Protokoll från Rättegång vid häradsrätten då (B14) Lars Gustafsson sköt sin måg vid älgjakt.   Jag har inte skrivit av alla förhör med personer som är hörda i ärendet. En del ord har varit svåra att tyda men till stor del är det mesta rätt avskrivet. Jag har sammanfattat händelsen på Lars Gustafssons sida vilken du kommer till om du trycker här                Microfische Norunda HR AI:40 1858-1859, kort DO5601 blad 11/12. 1858 den 6 mars S, D. Sammanträdde Häradsrätten till företagande af den rannsakning hvarom efterföljande § i Domboken förmäler, Och voro härvid jämte undertecknad följande Häradets nämndemän närvarande. Erik Ersson i Eken,  Häradsdomare Jan Gustaf Janson i Vansta, Jan Persson i Kyrsta, Per Erik Persson i NorrWallby, Karl Fredrik   Apelqvist i Läby, Mats Jansson i Forsby, Jan Persson i Forssa, Erik Jansson i Sommarängen, Johan Lundin i   Hånsta samt Lars Ersson i Nyslätt. S D. Från kongl, Majt:s Bef:de i Länet hade till ordinarie Domhafvanden Herr Häradshöfdingen L. E. Westblad den   24 i nästlidne månad inkommit följande skrifelse.                       Till                                            Häradshöfdingen el ----------------------------Litt Lönn De skrifvelsen åtföljande handlingar voro af följande lydelse. 1:o                 Provinsialläkarens protokoll och utl. "År 1858 den 12 febr el.-------------------------Litt   Mord 2:o                 Landsfiskalen Askeroths rapport "Ödmjukaste el------------------------------------Litt An 3:o                 Länsman Pihlmans protokoll "År 1858 den 17 febr el--------------------------Litt Gif Sedan med anledning härav denna dag blifvit till företagande af rannsakning bestämd, hade t.f Domhafvanden    från Kongl Majt:s Befallde emottagit en skrifvelse af detta innehåll.                       "Till Domhafvanden------------------------------Litt Velse Då nu målet till handläggning företogs, inställde sig Länsmannen L P. Pihlman i egenskap af åklagare, tilltalade Lars Gustafsson. Äfvensom aflidne Jan Erik Janssons fader, Bonden Jan Ersson i Wizle, och broder, Bondesonen Anders Jansson därstädes, samt efterlemnade Enka Anna Britta Larsdotter. Hvarförutan Landsfiskalen L G. Askeroth anmälde att han af Kongl. Majestäts Befallningshavande blifvit antydd att rannsakningen övervara, och anhöll Lars Gustafsson att till biträde i rättegången få begagna f. Bonden Jan Matsson i Uppsala. Åkl tillkännagav, att som Lars Gustafsson under jagt å Häradets Allmäning den 29 sistlidna januari med gevärsskott tillfogat sin måg Jan-Erik Andersson den skada hvaraf denne på sjukhus ofvan intagen, nu uplästa läkarbetyg innehåller. Natten till den 11:te påföljande februari ljutit döden. Åkl yrkade att Lars Gustafsson måtte fällas till det ansvar, hvartill han, efter de under blifvande ransakning, sig företeende omständigheter, kunde pröfvas saken. Och ingav åkl till upplysnings om Lars Gustafsson:s ålder och frejd, ett betyg så lydande. "Förre Häradsdomaren, Bonden Lars Gustafsson i Långåker, född 1803, äger vitsord om god christendomskunskap, ordentligt bruk af nådemedlen. Sedan den 4/10 nästlidna år, och har i afseende på sin vandel och samlevnad med sina medmenniskor njutit godt vitsord, vilket härmed Atts af Björklinge d 5 mars 1858 P. Petersson, Pastor. Efter uppläsande härav hördes Lars Gustafsson angående sina hufvudsakligaste lefnadsomständigheter. Hvarom han berättade, att han voro född den 9 mars 1803 i Långåker, att hans föräldrar warit Bonden Gustaf Olsson o dennes hustru Britta Larsd. Af hvilka den förre år 1838 och den senare 1855 aflidit, at han vistats hemma hos föräldrarna, hvilka från 1812 till 1818 varit bosatte inom Gamla Uppsala Sochen, men sedermera återflyttat till långåker, tills år 1831, då Lars Gustafsson af föräldrarna fått, emot fördel, till brukning emotta deras egande i ½ mantl, i Långåker, hvaraf Lars Gustafsson efter föräldrarnas död dels genom arf och dels genom inköp af sin systers arvedel blifvit och fortfarande voro egare, at han efter fyllda 14 år första gången blifvit delaktig af HH. Nattvard i Gamla Uppsala sochens kyrka. Att han år 1826 ingått äktenskap med sin år 1853 aflidna hustru Karin Eklund. Med hvilken han haft en son, som år 1854 aflidit samt dottern Anna Britta, som vid jultiden 1856 gifts med Jan-Erik Andersson med hvilken hon haft en i slutet af sitt år med döden avgången son, att Lars Gustafsson efter sin dotters giftermål åt henne och hennes man uplåtit den bostad Lars Gustafsson tillförene vid Långåker haft, och derstedes åt sig upbygt en annan, samt at fråga varit derom, at Jan-Erik Andersson hvilken sistlidna sommar biträdt svärfadern vid hemmansbruket och derför fått uppbära andel af grödan, skulle få övertaga hemmanet, ehuru någon upgörelse herom i anseende dertill att Jan-Erik Andersson inte velat gå in på de af Lars Gustafsson föreslagna villkoren, inte kommit tillstånd, at Lars Gustafsson från år 1851 till 1856 tjenstgjort såsom nämndeman här vid Häradsrätten, Samt att Lars Gustafsson icke tillförene varit för brott tilltalad. Till Häradshöfdingen L. G Westblad. Sedan hos Länsstyrelsen blifvit anmält att förre häradsdomaren Lars Gustafsson i Långåker under jagt af våda tillfogat sin måg. Bonden Jan Erik Jansson dersammanstädes, ett skottsår, samt att den sistnämnde, som blifvit till Länslasarettet införd för Läkarvårds erhållande, derstädes aflidit den 11 innevarande januari, och Länsstyrelsen i anledning deraf förordnat vederbörande provinsialläkare att verkställa rättsmedicinsk undersökning, å den döda kroppen, samt läkaren inkommit med det vid berörda undersökning hållna protokoll och i sammanhang dermed skrifna utlåtanden, angående dödsorsaken, deruti förklarat "att Jan Erik Jansson erhållit en skottskada af gevär, laddat med kula, hvilken genomträngt bäckenbyggnaden, och ehuru densamma icke genomborrat några af inom, bäckenhålan befintliga inälvor, likväl medfört en skada af så svår beskaffenhet, att den oaktadt all använd läkarvård, vållat döden" Hvarefter Landsfiskalen L. G Askeroth ingifvit en rapport i ämnet den 16 i denna månad, så har kongl Majt:s Befallningshafvande sistnämnda dag anbefallt länsmannen L P Pihlman , att anställa fullständig undersökning i saken och berättelse som inom föreskrifven tid afgiva, i följd härav Pihlman nästlidna dag, med tillkännagifvande att han ansett sig böra i häkte inmana Lars Gustafsson, inkommit med ett protokoll över anbefallande undersökningen hvilket, Jan Erik med öfriga nyss åberopade handlingar härjämte till Häradshövdingen ville så skyndsamt omständigheterna medgifva vid Norunda Häradsrett företaga rannsakning i detta mål. ???? afbidan hvarå Lars Gustafsson, som till Länshäktet inkommit fortfarande därstädes förvaras. Landskansliet i Uppsala den 20 februari 1858. Provinsialläkarens protokoll och utlåtande: Jan Erik Jansson erhållit en skottskada af gevär, laddat med kula, hvilken genomträngt bäckenbyggnaden, och ehuru densamma icke genomborrat några af inom, bäckenhålan befintliga inälvor, likväl medfört en skada af så svår beskaffenhet, att den oaktadt all använd läkarvård, vållat döden" Länsman Pihlmans protokoll: År 1858 den 17 februari inställde sig undertecknad uti Långåker, Björklinge socken för att hålla undersökning med f.d Häradsdomaren Lars Gustafsson därstädes, med anledning av att gängse rykte om att han skulle under olovlig elgjagt den 29 nästlidna januari med vilja ihjelskjutit sin måg Bonden Jan Eric Jansson äfven i Långåker. Vid undersökningen var närvarande bemälte Lars Gustafsson samt Bondesonen Anders Jansson i (Wisla) (bror till Lars Gustafssons måg Jan-Eric Jansson). Nämndemännen Matts Jansson i forsby och Eric Persson i Ramsta, f,d soldaten Olof Eklund och Bondesonen Per Eric Persson i Lötmyra. Lars Gustafsson uppmanades att Sanningsenligt redogöra för berörda händelse: Berättar att Thorsdagen den 28 nästlidna januari mågen Jan-Eric Jansson vid sin hemkomst från Allmänningen der han varit sysselsatt med hemforsling af utkörningsvirke, sagt sig sett Elgspår samt upmanat Lars Gustafsson att göra sig sällskap till Allmäningen för att skjuta elg. Påföljande dag den 29 begåfvo sig båda till skogen, Lars Gustafsson likväl intygat dertill uppmanad av mågen i nämnda ärende, och hade mågen då förrut vidtalat Drängen Johannes Jansson i Mickelsbo att göra sällskap, hvilken och infunnit sig vid de förstnämnda invid Mickelsbogräns. Därefter gingo de till ett ställe på Allmäningen som kallas (Lortställe?) der de funnit spår och ligoplats efter en elg. Wid ett (twisthåll?) under vägen skulle Lars Gustafsson ladda sin bössa men dervid af misstag tagit mågens bössa som förut varit laddad och den lagt krut i, men erinrad om misstaget hade Lars Gustafsson bedt mågen ladda sin bössa med kula hvilket och skett. Dervid Lars Gustafsson bett honom se efter om krutet voro uppe i Sylindern emedan han sjelf såg illa. Komna till nyssomnämnda ställe hade mågen sagt sig vilja stå kvar i håll medan Lars Gustafsson och Johannes Jansson gingo ifrån honom 174 steg tillbaks hvarest de skiljdes, Johannes Jansson gående norrut och Lars Gustafsson Söderut som efter öfverenskommelse skulle gå ned till den så kallade Skyttarmossen. Men för en av Lars Gustafsson oförklarlig hendelse hade han gjort en bugt tillbaks åt det ställe der Jan Eric Jansson /mågen/ stod och kommen på 30 steg nära hade han förmärkt i buskarna någonting som rörde sig och utan att närmare se efter troende det var elg hade Lars Gustafsson afskjutit skottet mot det observerade föremålet med den olyckliga påföljd att skottet träffat mågen i låret som der stod. Det skedde klockan 11 på förmiddagen derefter gick Lars Gustafsson fram och upphjelpte mågen som nedlignat, derunder Johannes Jansson kommer till stället med hvilkens tillhjelp han förbinder såret med sin halsduk, samt bär honom ned till körvägen på den i gränsskapet belägna mossen, och försöker där uppgöra eld för att värma den sårade hvilket dock inte lyckas. Samt aftager sin Päls för att skydda honom mot kölden under det Johannes Jansson går hem efter häst och släde för att forsla honom hem. Vidare säger Lars Gustafsson att denna olyckliga händelse skett af våda och icke argt upsåt. Tilläggande att icke mellan honom och mågen varit någon osämja, med undantag af något gräl som skulle före jul förefallit. (Vid rättegången begärde åklagaren att ett flertal vittnen skulle höras i ärendet, en del av vittnes- målen har skrivits av och redovisas här nedan med rättens utslag.) 1858, 6 mars 1:a Johannes Jansson: att Lars Gustafssons måg Jan-Eric Jansson den 28:e sistlidne januari infunnit sig hos vt (vittnet) och anmodat vt att honom vara följaktig på jakt efter en elg, af hvilken Jan-Eric Jansson på allmänningen upptäckt spår, vt som varit af andra sysselsättningar upptagen hade då nödgats avslå Jan- Eric:s begäran, men då Jan-Eric Jansson påföljande dag på morgonen återkommit och med omnämnande att Lars Gustafsson varit med, densamma förnyad, hade vt tillika med Jan-Eric Jansson, ävensom Lars Gustafsson med hvilken de i Hökbohagen, i närheten av Mickelsbo sammanträffat, tagit vägen åt allmäningen. Sedan de utan afbrott tillryggalagt ungefär 3/8 mil hade, med anledning deraf att Lars Gustafsson yttrat det han, då han vore ute för sådant ändamål, borde hafva sin bössa laddad, då Jan-Eric Jansson härvid invänt. "Låt oss ta en sup först", ställt ifrån sig sine skjutegevär, hvarvid de förtärt varsin sup ohum,som Jan-Eric Jansson ur en qvartersflaska islagit. För att verkställa den tillämnade laddningen hade derpå Lars Gustafsson fattat ett af gevären och deruti islagit krut, men då Lars Gustafsson blivit gjord uppmärksam på att detta gevär varit Jan-Eric:s som redan förrut varit laddat hade Lars Gustafsson åter slagit krutet i krutmåttet, samt begynnt ladda sitt eget gevär. Då såväl de kulor som Lars Gustafsson, som de kulor Jan-Eric Jansson medfört varit till Lars Gustafssons gevär för stora, hade vt till Lars Gustafsson lemnat en kula, hvilken, omvirad med papper, blifvit af Lars Gustafsson nedlagt i pipan, hvarefter, och sedan på begäran af Lars Gustafsson som förmäldt sig icke kunna se rigtigt väl, Jan-Eric Jansson undersökt att krutet varit rigtigt uppe i cylindern, Lars Gustafsson påsatte knallhatt. Derpå fortsattes färden längre inåt allmänningen, hvarest de inom kort påträffat ett ställe, der, enligt hvad märken i snön, utvisade, en elg haft sitt läger. Nu hade Jan-Eric föreslagit att en af jegarna borde taga plats der i närheten, under det de öfriga begåfvo sig åt skilda håll. Oaktadt Lars Gustafsson härvid anmärkt att elgspåret voro så gammalt att ovisst voro om elg ännu uppehöll sig i trakten, hade Jan-Eric förslatt berörda yrkanden och erbjudit sig att såsom mindre hemmastadd i skogen än kamraterna kvarstanna, samt, då vidare invändningar mot förslaget icke blifvit gjort, valt plats mellan två granar, sålunda, att han sjelf dold skulle hafva obehindrad utsigt åt det håll der elgens legerplats varit. Dessa granars ställning till hvarandra hade varit nära nog i öster och vester eller österligt och vesterligt, och hade den i öster stått framför Jan-Eric något till höger, samt den andre bakom honom, något till venster. Framför Jan-Eric hade varit en mindre slät plan, begränsad af skog, men hela trakt en bakom honom hade varit skogbeväxt. Sedan Jan-Eric ombett vt och Lars Gustafsson att icke gå ifrån honom så långt, att de skulle tappa bort varandra, samt Lars Gustafsson anmärkt att de genom blåsning i kruthornen kunde gifva signaler hade vt och Lars Gustafsson lämnat Jan-Eric Jansson. Till en början hade vt och Lars Gustafsson tillsammans följt en gångstig, som sträckt sig i nordvestlig riktning, med långsam o betydlig krökning vesthvart. Då de framgått ett stycke af vad vittnet sedemera erfarit 160 eller 174 steg, samt ämnat enligt aftalat, begifva sig åt skilda håll. Hade Lars Gustafsson velat taga vägen norrut, men härifrån avstått då vt, som trott sig tillkänna trakten bättre än åt motsatta hållet, anhållit att få göra sin runda åt den sida Lars Gustafsson velat välja, skiljande sig från Lars Gustafsson hade vittnet härpå anträdt sin väg norrut. Då vt hunnit ett par hundra steg, hade vt från det håll, der Jan- Eric Jansson blifvit qvarlämnad, fått höra smellen av ett skott, omedelbart följt av tvenne rop, hvarpå åter blifvit tyst. I förstone hade det fallit vittnet in att Jan-Eric Jansson skjutit bom, men, då icke vidare hörts af, hade vt förmodande att Jan-Eric Jansson fällt något villebråd, sprungit fram för att förvissa sig huru härmed förhöll sig. En helt oväntad syn hade nu mött vittnet. Jan- Eric Jansson liggande på marken, stödd mot en trädstubbe, några steg från det ställe der vt och Lars Gustafsson kort förut lämnat honom, samt Lars Gustafsson gående af och an framför Jan-Eric Jansson . På vt:s fråga hvad som hänt, hade vt fått till svar, af Lars Gustafsson "många gånger har jag burit bössa i skogen, men aldrig har det gått djefligare för mig än idag" samt af Jan-Eric Jansson "Herre Jesus skottet sitter i mig". Lars Gustafsson, hvilken sett i högsta grad molig och bekymrad ut hade vidare yttrat att han kunde gerna varit hemma, så hade han sluppit ifrån olyckan. Sedan vt varit Lars Gustafsson behjelplig att med vt:s och Lars Gustafssons halsdukar samt den senares näsduk, förbinda såret, hade vt, då Jan-Eric Jansson förmäldt sig vara ur stånd att gå, begifvit sig till Långåker, beläget på omkring en half mils afstånd, för att hemta hest och slede. Då vt med åkdon återvänt hade Drängen Jan Eric Jansson i Mickelsbo medföljt på anmodan av vittnet, som med anledning af Lars Gustafssons upprörda sinnesstämning, haft farhågan att Lars Gustafsson under tiden skulle göra något illa vid sig sjelf, och i följd härav saknat mod att ensam köra tillbaka. Ett stycke hitom den plats, der vt senast skilts från den sårade och Lars Gustafsson hade den senare varit de ankommande till mötes, samt med förebrående ton tillsport dem hvarföre de dröjt så länge, i hvilket af Lars Gustafsson anmärkta afseende någon försumlighet dock, enligt vt, påstående, icke kunde tillskrivas vittnet, som ej mindre ombesörjt åkdonets utrustande än även kört, så fort sig göra låtit. Något längre bort hade den sårade anträffats liggande, med Lars Gustafsson:s pels under sig, bredvid honom fanns en hög riskvistar, utvisande att försök varit gjort att upptända eld. Efter det alla tre varit behjälpliga att flytta den sårade i släden hade Lars Gustafsson, förmälande sig vilja gå en genväg genom skogen, öfverlemnat åt vt och Jan- Eric Jansson i Mickelsbo att föra den sårade till sitt hem, hvarpå dessa anträtt färden. Då vittnet under hemvägen uttalat den farhåga vt fortfarande hyst, att Lars Gustafsson skulle göra något illa vid sig, hade den sårade genmält "Tag vid en hur fan det vill, för inte fan bryr jag mig om honom mera" Derefter hade den sårade uttalat sig. "nu vill jag yttra, ifall det skulle bli några frågor om det, hvad han sa, när han kom fram till mig. han sa, Jesus bevare hvar och en från sådane der tankar" samt. "det var underligt att det tog så lågt, jag tyckte jag höll så högt" Vidare hade den sårade till vt och Jan-Eric Jansson i Mickelsbo yttrat "jag tror han smygde sig rigtigt på mig, för han förstod nog jag skulle börja på ta itu mén och göra någon reda mén" äfven som den sårade omtalat att Lars Gustafsson vid något tillfälle hotat att slå benen undan honom. För övrigt hade den sårade beklagat sig öfver plågor och flera gånger med otålighet efterfrågat hur långt det voro till hemmet. Vid Mickelsbo, beläget icke långt från Långåker hade vt skilt sig från den sårade och Jan-Eric Jansson i Mickelsbo hvilken senare öfvertagit bestyret med den sårades hemförande. Vittnet Johannes Jansson intygade vidare att ifrågavarande dag vädret varit mulet och blåsigt samt träd och buskar betäckta med tjock snö. Att såväl Lars Gustafsson som Jan-Eric Jansson under jagten varit vid glatt lynne och att fullkomligt vänskapligt förhållande dem emellan rådande. Att Jan-Eric Jansson varit klädd i ett nedom knäen gående ytterplagg af blått kläde, med pelsfoder, hvaraf dock inte något varit på yttre sidan af plagget synligt. Att Jan-Eric:s huvudbonad bestått af en mössa med kupig kulle af mörkblått kläde omgifven af ett med mindre kanter vid mösskullen fästad, men med öfre kanten fritt utstående ludebräm af svartgrå färg, dels två och dels tre tum brett. Att under jagten, då vt och Lars Gustafsson varit på väg från det ställe, der de lemnat Jan Erik till det ställe der vt, och Lars Gustafsson styrt kosan åt skilda håll, fråga icke varit att Lars Gustafsson skulle begifva sig till Skyttarmåssen, utan skulle de göra hvar sin rund, efter godtycke, att tiden från det vt och Lars Gustafsson lemnat Jan Erik till dess skottet smällt, varit så lång som erfordats för att i sakta mak tillryggalägga den väg Lars Gustafsson under tiden, dels Jan Erik mte vittnet, dels ensam gått, att olyckan skett omkring 11 på förmiddan. att, enligt vad märken i snön tydligen utvisade, Jan Erik träffats af skottet och fallit på samma fläck, som vt och Lars Gustafsson sett honom intaga ehuru, Jan Erik, då vt, efter att hafva hört skottet och ropen, framkommit, legat några steg från omförmälta ställe, att vt tillika med soldaten Eklund, Per Erik Persson i Sotmyra och Jan Erik:s broder Anders Jansson, på anmodan af den sistnämnda, den 1 sista februari, emellan 12 och 1 på dagen besigtigat stället der olyckshendelsen timat, och dervid utrönt att vegens lengd från den punkt der Jan Erik, valt plats, till punkten der vittnet och Lars Gustafsson skillts åt utgjort 160 steg. Enligt vad spåren i snön utvisade hade Lars Gustafsson efter skilsmessan från vt, några steg fortsatt sin gång utmed den gångstig som de tillsammans följt, hvarefer Lars Gustafsson vikt af till venster i trubbi vinkel mot samma gångstig, samt, fortfarande småningom, vikande åt venster, oafbrutet framgått tills han kommit till en omkullfallen gran, Här utvisade spåren att Lars Gustafsson stadnat och tagit några steg åt ömse sidor. Tio steg längre fram fanns spår , som tydligen utvisade att Lars Gustafsson der stått vid skottets afskjutande, i vanlig stellning med venstra foten framflyttad, på högra sidan om denna punkt, som varit belägen 30 steg rakt sydvart om Jan Eriks ståndpunkt, hade förladdningen hittats. På försök prövade först Per Erik Persson i Sotmyra och sedan Anders Jansson der senare klädt i enahanda pels och mössa som Jan Erik under jagten burit, blifvit ställde på den punkt, der Jan Erik träffats av skottet. Under det vt ställt sig der Lars Gustafsson vid skottets afskjutande stått, och hade dervid den som stått på Jan Eriks plats, varit af de i närheten stående trädens grenar, buskar och skottlin Jan Erik ns samt på marken liggande ris, såtillvida för vittnet undanskymt, att helften af övre delen af ryggen samt nedre delen af benen, äfvensom fötterna, icke varit synliga. Hufvudet och mellersta delen af kroppen hade vt deremot kunnat se så tydligt, att vt ansåg oförklarligt huru det af Lars Gustafsson föreburna misstag kunnat ega rum, dock vore att märka, det vid besigtningen träd och buskar icke varit snöbetäckta. För övrigt hade den ställning, Jan Erik intagit varit sådan att han, som af vt och Lars Gustafsson snart förlorats ur sikte, icke kunnat af Lars Gustafsson åter varseblifvas förrän ungefär vid den af vt omförmälta, omkullfallna granen. Hela den rymd Lars Gustafsson med sin rond inneslutit hade nemligen varit med skog beväxt. På fråga af Lars Gustafsson förmälte vt sig icke hafva, iakttagit, huruvida, Jan Erik för att än bättre skydda sig för upptäckt, instuckit riskvistar mellan de invid honom stående trädens grenar. Med anledning af Johannes Janssons vittnesmål tillspord förklarade Lars Gustafsson att han i avseende till den ångest och bedröfelse, hvaraf han, efter att hafva förnummit Jan Erik Janssons klagorop, blifvit uppfylld och som gripit honom så att han varit nära att förlora sansningen, icke kunde erinra sig hvilka uttryck han vid sin framkomst till Jan Erik haft, dock sökte Lars Gustafsson att, för den hendelsse han, på sånt Jan Erik berättat, dervid fällt uttrycket " Gud bevare hvar och en från sådane der tankar" förklara samma uttryck på det sätt, att detsamma förmodligen inneburit att Lars Gustafsson bett Gud bevara var och en från att tänka, att Lars Gustafsson med vilja skjutit Jan Erik, vidare uppgaf Lars Gustafsson att han icke stått i någon annan redovisningsskyldighet till Jan Erik, än den , som möjligen kunde ägt rum i följd af Jan Eriks hustrus anspråk på arf efter sin moder Lars Gustafssons aflidna hustru. Då emellertid den senare icke efterlemnat annan egendom än de giftorätt, som kunnat tillkomma henne uti den del af Lars Gustafssons hemman, som Lars Gustafsson under äktenskapet inlöst af sin syster, hade Lars Gustafsson ansett lämpligast att uppgörelsen anstod till dess Jan Erik finge på en gång öfvertaga hela Lars Gustafssons hemman, och hade enär Jan Erik icke någonsin påyrkat redogörelse i berörda hänseende. Arfutredningens uppskjutande icke föranlett någon tvistighet emellan hoom och Lars Gustafsson, ej heller hade någon ovänskap för övrigt egt rum vidare. Än att, kort före sistlidna jul dememellan uppstått tvist om bättre rätt till något malt, dervid Lars Gustafsson i hettan yttrat att han skulle slå benen af Jan Erik, utan att dock häraf någon fortfarande missämja förorsakat. 2:o Lasarettvaktmästaren, Carlsson Som förmälte att Jan-Erik Jansson under det han för skottsårets vårdande varit intagen å Lasarettet, berettade om jagten och dervid uttryckt förundran att det af Lars Gustafsson föreburna misstaget kunnat ega rum, då Jan-Erik:s kläder varit blå, samt, enligt vad Jan-Erik förmenat, i skottlinjen inte funnits något, som undanskymt honom för Lars Gustafsson. Att Lars Gustafsson skulle varit den, som ordnat den tillemnade jagten, hade vt icke hört Jan-Erik påstå men väl hade, enligt vt:s uppfattning Jan-Erik velat antyda att Lars Gustafsson skulle varit den som ställt honom på den plats der han träffats af skottet, hvarförutom Jan-Erik funnit anmärkningsvärt att tiden från det Lars Gustafsson lämnat honom tills skottet afskjutits varit så kort. Att Lars Gustafsson derunder icke kunnat hinna lång väg, någon bestämd övertygelse att Lars Gustafsson skulle med vilja skjutit honom, hade vt icke hört Jan-Erik uttala, inte heller hade vt hört honom uppgifva någon anledning att Lars Gustafsson skulle haft stämplingar mot mågens lif i sinnet. Natten innan han afled hade Jan-Erik ända till sista stunden varit redig. Förklarat att han förläte Lars Gustafsson det lidande denne tillfogat honom. 3:o Ask 4:o Per Persson och 5:o Englund, att vittna, hvilka efter midsommar sistlidna år, som tidigt varit på arbete hos Lars Gustafsson, Ask och Englund under sex veckor, samt Per Persson under en månads tid, sett Lars Gustafsson och Jan-Erik Jansson dagligen umgås med hwarandra, intaga sina måltider tillsammans samt biträda hvarandra vid arbete, utan att vittnen försport någon twist emellan Lars Gustafsson och Jan-Erik, eller kunnat förmärka ringaste tecken till ovänskap dem emellan, intygande vt Ask särskilt, att då vt någon dag under nyssnämnda tid vid samtal med Lars Gustafsson lyckönskat denne att hafva fått en så bra måg. Lars Gustafsson genmälte att "det just kommit honom väl till pass, vi måste kunna göra sjelva hvad vi behöfver, här är ingen by till att få låna något". 6:o Hägglund att Jan-Erik Jansson då vt tillika med förrut afhörde vt Per Erik Persson i Sotmyra besökt honom på Lasarettet, uppgifvit att Lars Gustafssons första yttrande, när han efter skottets afskjutande framkommit till Jan-Erik varit "hvad, är det du gosse" äfvensom Jan-Erik Jansson omnämnt att ett af Lars Gustanfssons yttranden vid samma tillfälle varit "Gud bevare hvar och en från sådana tankar som jag haft idag" utan att Jan-Erik för vittnena redogjort för samtalet emellan honom och Lars Gustafsson i dess helhet, angivit den betydelse Jan- Erik vid Lars Gustafssons uttryck fästat, eller tillkännagifvande hvilka slutsatser han af Lars Gustafssons uppförande och omständigheterna i öfvrigt dragit. 7:o Jan Mattsson: att enligt hvad vt, som tillika med Lars Gustafsson varit förmyndare för dennes dotter Anna-Britt, hade sig bekant, Lars Gustafsson:s aflidna hustru Karin Eklunds efterlemnade lösegendom medtagits till skuldernas betäckande, så att den enda behållna kvarlåtenskapen utgjorts af hennes giftorätt uti den hemmansdel Lars Gustafsson under äktensapet inlöst af sin syster: att då Jan Erik Jansson efter sitt giftemål med vt myndling vid något tillfälle tillika med sin hustru varit på besök hos vt hade Jan Erik på frågan af vt om Lars Gustafsson vore sinnad att upgöra arfskifte, svarat "inte har han gjort upp något än" hvar jemte Jan Erik enligt hvad vt ville erinra sig tillagt " få se om det blir något af" utan att Jan Erik för vt uttryckt någon bestämd önskan att arfskifte måtte ske, hvarom vt inte heller någonsin hört Jan Erik till Lars Gustafsson framställa begäran. Någon osämja emellan Jan Erik och Lars Gustafsson hade vt aldrig förmärkt, men då vt vid jultid sistlidna år fått höra att någon twist, hvars föremål icke upgifvits, kort förut dem emellan förefallit, hade vt den 29 sistlidna december jemte sin hustru begifvit sig till Lars Gustafsson för att söka utforska förhållandet och, i hendelse af behof, åstadkomma förlikning, Sedan vt med Lars Gustafsson inlett samtal med den anmärkningen att då Lars Gustafsson nu fått sig en ny stuga, skulle han väl göra upp med ungfolket, samt Lars Gustafsson härtill svarat att han lofvat dem att de skulle få hälften af hemmanets afkastning, och af allt som vid gården slaktades intill des Lars Gustafsson fått betala sina skulder, då han ville till sin måg och dotter afstå hela hemmanet emot vanliga fördelar för lifstiden, hade vt omnämnt detta Lars Gustafsson:s yttrande för Jan Erik som till en början genmält "inte vill jag bruka till hälften, då skulle jag ej ha något för den del jag eger i hemmanet" men sedemera, på vt:s uppmaning att komma sams med Lars Gustafsson. Utlåtit sig " å ja får väl gå så länge". Vittnet som tillika med sin hustru tillbragt hela dagen dels hos Lars Gustafsson, hvilken Jan Erik och hans hustru under tiden besökt och hos hvilken de samtliga intagit frukost, dels hos Jan Erik och Anna-Britt dit vt och vt:s hustru, åtföljdes av Lars Gustafsson innan afresan begifvit sig, hade icke kunnat upptäcka tecken till något avogt sinnelag emellan svärfader och måg, utan hade båda varit glada och vänliga, Efter Jan Erik död hade vt jemte sin hustru åter besökt Lars Gustafsson, som med anledning af den sorgliga tilldragelsen yttrat "Ja Herre Gud så svårt det nu likväl är, jag har haft lite lugn några dagar, sen jag hade fått höra att det blifvit bättre med Jan Erik , men nu går jag här och ängslas och ingen vill komma till mig, jag har ämnat besöka Hofpredikanten, men då jag kom på vägen fick jag höra att han ej var hemma" På vt:s anmärkning att det sades, att det varit slätt der Jan Erik stått då han blifvit skjuten, hade Lars Gustafsson förklarat att han ej visste hur det vore skapadt i skogen, men hade han sett Jan Erik , hade han ej skjutit honom, skilja dem åt, som va så kära i hvarann, jag kunde lyst Britta åt och varit hemma, Så hade jag varit ifrån olyckan" Dessutom hade med hänseende till ett gängse rykte att Lars Gustafsson vid den twist, som emellan honom och Jan Erik före jul egt rum, skulle yttrat. "Gud låte mig ej göra mig olycklig på dig om du inte talar sanning" Lars Gustafsson anmärkt att han ej kunde erinra sig detta yttrande, men att det i hendelse af att det verkligen blifvit fäldt, omständigheterna under hvilka sådant skett borde förekomma uttryckets tydning derhän, såsom skulle detsamma inneburit hotelse om hämnd. Utslag Af hvad Lars Gustafsson förklarat, vittnen berättat samt afgifvet läkarebetyg innehåller, har Häradsrätten uttalat at då Lars Gustafsson den 29 sistlidna januari jämte sin måg Jan-Erik Jansson och drängen Johannes Jansson i Mickelsbo stadd å elgjagt å (?) Allmänning, Lars Gustafsson med skott från sitt med kula laddade jagtgevär på 30 stegs afstånd sårat Jan-Erik Jansson så at denne måst samme dag afföras til Länets Lasarett hvaraf Jan-Erik Jansson i följd af den erhållna skottskadan, all använd läkarvård, den 11 påföljde februari kl 4 på morgonen aflidit. Och ehuru vittnena Johannes Jansson, Olof Eklund, Per Erik Person, Mats Jansson och Erik Persson intygat at, vid försök som med anledning af Lars Gustafssons förebärande at skottets afskjutande skett under föreställning at det föremål han haft i sikte varit en elg, blifvit den 1 och 17 sistlidna februari anstälde sålunda, at, under det en af de närvarande intagit den plats, der Jan-Erik Jansson befunnit sig då han träffats af skottet, en efter annan af vittnena ställt sig på Lars Gustafssons plats vid skottets afskjutande, vittnen änstämt at den som befunnit sig i Jan-erik Janssons ställe varit af granar, buskar och risqvistar till en del undanskymd, kunnat så tydligt urskilja det de haft en menniska för sig att de ansett det af Lars Gustafsson föreburna misstag oförklarligt, likväl och emedan verkan af dessa vitnenas utsaga med hänsigt till Lars Gustafsson, inte allenast ovilkolrligen förringas dels deraf at vittnena som på förhand känt beskaffenheten at det föremål de haft för sig och kunna med lugn granska detsamma befunnit si i en annan belägenhet än den som utan berörde kännedom, fasthålla från första ögonblicket vore åtagen af vilseledande föreställningar hvilka dertill genom sin natur vore egnade at rubba det för att noggrant urskiljande nödiga sinneslugn, dels deraf at undre jagten, men inte vid de tillfällen vittnenas iaktagelser skett, snö hvarit lägrade å träden, hvilket stänger och förhindrar utsikten samt bländar och förvillar, utan och, är beroende af andre, till en del under rannsakningen antydte omständigheter, som vid det ena och andra tillfället kunnat vara olika, såsom at Jan-Erik Jansson för att betäcka sin ställning ? ? mellan grenar instuckit riskvistar, hvilka sedemera bortfallit, blåstens menliga inverkan på synen, Jan-Erik Janssons tillfäliga kroppsställning och annat som til åstadkommande af synvilla kunnat utöfva oberäkneligt inflytande, samt om förmältas vittnens utsaga följaktligen färdades med afseende derå at Lars Gustafssons synförmåga, och vad styrkt är, hvarit på senare åren försvagad, inte utesluter möjligheten at å Lars Gustafssons sida mistag kunnat ega rum, ty och som, vid öfvervägande heraf , samt i betraktande deraf at, enligt af hvad vittnena Johannes Jansson och Sundmans vittnesmål samt Pigan Lund meddelade uplysning med visshet kan slutas, Jan-Erik Jansson varit den, som till deltagande i jagten övertalat Lars Gustafsson at sedan jegarna å allmäningen påträffat lägerplats efter en elg, Jan-Erik Jansson varit den som föreslagit och , oaktad Lars Gustafssons invändning mot förslaget, påyrkat at en af jägarna borde taga plats der i nerheten, under det de andra spridde sig åt skilda håll samt erbjudande sig at kvarstanna, sjelf valt den plats, der han kort derpå träffats af Lars Gustafsson skott, at, då Lars Gustafsson och Johannes Jansson skulle enligt aftal skiljas åt och göra en rund hvar åt sit håll, Lars Gustafsson inte af fritt val utan emot sin ursprungliga yppade afsikt och andras till efterkommande af Johannes Jansson till önskan tagit den väg, som vid fullföljande af den åsyftade planen skulle föra honom bakom Jan-Erik Jansson at de ord, hvilka, enligt hvad Jan-Erik Jansson för vittnea Dahlman och Lindström upgifvit, vid första anblicken af den sårade undsluppit Lars Gustafsson "Herre Jesus är det du gosse" Lars Gustafssons svar till vt Johannes Jansson på dennes fråga hvad som händt, "Många gånger har jag burit bössa i skogen, men aldrig har det gått djefligare för mig än idag" samt Lars Gustafssons önskan att hafva hållit sig hemma, så hade han sluppit ifrån olyckan. Otvivelaktigt hos Lars Gustafsson måste anses innebära uttryck af oförställd bestörtning, ångest och bedröfvelse, hvilka känslors herravälde hos Lars Gustafsson vid tillfället så starkt uttalat sig i hans upsyn, och at Johannes Jansson med anledning deraf intagits af farhåga at Lars Gustafsson skulle, enligt vittnens uttryck, göra något illa vid sig. I betraktande deraf at Lars Gustafsson på mångahanda sät visat omvårdnad om den sårade och slutligen deraf att Jan-Erik Jansson hvars uttalade misstankar grundat sig å svårigheten at förklara det begångna misstaget, hvilken omständighet Jan-Erik Jansson satt i förbindelse med någon tillfällig misshällighet som emellan honom och svärfadern egt rum, inte för någon af de peroner med hvilka han före sin ??? i beröring, upgifvit som inte heller under rannsakningen kunnat utreda någon omständighet som antagligen skulle kunna förutsättas såsom bevekelsegrund hos Lars Gustafsson at Jan-erik Jansson sin måg, försåtligen till lif eller lem skada, med hvad mera i målet förekommits. Häradsrätten finner Lars Gustafsson afgifvna förklaring hafva vunnit den bekräftelse, at, i enlighet dermed antagas kan och må, at Lars Gustafsson vid afskjutande af det skott, som haft Jan-Erik Jansson död till följd, inte vetat annat, än att det föremål Lars Gustafsson haft i sikte varit en elg. Altså och då likväl härvid Lars Gustafsson till last kommer att han, då han mellan träden på något afstånd varseblifvit ett föremål, hvilket till en början förefallit Lars Gustafsson såsom ett afblåst träd, men sedermera antagit utseende af en elg, försummat at innan han företagit sig beskjuta föremålet, om dess verkliga beskaffenhet göra sig underrättad, med det sorgfällighet, hvartil, med afseende å de i närheten befintliga jaktkamraterna ringaste efterlenda bort föranleda pröfva. Häradsrätten i förmåga af 28 kap, 1§ samt 26 kap 1§ Missgärningsbalken rättvist döma Lars gustafsson att för dråp af vållande, böta hel mansbot 150 Rde Smt, till treskiftas mellan kronan, Häradet och Åklagare Länsman Pihlman eller at vid bristande tillgång härtill i stället undergå 28 dagars fängelse vid vatten och bröd, (Lars gustafsson fick dessutom betala c:a 150 -200 Rdr för olika vittnens utgifter och till provinsialläkaren) Hvad åter angår åklagarens yrkanden om ansvar å Lars Gustafsson för olovlig elgjagt, för enär Lars Gustafsson vid ifrågavarande tillfelle inte såvitt visat är fällt eller förföljt någon elg lämnas samma yrkande utan afseende.