|
BAKGRUND/ÄNDAMÅL:
Den irländska varghunden har urgamla anor och omtalas i bl a
de gamla gaeliska sägnerna.
Denna mycket storvuxna hundras användes ursprungligen i strid
och till jakt på storvilt, framför allt på varg.
Den jagade ensam eller möjligen i par och förväntades spåra
upp, följa efter, nedlägga bytet samt bära hem det. I
samband med att vargen utrotades på Irland hotades rasen av
att dö ut, men genom att de kvarvarande exemplaren
uppsamlades och genom inkorsning av bl a skotsk hjorthund och
grand danois bevarades rasen.
HELHETSINTRYCK:
Den irländska varghunden skall inte vara fullt så tung eller
massiv som en grand danois. Den skall dock ha mer tyngd och
massa än hjorthunden, som den annars typmässigt skall likna.
Den skall vara mycket stor och respektingivande, mycket muskulös,
kraftigt men ändå elegant byggd. Rörelserna skall vara fria
och aktiva, huvudet högburet med god halsresning; svansen
buren i en mjuk båge uppåt med en svag böj mot
svansspetsen.
Minimihöjd och -vikt för hanhundar skall vara 79 cm
(31") och 54,5 kg och för tikar 71 cm (28") och 41
kg.
Allt under detta skall uteslutas från tävlan. Ansenlig
storlek, som inkluderar mankhöjd och proportionerlig kroppslängd,
är det önskemål som skall eftersträvas, och det är önskvärt
att orubbligt etablera en ras där hanhundarna uppnår en
medelhöjd av 81 till 86 cm (32" till 34"),
uppvisande erforderlig styrka, energi, mod och symmetri.
HUVUD:
Långt med mycket svagt markerat stop och mycket grund fåra
mellan ögonen. Skallen inte för bred. Nosen lång och måttligt
avsmalnande. Öron små och burna som hos greyhound.
BETT:
Saxbett idealiskt, tångbett accepteras.
HALS:
Halsen skall vara tämligen lång, mycket stark och muskulös,
väl välvd, utan halspåse eller överflödigt halsskinn.
BRÖSTKORG:
Mycket djup med bred bringa.
RYGG:
Snarare lång än kort, välvd länd.
SVANS:
Lång och något böjd, av måttlig grovlek och väl täckt
med hår.
BUK:
Väl uppdragen.
FRAMSTÄLL:
Muskulösa, snedställda skuldror, som ger bredd åt bröstkorgen.
Armbågarna väl tillbakalagda, varken inåt eller utåtvridna.
framben: Överarmarna muskulösa och frambenen kraftiga och
helt raka.
BAKSTÄLL:
Muskulösa lår och underbenen långa och starka som hos
greyhound med lågt ansatta, varken inåt- eller utåtvridna
hasor.
TASSAR:
Tassarna skall vara medelstora och runda, varken inåt eller
utåtvridna. Tårna skall vara väl välvda och slutna, klorna
böjda och mycket starka.
PÄLS:
Sträv och hård på kropp, ben och huvud; särskilt lång och
raggig över ögonen och under käken.
FÄRG
OCH TECKEN:
Grå, brindle, röd, svart, rent vit, fawn eller vilken som
helst av de färger som förekommer hos den skotska
hjorthunden.(Se kommentar).
FEL:
Alltför lätt eller för tungt huvud, alltför markerad
pannavsats.
Stora öron och öron som hänger platt utefter huvudet.
Kort hals, överflödigt halsskinn eller hakpåse. För smal
eller för bred bröstkorg; svankig, nedsjunken eller helt rak
rygg för kort kropp. Krokiga framben; bockbenthet.
Svagt bakställ, och allmän muskelbrist.
Vridna tassar, spretiga tår.
Alltför ringlad svans.
Skära eller leverfärgade ögonlocksränder; läppar och
nosspegel i annan färg än svart; mycket ljusa ögon.
LISTA
ÖVER EGENSKAPER I RANGORDNING:
1. Rastypiskt:
Den irländska varghunden skall inte vara fullt så tung eller
massiv som en grand danois. Den skall dock ha mer
tyngd och massa än den skotska hjorthunden, som den annars
typmässigt skall likna.
2. Mycket stor och respektingivande.
3. Rörelserna fria och aktiva.
4. Huvudet långt och parallellt, högburet.
5. Framben, kraftig benstomme, helt raka; armbågarna väl
ansatta intill kroppen.
6. Muskulösa och långa lår; väl musklade underben,
god vinkel i knäleden.
7. Päls sträv och hård, särskilt lång och raggig
över ögonen och under käken.
8. Lång kropp, rymlig bröstkorg, väl välvda revben
och stor bredd över höften.
9. Välvd länd, buken väl uppdragen.
10. Små öron burna som hos greyhound.
11. Tassar måttligt stora och runda; väl välvda och
slutna tår.
12. Halsen lång, väl välvd och mycket stark.
13. Bröstkorgen mycket djup, måttligt bred.
14. Skuldrorna muskulösa och snedställda.
15. Svansen lång och aningen böjd.
16. Mörka ögon.
Anmärkning:
Ovanstående ändrar
på intet sätt standarden vilket man alltid mycket noga skall
ta i beaktande, utan ger helt enkelt de olika egenskaperna i
rangordning. Om dessa vid något tillfälle verkar framstå på
annat sätt än i standarden, är det alltid den senare som är
korrekt.
TESTIKLAR:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade
och normalt belägna i pungen.
THE IRISH
KENNEL CLUB 1987
FCI 160
SVENSKA
KENNELKLUBBEN I991-03-20 e.ä.
KOMMENTAR
FÄRG:
Den skotska hjorthundens färger: Mörkt blå-grå, mörkare
eller ljusare grått, brindle eller gult, sandfärgad eller röd
fawn med svarta tecken (points). Vit bringfläck, vita tår
och en liten vit svansspets är tillåtet, men ju mindre vitt
desto bättre, då hunden helst skall vara enfärgad.
Vit bläs och/eller vit halskrage är inte tillåtet.
|