Bulgakov, Michail
Det vita
gardet
Form
Roman (med flera modernistiska stilgrepp)
Genre
Delvis självbiografisk, realistisk berättelse
Nyckelord
Inbördeskrig, kaos, familjesammanhållning, borgerlig
kulturmiljö
Sammandrag
Ryck aldrig, aldrig lampskärmen av lampan! Lampskärmen
är helig. Låt aldrig faran förleda er att smita ut i det okända
som en råtta. Slumra till vid lampskärmen, läs vid den om så
snöstormen viner och vänta tills de kommer.
Tyvärr följer inte alla detta kloka råd. Ungdomarna Turbin och
deras vänner håller sig visserligen kvar i sin ombonade våning
så länge de kan, eldar mot kylan, diskuterar, sjunger och skålar
för den mördade tsaren. Men vi ser också Jelenas man, kapten
Talberg, nesligen fly tillsammans med de tyska soldaterna. Tåget
går, Staden (= Kiev) står utan skydd mot sina fiender, och
hyresvärden gömmer alla sina pengar i väggen.
Ingen visste vem som sköt på vem. Allting hände på natten.
Situationen är kaotisk och Aleksej, läkaren (= Bulgakov),
Jelena och Nikolka förstår sig inte alls på den. Tre politiska
krafter måste vi som läsare ändå känna till, annars blir
romanen nästan obegriplig. Till vänster - bolsjevikerna. Dessa
får vi knappast möta i boken. I mitten - socialistrevolutionärerna
i Stadens f.d. råd, "Radan", under befäl av Petljura.
Det är Petljura som nu belägrar Staden, vilken för tillfället
styrs av en högerkraft - Hetmanen av Ukraina. Den unga familjen
Turbin, vars föräldrar har dött, vill skydda sitt liv och sina
drömmar. Därför ansluter sig till slut Aleksej och Nikolka
frivilligt till det garde som sätts upp till skydd för Staden
av officerarna:
Och många av er kommer från detta berömda gymnasium. Skolans
åldriga väggar ser ner på er. Och jag hoppas att de inte ska
behöva rodna för er skull. Mörsardivisionens mannar! Vi ska försvara
denna stolta stad och bryta banditens belägring. Om vi låter våra
sextummare spela över den där lille presidenten, så kommer han
snart inte att ha kvar mer än sina egna skitiga kalsonger. Han
kommer att bli lika död och begraven som sitt arsle till morsa!
Vem som helst kan förstå att det här inte är något lätt företag;
Petljuras hela armé mot några unga kadetter! Inom kort jagas de
också längs Stadens gator, sliter i panik av sig uniformens
axelklaffar, springer... Ja, vem vill egentligen få huvudet
avhugget av en kosacksabel? Aleksej och den sjuttonåriga Nikolka
spelar dock lojalt sina roller. Aleksej blir allvarlig sårad -
det hör till hjälterollen - men blir räddad av den okända
kvinnan Julia. För er som läst Mästaren och Margarita finns här
en intressant likhet att lägga märke till! Den mörka, låga våningen
med sina två rum, de snöiga syrenbuskarna utanför, en vacker
lampa därinne som lyser upp möblemanget, de två som möts där
och kommer att älska varandra... Margarita, hon blir drottning på
Satans bal, men även i Julias ögon finns något syndfullt...ja
syndfullt. Ändå är det skildringen av den omedelbara och självklara
närheten mellan de båda människorna som gör att mötena påminner
om varandra.
Det är Jelena, hans syster, som genom en uppgörelse med Gud själv
slutgiltigt räddar hans liv: Hon ber att få offra sin försvunne
make åt döden, om Aleksej får vakna ur sin feberdvala.
Där romanen slutar nalkas Stadens nya härskare med små röda
stjärnor i mössorna. Pansartåget "Proletären" står
redan i Darnitsa, spår tre.
Kommentar
Författaren Viktor Nekrasov skrev en essä om romanen
1967 i tidskriften Novyj mir. Han vandrar omkring i Kiev och
finner till slut familjen Bulgakovs våning - träffar till och
med dottern till den hyresvärd som förlöjligas i boken. Det
hon berättar om familjens liv stämmer nästan exakt med
romanens framställning. Och Misja mindes hon mycket väl. Han
drev gärna med folk, han var ironisk och kunde vara bitsk.
Faktiskt inte särskilt lätt att ha att göra med.
Nekrasov hade sett dramatiseringen, Familjen Turbins dagar,
fyra-fem gånger, säger han, medan Stalin såg den femton! Vad
kan ha varit orsaken till att Stalin accepterade ett sådant verk
men nästan inget annat som Bulgakov skrev?
Torbjörn Säfve får här förklara sammanhanget i sin roman om
Majakovskij, Jag brinner :
Luna skrattade. - Det är en förbannat bra roman! Här finns
alla nya stilgrepp. Drömsekvenser, undermedvetandets ordströmmar,
kubistiska perspektivförflyttningar, fiktionsförstörande
kommentarer, lättsamt målade skisser, vanlig realism, poesi,
retrospektioner... En guldgruva. Du måste läsa den. Liknar ett
filmscenario ibland. - Men innehållet då? - Korrekt. Det
vitgardistiska medelklassperspektivet på en revolution som är
ofrånkomlig. Inte kontraband. Det är bara på pricken sant
alltihop. Melankoli, givetvis...men just den melankoli det
faktiskt handlar om för många. Inget hat. Den saboterar inte vår
sak. Den uttrycker vad vi innerst inne tänker.
Titel
Det vita gardet
Förlag, år
Noterat av