mig att jag skulle gifta mig med honom. Mindre lyckosam var idén att jag skulle äta supé med Ivar Kreuger. Jag vet inte hur mycket klockan var när jag reste mig, gick in i biblioteket och hämtade ett block och några blyertspennor. Utan att säga något gick jag in i mitt sovrum, la mig på magen i sängen och började skriva.
Fullständigt borta från verkligheten fyllde jag det ena arket efter det andra. Hur länge jag fick hålla på innan dörren öppnades vet jag inte. Men jag vaknade upp. Yngve stod där vid min säng och frågade vad jag gjorde. - Jag skriver en roman, sa jag."
Ur Leva om sitt liv - Minnen från sekelskiftet till 1930, av Alice Lyttkens
År 2002 var det sjuttio år sedan Alice Lyttkens debuterade som författare på Bonniers förlag med romanen "Synkoper". Denna hemsida är min hyllning till en författare som jag mötte när jag var ungefär 12-13 år. Jag föll genast för hennes charm och berättarkonst, och nu när jag är vuxen är hon fortfarande en av mina bästa vänner - i bokhyllan!
Den röda tråden I Alice Lyttkens romaner finns en stark, röd tråd, och det är kvinnolivets villkor, om än i skiftande tider, miljöer och samhällsklasser. De sex första romanerna utspelar sig i nutid, alltså 1930-talet, och huvudpersonerna är till största delen yrkesarbetande kvinnor som är, eller blir, ensamstående, på grund av mäns bristande mognad.
Med sin sjunde bok "Falskt vittnesbörd" förlänger Alice perspektivet och låter oss följa en fabriksägarfamilj från sekelskiftet 1900 och trettio år framåt. Samma år som den kom ut, 1939, fick Alice en beställning från ett förlag att skriva om den svenska kvinnans historia. Arbetet med den tog två år, och uppmuntrad av Sigrid Undset började hon sedan att planera en 1700-talsroman. Romaner och memoarer
I de första delarna av memoarerna kan man finna pusselbitar, eller ska jag säga nycklar, till Alices böcker. I hennes första romaner upptas handlingen av den konflikt familj-arbetsliv/karriär som 1930-talets medelklasskvinnor stod inför. Och redan här finner läsaren de hycklande, känsloskadade kvinnor/mödrar/svärmödrar som sen ständigt återkommer i hennes böcker. Alice berättar i memoarerna hur denna bild, först präglad av hennes mamma, som hon hade en jobbig relation till, kom att bestå mycket länge.
Alice och jag
För en tonåring med starkt patos och ögon för världens orättvisor behövs någon som talar om att kärleken finns, trots allt, och att de kuvade kan resa sig. Alice Lyttkens hjältinnor mötte också en grym värld, där kvinnor var varelser av lägre rang, men de gav aldrig upp sitt egenvärde och sitt motstånd. I min bokhylla växte samlingen av hennes böcker. Snart fick hon sällskap av Moa Martinson. Där stod de båda och trängdes med Sven Wernström, en annan favorit - och utan tvekan feminist han också.
Min Käraste Alice!
Margareta Nilsson, september 2002
Alice Lyttkens gav ut 54 böcker, varav 39 romaner. Den sju år äldre Moa Martinson, som debuterade året efter Alice, var minst lika produktiv. Dock blev Moa bara 74 år - Alice skrev till 94 års ålder, eller rättare sagt dikterade, in i det sista! Parallellt med författandet skötte båda familjens markservice, något som manliga författare (för det mesta) inte behöver tänka på.
"Lyckans tempel" kom att bli en serie på fem böcker om familjen Tollman. Berättelsen spänner över drygt 100 år, från 1772 till 1879, och berättar också om den begynnande industrialismen i Sverige. Under trettio år framåt fortsatte sedan Alice Lyttkens att placera sina huvudpersoner i historiska miljöer. Som kronan på verket kom 1972-1974 ett fackverk i tre delar, om den svenska kvinnans historia.
Efter mer än femtio års äktenskap dog hennes make Yngve år 1974, "den förfärligaste dagen i mitt liv" skriver Alice i sina memoarer. Då hade hon redan börjat med den första boken av sju om pigan Stina Pihlgren; "Fader okänd". Två år senare började Alice att skriva ner sina minnen, vilket skulle komma att bli en memoarserie, också i sju delar.
Varför tycker jag om Alice Lyttkens böcker? Sen jag lärde mig läsa har jag alltid slukat böcker, av alla slag. I den tidiga tonåren blev det förstås mängder av kärleksromaner. Rätt snart räckte det inte med de intriger som bestods av Barbara Cartland m.fl. En hjälpsam bibliotekarie förstod vad jag ville ha. Det blev romanerna om den impulsiva och modiga Catrin Ambrosia, som hävdar sin självständighet i 1780-talets Stockholm, följda av böckerna om 1920-talsflickan Catrin Jennick, ättling till den föregående. De var länge mina absoluta favoriter. I böckerna om Catrin Jennick kom också antinazisten Alice till tals.
Vad har då Alice som inte Maria Sandel, Moa Martinson, Margit Söderholm eller Agnes von Krusenstjerna har? Liksom de andra skrev hon om ett till synes evigt kvinnotema. Hur flickor formas in i kvinnorollen, om kärlek, moderskap, äktenskap, åldrande, lycka och smärta, förtryck och uppror. Ja, egentligen är de andra också mina favoriter, men Alice var den som först tog plats i mitt hjärta.