BAKGRUND/ÄNDAMÅL:
Den irländska varghunden har urgamla anor och omtalas i bl a de gamla gaeliska sägnerna.
Denna mycket storvuxna hundras användes ursprungligen i strid och till jakt på storvilt, framför allt på varg.
Den jagade ensam eller möjligen i par och förväntades spåra upp, följa efter, nedlägga bytet samt bära hem det. I samband med att vargen utrotades på Irland hotades rasen av att dö ut, men genom att de kvarvarande exemplaren uppsamlades och genom inkorsning av bl a skotsk hjorthund och grand danois bevarades rasen.                              

HELHETSINTRYCK:                
Den irländska varghunden skall inte vara fullt så tung eller massiv som en grand danois. Den skall dock ha mer tyngd och massa än hjorthunden, som den annars typmässigt skall likna. Den skall vara mycket stor och respektingivande, mycket muskulös, kraftigt men ändå elegant byggd. Rörelserna skall vara fria och aktiva, huvudet högburet med god halsresning; svansen buren i en mjuk båge uppåt med en svag böj mot svansspetsen.
Minimihöjd och -vikt för hanhundar skall vara 79 cm (31") och 54,5 kg och för tikar 71 cm (28") och 41 kg.
Allt under detta skall uteslutas från tävlan. Ansenlig storlek, som inkluderar mankhöjd och proportionerlig kroppslängd, är det önskemål som skall eftersträvas, och det är önskvärt att orubbligt etablera en ras där hanhundarna uppnår en medelhöjd av 81 till 86 cm (32" till 34"), uppvisande erforderlig styrka, energi, mod och symmetri.

HUVUD:
Långt med mycket svagt markerat stop och mycket grund fåra mellan ögonen. Skallen inte för bred. Nosen lång och måttligt avsmalnande. Öron små och burna som hos greyhound.

BETT:
Saxbett idealiskt, tångbett accepteras.

HALS:
Halsen skall vara tämligen lång, mycket stark och muskulös, väl välvd, utan halspåse eller överflödigt halsskinn.

BRÖSTKORG:
Mycket djup med bred bringa.

RYGG:
Snarare lång än kort, välvd länd.

SVANS:
Lång och något böjd, av måttlig grovlek och väl täckt med hår.

BUK:
Väl uppdragen.

FRAMSTÄLL:
Muskulösa, snedställda skuldror, som ger bredd åt bröstkorgen. Armbågarna väl tillbakalagda, varken inåt eller utåtvridna. framben: Överarmarna muskulösa och frambenen kraftiga och helt raka.

BAKSTÄLL:
Muskulösa lår och underbenen långa och starka som hos greyhound med lågt ansatta, varken inåt- eller utåtvridna hasor.

TASSAR:
Tassarna skall vara medelstora och runda, varken inåt eller utåtvridna. Tårna skall vara väl välvda och slutna, klorna böjda och mycket starka.

PÄLS:
Sträv och hård på kropp, ben och huvud; särskilt lång och raggig över ögonen och under käken.

FÄRG OCH TECKEN:
Grå, brindle, röd, svart, rent vit, fawn eller vilken som helst av de färger som förekommer hos den skotska hjorthunden.(Se kommentar).

FEL:
Alltför lätt eller för tungt huvud, alltför markerad pannavsats.
Stora öron och öron som hänger platt utefter huvudet.
Kort hals, överflödigt halsskinn eller hakpåse. För smal eller för bred bröstkorg; svankig, nedsjunken eller helt rak rygg för kort kropp. Krokiga framben; bockbenthet.
Svagt bakställ, och allmän muskelbrist.
Vridna tassar, spretiga tår.
Alltför ringlad svans.
Skära eller leverfärgade ögonlocksränder; läppar och nosspegel i annan färg än svart; mycket ljusa ögon.

LISTA ÖVER EGENSKAPER I RANGORDNING:
1. Rastypiskt:
Den irländska varghunden skall inte vara fullt så tung eller massiv som en grand danois. Den skall dock ha mer
tyngd och massa än den skotska hjorthunden, som den annars typmässigt skall likna.
2. Mycket stor och respektingivande.
3. Rörelserna fria och aktiva.
4. Huvudet långt och parallellt, högburet.
5. Framben, kraftig benstomme, helt raka; armbågarna väl ansatta intill kroppen.
6. Muskulösa och långa lår; väl musklade underben, god vinkel i knäleden.
7. Päls sträv och hård, särskilt lång och raggig över ögonen och under käken.
8. Lång kropp, rymlig bröstkorg, väl välvda revben och stor bredd över höften.
9. Välvd länd, buken väl uppdragen.
10. Små öron burna som hos greyhound.
11. Tassar måttligt stora och runda; väl välvda och slutna tår.
12. Halsen lång, väl välvd och mycket stark.
13. Bröstkorgen mycket djup, måttligt bred.
14. Skuldrorna muskulösa och snedställda.
15. Svansen lång och aningen böjd.
16. Mörka ögon.

Anmärkning:

Ovanstående ändrar på intet sätt standarden vilket man alltid mycket noga skall ta i beaktande, utan ger helt enkelt de olika egenskaperna i rangordning. Om dessa vid något tillfälle verkar framstå på annat sätt än i standarden, är det alltid den senare som är korrekt.

TESTIKLAR:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

THE IRISH KENNEL CLUB 1987

FCI 160

SVENSKA KENNELKLUBBEN I991-03-20 e.ä.

KOMMENTAR

FÄRG:
Den skotska hjorthundens färger: Mörkt blå-grå, mörkare eller ljusare grått, brindle eller gult, sandfärgad eller röd fawn med svarta tecken (points). Vit bringfläck, vita tår och en liten vit svansspets är tillåtet, men ju mindre vitt desto bättre, då hunden helst skall vara enfärgad.
Vit bläs och/eller vit halskrage är inte tillåtet.