I september genomfördes
två vandringar i Kebnekaise med bara en veckas mellanrum.
Först travade Kurt tillsammans med Tore och sheltien Kelly
från Nikkaloukta och upp mot fjällstationen och Tarfala.
På väg ned från Tarfalastugan var dock olyckan
framme och vandrigen fick ett snöpligt slut. Tore snavade
och föll så illa att han bröt näsan. Det
blev helikopterfärd till sjukhus för omplåstring
för Tore medan Kurt tillsammans med Kelly och all packning
själva skyndade sig tillbaka mot Nikkaloukta och bilen.
På den andra vandringen var vi tre (Kurt, Mona och Lars).
Vi hade siktet inställt på att bestiga toppen. Efter
en dags vandring från Nikkaloukta och en natts orolig
sömn i en sovsal på fjällstationen begav vi
oss tidigt iväg mot toppen. Det var dimmigt väder
men vi höll tummarna att det skulle spricka upp senare
under dagen. Vi gick västra leden och började efter
hand följa efter en grupp med guide. Efter ett tag insåg
vi dock att de måste vara på väg åt fel
håll och vi stannade för att invänta att dimman
skulle lätta. När så den grå väggen
försvann insåg vi att vi hade haft rätt. Vi
sökte oss tillbaka mot leden igen men vi hade förlorat
mycket tid. Det gick sakta uppför och vi var tungt lastade
med massvis med kläder, kaffetermosar och fika. När
vi tog en fikapaus för att lätta packningen och samtidigt
kollade på klockan insåg vi att vi inte skulle hinna
tillbaka före mörkrets inbrott om vi inte skulle vända
ganska snart. Det kändes förstås lite snöpligt
att vi inte skulle hinna upp på toppen men samtigt ganska
skönt för vi var ganska trötta. Vi tröstade
oss med att eftersom vädret var så dåligt så
skulle vi ändå inte ha någon utsikt från
toppen. Det var helt enkelt bättre att göra om toppförsöket
en annan gång.