Påverkan och avsikt

PÅVERKAN UTAN SKÄL

Många tror att allt som händer har en mening. Jag är däremot övertygad om att mycket som händer inte ens har en orsak. Däremot är jag inte övertygad om att en tro på ödet, att bokstavligen allt som händer är predeterminerat, behöver motsäga insikten att långt ifrån allt har en orsak. Hur får jag det att gå ihop?

Determinismen är en doktrin om tillräckliga villkor för att något ska hända. Det är ett obestridligt faktum att det varit ett tillräckligt villkor att universum utvecklats som det gjort sedan strax efter Big Bang för att Anna Lindh skulle mördas. Det tillstånd universum befann sig i då kunde ha varit ett av väldigt många. På bråkdelen av en sekund i den så kallade inflationsfasen efter Big Bang dubblerades nämligen universums storlek 167 gånger, vilket i praktiken gör de enskilda detaljerna i universums tillstånd före inflationen ointressanta i nästa fasövergång.

Denna fasövergång beskrev jag i Draget från oändligheten påföljande vis: "Enorma mängder energi frigörs vid fasövergången från det inflationistiska till det efterföljande tillståndet som räcker till att skapa de ca tio miljoner miljoner miljoner miljoner miljoner miljoner miljoner miljoner miljoner miljoner miljoner miljoner miljoner miljoner partiklarna i det observerbara universum. Det observerbara universum är ett klot med oss i mitten med ungefär femton miljarder ljusårs radie. Den del av det expanderande universumet vars signaler hunnit fram till oss sedan fasövergången. Men inflationen blåste upp en mikroskopisk skärva till en storlek som redan före fasövergången var mycket större än vårt observerbara universum femton miljarder år senare."

Uppenbarligen var det inte det exakta tillståndet hos denna "mikroskopiska skärva" som orsakade mordet på Anna Lindh. Ett otal olika tillstånd kunde ha lett till samma sorgliga händelse. Det enda vi vet är att det tillstånd som faktiskt förelåg var tillräckligt för att mordet kunde ske. Det exakta tillståndet var med en sannolikhet så stor att den gränsar till visshet däremot inte nödvändigt i sammanhanget.

Determinismen, även om den är sann, har alltså inget att säga om vad som med nödvändighet orsakar en viss händelse. Det behöver inte finnas något skäl till att något påverkar något med ett bestämt resultat. Det betyder inte att det saknades skäl till mordet på Anna Lindh. De hotbilder som säkerhetspolisen arbetar med är viktiga i sammanhanget. Av alla möjliga skeenden (med hänsyn tagen till tillgängliga resurser) bör man välja att agera utifrån de som ger de mest kostnadseffektiva oddsen för överlevnad.

Allt är inte determinerat i betydelsen, att antingen sker mordet eller så sker det inte, med lika stor sannolikhet oavsett vad säkerhetspolisen gör. När vi kastar tärning finns ingen enskild orsak till varför vi får krona eller klave. Det är så många samverkande faktorer som påverkar kastet, och som förstärks och summeras i myntets digitala beslut att lägga sig på ena sidan eller den andra, att vi utifrån detta inte kan gissa rätt om utfallet mer än varannan gång. Men om vi lär oss lite fysik om rotationsmomentets bevarande och övar lite kastteknik kan vi påverka oddsen.

Även om allt skulle vara determinerat så finns inget skäl till fatalism och att inte försöka påverka skeendet. Vi är av evolutionen determinerade till att påverka oddsen till vår fördel. Det är det vi gör hela tiden. En fatalist är snarare en som, tvärtemot vad han/hon själv tror, påverkar skeendet, till sin egen nackdel, genom att orsaka en förändring i sitt nedärvda beteende.

Ett av de bästa sätten vi kommit på, att fördelaktigt påverka oddsen i olika sammanhang, är att vi själva "påverkar utan skäl", genom att införa slumpmetoder, för att variera bakgrunden, så att de verkliga orsakerna till ett skeende träder fram mot ett slumpmässigt "brus" av mångfaldiga bakgrunder. Detta är från början evolutionens trick för att determinera oss till att undvika faror. Vi härmar detta trick på många nivåer, inte minst inom vetenskapen.

Referens: Daniel C. Dennet: Freedom Evolves, PENGUIN BOOKS LTD, 2004

PÅVERKAN UTAN SJÄL

När jag första gången hörde Frank Sinatra sjunga "I did it my waaaaay", i sin oefterhärmliga stil, förstod jag genast att jag hade hört en modern klassiker. Det var en hyllning till egensinnet hos den mannen i synnerhet och också till egensinnet i allmänhet som var destinerad till framgång.

Det kanske verkar i det närmaste omöjligt att tänka sig att ett sådant själfullt egensinne skulle kunna uppkomma ur enbart fysiska processers påverkan på varandra. Lyckligtvis är det inte fallet.

Jag väljer ordet lyckligtvis för att det tar udden av den dåliga argumentationsstil som använder det personligt otänkbara som argument mot den ena eller andra möjligheten. En som flitigt använder den stilen i sina arbeten är den svenske sociologen JanAdrianson, som främst utmärker sig för att han inte kan acceptera evolutionsteorin. I sin doktorsavhandling från 1985 sätter han tonen för sin oförmåga, genom hävdandet av "omöjligheten att överhuvudtaget upprätta en aktiv människosyn inom hägnet av den vetenskapliga världsbilden".

Det som Jan Adrianson omöjligt kan tänka sig är, att det skulle kunna finnas autonoma subjekt, med kreativitet och fri vilja, med mindre än att dessa transcenderar det som är möjligt att vetenskapligt beskriva.

Douglas Hofstadter, professor i kognitionsvetenskap och datavetenskap, som blivit berömd för klassikern från 1979 "Gödel, Escher, Bach: An eternal golden braid - A metaphorical fugue on minds and machines in the spirit of Lewis Carroll", menar också att kreativitet förutsätter autonomi.

Ett autonomt maskineri (eller organism) måste kunna fatta sina egna beslut snarare än att effektuera en rad beslut som direkt eller indirekt fattas av någon/något annat, som t ex en själ.

Hofstadter kan t o m tänka sig att det är möjligt att skapa ett datorprogram som förevisar denna aktiva hållning (som han exemplifierar med det konkreta livslånga projektet att kunna automatisera det sofistikerade konstnärliga hantverket att skapa nya teckensnitt).

Kreativ förmåga och stilistisk säkerhet, att hitta sin egen stil (oavsett verksamhet) att påverka omgivningen med, är vad autonoma subjekt är "besjälade" med. Hur går det till?

Det krävs en rik och flexibel inre struktur som är adaptiv till sin omgivning. Inom strukturen själv måste den adaptiva processen kunna fortsätta på olika nivåer, där påverkan från vissa delar av strukturen sker på andra delar av strukturen själv. Denna påverkan måste kunna ske parallellt. Vissa strukturer spelar rollen av regler medan andra får utgöra resultatet och ytterligare andra får stå för applåderna (eller buropen). Påverkan från omgivningen och de interna interaktionerna gör de olika processerna slumpmässigt oberoende av varandra (asynkront parallella). Nya inre strukturer som inte kunnat förutses uppstår, vilket inkluderar nya "stilar" för såväl regler som resultat, som slår igenom i såväl feedbackloopar inom strukturen som på dess sätt att göra avtryck i sin omgivning.

Evolutionen har skapat ett sådant "program" i vår hjärna. Resten är, som fysiker brukar säga, bara kemi.

PÅVERKAN UTAN SKULD

Som liten behövde jag något konkret att placera själen i, något som kunde få prickar, annars blev mammas ord alldeles för förvirrande. Jag bestämde mig för att själen satt i hjärtat.

På något vis kunde mitt samvete sätta svarta prickar på mitt hjärta, tänkte jag. Det var inte så dumt tänkt. Det som satte prickar måste komma inifrån mig själv, måste förflytta sig i takt med min hjärna och hjärta. Mina organ förflyttar sig nämligen med ca en miljon kilometer i timmen genom den kosmiska bakgrundsstrålningen från Big Bang. Om inte själen följde med skulle den helt enkelt inte kunna hålla kontakt med mig.

Det är det enklaste argumentet mot att det skulle kunna finnas en domare. Även om det fanns en översterättskipare, skulle han/hon inte ha en chans i den helvetiska utvecklingen sedan Big Bang att hitta den skyldige på domedagen! Det närmaste vi kommer en påtagligt absolut, och för vårt personliga liv fullständigt likgiltig, verklighet är den kosmiska bakgrundsstrålningen. Varje ännu absolutare makt skulle ha än mindre möjlighet att påverka oss på ett personligt plan.

När Einstein presenterat sin relativitetsteori var det brukligt att svänga sig med påståendet, att allt är relativt. De som kunde sin fysik brukade precisera med att säga, att allt är relativt ljusets hastighet som är konstant.

Att ingenting skulle vara snabbare än ljuset är emellertid inte ens det sant. Var och en som tittar upp på stjärnhimlen och vrider på huvudet får den att snurra, relativt de betraktande ögonen, mycket fortare än ljuset.

Ljushastigheten som konstant är bara definierad relativt närliggande kroppar, mellan vilka ingen energiform kan röra sig fortare än ljuset. Eftersom all påverkan är lokal kan naturligtvis ingen signal fortplanta sig snabbare än så över större avstånd heller.

Om inte ens ljuset är en absolut rörelseform, vad skulle då vara det, kan man undra. Att tänka sig rörelse i sig utan den konkreta formen visar sig inte hållbart. Alla tankar om "ting i sig", i 1700-tals filosofen Kants efterföljd, kan med modern fysikvetenskap äntligen begravas och vila i frid (får man hoppas).

Gott och ont kan inte heller skiljas från sin lokala definition. Det är en vanlig terapiform, för att stödja skuldbelagda personer som gjort brott, att uppmana till att skilja på handling och person. Den handling du gjort är avskyvärd, men du är inte avskyvärd, brukar det heta.

Frågan är vilken autonom, från beteendet skild, person man då menar. Knappast det autonoma nervsystemet, som vi varken kan påverka eller styra. De mönster i vårt nervsystem som vi kopplar till värderingar är sådana som påverkar och påverkas av sin omgivning.

Sådana värderade mönster pusslar vi alla ihop. Utseendet på pusselbitarna är olika från person till person. Din pusselbit passar inte i mitt pussel, så att säga. Dessa privata pusselbitar har lika lite som något annat ett värde "i sig". Det är de framväxande pusselbilderna som värderas av dig och alla dina pusslande kollegor.

Om du vill svära dig fri från varje skuld kan du alltid hävda det omedvetna i din inre pusselgärning och de oberäkneliga störande moment utifrån som dessutom påverkat den slutliga bilden. Men det är betydligt klokare att välja en lagom stor del av bilden som ditt alldeles egna ansvarsområde.

Ju mer du väljer att ta ansvar för, desto större gör du din förmåga. Ingen kan ju säga att du bör göra något som du inte kan göra. Med kunnande ökar vår förmåga, även vår förmåga att definiera vår kunskap. I spänningsfältet mellan "inte kunna veta" och "borde ha vetat" uppstår varierande grad av skuldkänslor, som hjälper dig att inte göra om liknande misstag gång på gång.

Detta utvecklingsperspektiv har inte plats för en en gång för alla bestämd "ondska", eller för den delen en en gång för alla bestämd "godhet". Naturvetenskapen har mönstrat ut absolut bestämda värden på fysiska storheter. Inom kulturen är det samma sak med skuldbegreppet. Det finns ingen absolut skuld.

I en nyckelscen i filmen "Så som i himmelen" låter Kay Pollak prästfrun upplysa sin förvirrade make om detta faktum.

PÅVERKAN UTAN GRÄNS

En sång jag första gången hörde framföras av en gatumusikant i Stockholm, ställde frågan: "Where do you go to my lovely?" Det framgick av den fortsatta lyriken att frågan ställdes av en älskare med stort kontrollbehov. Refrängen avslutas på följande sätt: "I want to look inside your head. Yes, I do!"

Frågor vi ställer till varandra får sällan de svar vi vill ha. Varje besvarad fråga ger upphov till ständigt nya. Det är en databasadministratörs mardröm. Hur kan man hitta det man söker om man inte vet hur man ska ställa frågan för att få rätt svar?

Det är som att försöka hitta nyckeln till en kod. Allt du kan göra är att pröva den ena kombinationen efter den andra. Du har ingen aning om du kommit närmare lösningen förrän du faktiskt hittar den som helt plötsligt öppnar upp.

De av framtidens databasadministratörer som har tillgång till kvantdatorer kan använda sig av en sökteknik, Grovers algoritm, som är vida överlägsen dagens bästa tekniker att söka efter "rätt svar" i de fall där svaret på en fråga inte ger någon som helst ledning till vad svaret på nästa fråga kan bli. Databassökningar som med dagens datorarkitektur kräver en triljon oberoende sökningar, kan med Grovers sökalgoritm klaras med "enbart" en miljon sökningar.

En kvantdator, som kan köra Grovers algoritm, skulle, med en processor som kan göra 100 miljoner operationer i sekunden, hinna med lika många sökningar på fyra månader, som en processor med samma kapacitet i dagens datorarkitektur hunnit med om den startade sökningen vid tiden för Big Bang och körningen fortsatt oavbrutet sedan dess!

Kvantdatorernas arkitektur är så överlägsen att även om all kisel på jorden förvandlades till små datorchips med en millimeters sida, och de alla utförde oberoende operationer i en gigantisk parallelldator, så skulle en enda operation enligt Grovers algoritm ge fler svar.

Fysiker vill ha svar på vilka förändringar som uppträder i naturen. Eftersom alla system utan undantag i grunden är kvantsystem, så skulle den kompletta kvantfysiska kunskapen handla om precis allt.

Problemet är att av alla kvantfysiskt möjliga systemtransformationer (allt som kan hända) tycks bara en försvinnande bråkdel uppträda av sig själva i naturen, det är därför det krävs så många kluriga frågor för att hitta dem alla. Däremot skulle precis alla kunna åstadkommas som operationer i en av oss konstruerad kvantdator.

Vi kan beskriva allt vi kan relatera till. Om vi lyckas konstruera en generellt fungerande kvantdator kan vi relatera till allt som överhuvudtaget är möjligt. Till skillnad från vad som allmänt antas är det inte ett tecken på mänsklig mognad att anta att det finns saker som inte kan förklaras.

Allt som kan hända kan förklaras och nästan allt som kan hända kan bara hända genom vår försorg.