En fredageftermiddag i september styr jag (Kurt) kosan mot Kebnekaisefjällen. Med på resan är min trogna följeslagaren sheltien Kelly. Det är den första fjällvandringen på en herrans massa år och Kebnekaise har ingen av oss besökt. Vi anländer sent till Nikkaloukta och sover i bilen den första natten. Tidigt nästa morgon, när grejerna ska packas ihop, inser jag att delar av tältet blivit kvar därhemma och inte kan användas.

Med lite lättare packning börjar vandringen mot fjällstationen, båda lite sega efter den långa bilresan. Himlen bjuder på sol och våra fötter och tassar vaknar snart till liv i det vackra området. Efter ett kort stopp och inchekning på fjällstationen vandrar vi en bit mot toppen. Moln börjar dock rulla in så jag bestämmer mig för att gå tillbaka ned till fjällstationen. Vi har tur och får en egen hundstuga helt för oss själva. Det blir en natt med god sömn. Nästa morgon går vi tillbaka mot Nikkaloukta igen. Det blev en kort tur men jag får blodad tand och bestämmer mig för att vandra i samma område snart igen.