Jag var trettiofem när jag förlorade min oskuld.     Då läste jag en bok av den nyligen avlidne psykologen Julian Janes. Alla mina hjältar går bort. Nyligen avled filosofen Robert Nozick.     Janes bok hade det dödsföraktande namnet "The origin of consciousness in the breakdown of the bicameral mind". Den oskuld jag förlorade när jag läste den boken var den som Yaleprofessorn i psykologi, Paul Bloom, har kallat den medfödda dualismen.     Denna sundaförnuftsdualism är rotad i att vi från mycket tidig ålder upplever världen på två helt skilda sätt, dels det upplevt objektivt kroppsliga och dels det upplevt subjektivt ägande sättet. Vi verkar vara födda med att göra denna åtskillnad utan att vi tänker på det.

       Bokomslag med omslagsbild av

INTRODUKTION     Jag var trettiofem när jag förlorade min oskuld.     Då läste jag en bok av den nyligen avlidne psykologen Julian Janes. Alla mina hjältar går bort. Nyligen avled filosofen Robert Nozick.     Janes bok hade det dödsföraktande namnet "The origin of consciousness in the breakdown of the bicameral mind". Den oskuld jag förlorade när jag läste den boken var den som Yaleprofessorn i psykologi, Paul Bloom, har kallat den medfödda dualismen.     Denna sundaförnuftsdualism är rotad i att vi från mycket tidig ålder upplever världen på två helt skilda sätt, dels det upplevt objektivt kroppsliga och dels det upplevt subjektivt ägande sättet. Vi verkar vara födda med att göra denna åtskillnad utan att vi tänker på det.     Det var inte så att jag inte hade tänkt på det. Det var snarare så att jag inte hade trott att det fanns något sätt att beskriva hur det subjektiva kunde tänkas fungera. Janes gjorde ett så överraskande bra jobb i mina ögon att jag på kuppen höll på att förlora min förälskelse i musik, men det är en annan historia. Vad jag definitivt förlorade var barnets och den unge vuxnes oförställda undran inför upplevelsens mystik. Det gick att göra en maskin av alltihop.     Även maskiner kan ha känslor, eller så hade jag själv inga!     Janes bok var inkörsporten. Nozicks, enligt egen utsago, oläsbara bok "Philosophical explanations" banade därefter väg för mitt fortsatta letande efter allt bättre svar att sätta istället för den förlorade oskulden.     Det är ingen liten sak att ha förlorat och att försöka ersätta med något annat. Paul Bloom gör också denna reflektion efter att empiriskt ha kunnat belägga hur djupt rotade sunda förnuftets föreställningar är. Föreställningen att vi är skilda från kroppen ligger bakom hela vår identitetsuppfattning. Vår kropp förändras, säger vi, men det är samma jag som styr och ställer i den.     Många människor runt om i världen tror också att jaget i någon form överlever kroppen. Den tron finns i alla kulturer och kan lätt förstås även om man inte delar den. Tron på denna mystiska delning mellan jaget och kroppen gör kroppar som har det "heliga" i någon mån och kroppar utan det mindre värda.     Vi må äga våra kroppar, men denna helighet äger vi inte. Därför är tanken på mänsklig kloning obehaglig för de flesta. Har den klonade människan en själ? Om inte, är vi bara maskiner? När du börjar misstänka det senare har du förlorat din barnatro.     Barnatron är till en viss del medfödd, som Paul Bloom och andra har visat med experiment som ställer mycket av gammal "kunskap" om barns utveckling på huvudet.     Spädbarn förstår till skillnad från vad Piaget trodde att föremål kan förväntas vara kvar även om de inte tittar på dem. De förväntar sig också att ett föremål som ligger på ett bord ramlar till golvet om bordet tas bort. De vet också att ett föremål som känns massivt i ena stunden kommer att göra det nästa stund också. De vet att två saker inte plötsligt blir en sak eller tre saker. De har en medfödd kunskap om den fysiska omvärldens rudimentära beteende helt enkelt.     De kan dessutom känna igen känslor i andra människors ansikten och så fort de kan röra sig viljemässigt kan de manipulera dessa känslor hos andra. De har en medfödd social begåvning.     En del av denna begåvning består i att förvänta sig att människors beteenden är förutsägbara i sin beständighet och inriktning, precis som de fysiska objekten. Vid ett års ålder har det lilla barnet redan en modell för de vuxnas beteende som målinriktat. Under sin uppväxt bygger de sedan på dessa klassificeringar. En fysisk värld och vad man kan förvänta sig av den och en mänsklig värld där man kan använda denna kunskap för sina mål. När de lär sig om hjärnans funktion så klassificeras den naturligt bland de fysiska objekt man använder. I hjärnans fall för att tänka, men det är det målinriktade jaget bakom som bestämmer över vad som ska tänkas. Hjärnan hjälper bara till!     När barn hör en historia om hur ett litet ungdjur blir uppätet av ett rovdjur och får frågor om det behöver sin hjärna längre, så svarar de flesta att det behöver inte sin hjärna längre. På följdfrågan, om de tror att ungdjuret tycker om sin mamma fast det inte kan använda sin hjärna längre, svarar de flesta småbarn att det fortfarande tycker om sin mamma såklart.     Det är något rörande i detta som det är svårt att värja sig emot. Vem skulle vilja säga till det lilla barnet att det har fel?     Lika rörande som det lilla barnet är, när det tillskriver det döda djuret, eller sin nallebjörn, känslor, lika frånstötande tycker nog många att det vore att se en vuxen människa bära omkring en docka som var gjord som en exakt kopia av en dött barn.     Vi är ju också födda med en inbyggd vämjelse mot infekterat dött kött. Vi är gjorda av kött, men väcker inte avsmak så länge vi har en "ande" inom oss. En tillräckligt personlik docka väcker däremot automatiskt denna avsmak.     Denna bok handlar om hur vi alla är dockor av kött och blod, infekterade av virus som är allt annat än andliga. Min förhoppning är att den ska kunna läsas utan att alltför mycket avsmak ska smitta av sig på dess författare.