Draget från oändligheten av   Lennart Nilsson (Del 2)    
    ©2001 2002 2003
  
Lennart Nilsson  

      "Mänskligheten synes mig vara en strålande början men inte sista ordet." Freeman Dyson

   SUPERPARTIKLAR
   KOSMOLOGIER
   COMPUTALISM
   SINGULARITET
   NATURENS HÄRSKARE
   BIBLIOGRAFI


Om Tid och datum. En bra sida om tid av Bengt Lundberg



Webdesign Indexkompaniet Nilsson HB


Del 1
Intermezzo 4
Intermezzo 5
Epilog
Ordlista

Moores lag[1] säger att det sker en fördubbling av processorkapaciteten i datorer var 18-24 månad. Denna "lag" har hållit i 30 års tid. Vad händer om den håller i 30 år till?

Det teknologiska samhället skulle bli alltmer avancerat så klart. Men det finns tecken som tyder på att det skulle hända mycket mer än så. En del framtidsforskare har börjat tala om en teknologisk singularitet. Med begreppet menas att de teknologiska


 Figur 7

 


förändringarna plötsligt accelererar så snabbt att allting vid jämförelse kan sägas ha stått still.

Det gamla pedagogiska knepet att lägga ett riskorn på den första rutan i ett schackbräde och sedan dubblera antalet riskorn för var och en av de 64 schackrutorna ger en uppfattning om hur någonting som synes öka tämligen linjärt (se figur 7) helt plötsligt accelererar explosionsartat.

Som figur 7 visar sker egentligen inget dramatiskt förrän vid 55:e dubblingen (med den valda skalan). De sista 10 dubbleringarna förändrar skalan totalt och antalet riskorn ökar snabbt från under 10000 triljoner riskorn till strax under 10 miljoner triljoner.

Så vad händer om Moores lag håller i 30 år till. En viss doktor Kurzweil[2] har gjort följande spådomar (publicerade i Psychology Today) om en närstående framtid:

 

·      År 2020 kommer en persondator som kostar under 10000 kronor att ha tillräckligt med processorkraft för att kunna göra 20 miljoner miljarder beräkningar per sekund, vilket är detsamma som den mänskliga hjärnans kapacitet.

·      År 2030 kommer samma persondator att ha en beräkningskapacitet som motsvarar de mänskliga hjärnornas sammanlagda kapacitet i ett helt litet samhälle.

·      År 2050 kommer vår billiga persondator att kunna göra lika många beräkningar per tidsenhet som alla mänskliga hjärnor på hela jorden.

·      Redan år 2030 kommer man att kunna scanna alla funktionella delar i en mänsklig hjärna och återskapa dess design elektroniskt.

·      Redan år 2030 kommer man också att kunna svälja eller injicera miljarder små nanorobotar som via blodsystemet kan inta sina programmerade positioner i hjärnan. På grund av att dessa nanorobotars intelligens ökar exponentiellt medan vår naturliga intelligens i jämförelse står stilla, så kommer snabbt den övervägande delen av vårt själsliv att vara artificiellt.

·      Eftersom den resterande lilla delen av "naturligt" själsliv kan scannas och installeras i en artificiell hjärna kommer alla under det första århundradet på det nya årtusendet att få evigt, om än artificiellt, liv!

 

 

Det här påminner lite om frimuraren som insåg att framtidens byggteknik skulle komma att göra det möjligt att både snabbt och enkelt bygga kyrktorn. Alltså förutspådde han att man före förra millenniets utgång skulle ha byggt kyrktorn som var högre än en engelsk mil. Felet var att han inte insåg hur snabbt värderingar som motiverar människors handlande skiftar med ökad kunskap.

Det är också problemet när vi försöker använda samtida värderingar för att förstå historiska händelser. Frågan är om det skulle göra så stor skillnad ens om vi kunde förflytta oss bakåt i tiden och studera en historisk händelse på plats.

Lustigt nog skulle vi inte bryta mot någon känd fysisk lag om vi kunde det. Hur går det till?

Varje tidpunkt är en del av helheten. I den kvantfysikaliska verkligheten är helheten uppdelad i ett oändligt antal universa. Om varje universum liknas vid en punkt, är tidpunkter de specialfall som lokalt kan åsättas ordningstal. De bildar en sekvens. Observera att detta inte är en generell egenskap hos verkligheten (multiversum) utan en lokal approximation.

Tiden är ingen (yttre) referensram som verkligheten kan uttryckas i. Moment betyder beståndsdel. Och där tidsmoment uppkommer - där verkligheten kan uppfattas sekventiellt - är de bara en liten del av verkligheten.

Verkligheten kan varken uppkomma vid en viss tidpunkt eller upphöra vid en annan tidpunkt eftersom verkligheten är större än tiden och tiden är en del av verkligheten. Det som gör denna tanke svår att förstå är "sunda förnuftets" uppfattning av tiden som något som "går" oberoende av en yttre verklighet.

Denna uppfattning är i grunden falsk och irrationell. När vi säger att något hände vid en viss tidpunkt tänker vi oss att tiden därefter på något sätt rört sig därifrån och till den tid där vi nu befinner oss. Det är lika tokigt som att tänka sig att bara för att något händer på en viss plats rör sig rummet därifrån till den plats där vi råkar befinna oss. Lika lite som det finns en objektivt särskilt utvald plats att befinna sig på som rummet kan förhålla sig till, lika lite finns det ett objektivt särskilt utvalt "nu" som tiden kan förhålla sig till. Tiden varken rör sig till nuet, bort från nuet eller i nuet. Nuet är en subjektivt uppfattad tidpunkt, men alla tidpunkter är objektivt lika verkliga. Och ingen tidpunkt befinner sig i rörelse.

Tid är bara ett approximativt sätt att lokalt ordna moment där varje moment är ett "fruset" universum - en stillbild av ett universum. Med andra ord är andra tider bara specialfall av andra universa.[3]

Ett sätt att få grepp om vad det skulle innebära att hamna i ett universum som ligger bakåt i tiden är att studera vad som skulle krävas av en virtuell verklighetssimulering för att övertyga oss om att vi förflyttats bakåt i tiden. En sådan studie har gjorts av David Deutsch[4] och jag följer här hans resonemang så gott som jag förstått det.

En virtuell verklighetssimulering av en historisk tid och plats kan tänkas simulera verkligheten naturtroget, men kan den också ge en naturtrogen respons (som en flygsimulator gör när jag drar i spakarna)? Om jag i den virtuella verkligheten talar med en historisk person och ber honom reagera på information jag bär med mig från min tid tycks det som om det uppstår en situation i den virtuella verkligheten som inte längre överrensstämmer med den historiska personen.

Den virtuella verklighetssimulatorn löser detta dilemma genom att skapa flera kopior av den förflutna verkligheten, sådan den skulle ha tett sig om jag funnits där och handlat på olika sätt. Det betyder också att den måste skapa virtuella naturtrogna kopior av mig. Som vi sett i inledningen av kapitlet är det troligt att det blir teknologiskt möjligt inom en inte alltför avlägsen framtid.

Här följer nu det underbara tankeexperimentet av David Deutsch.

Vi börjar med att förenkla situationen så mycket som möjligt för att inte förlora oss i detaljerna, men den virtuella verkligheten skall ändå upplevas som en reell situation. Vi tänker oss ett kalt rum med en svängdörr, en klocka (som visar 12.00) över svängdörren och en lapp med instruktioner bredvid svängdörren. Detta är mycket enkelt att simulera. Vi tänker oss också att jag upplever mig själv som varande i rummet, och att jag går fram och läser på lappen. Detta är svårare att simulera, men långt ifrån principiellt omöjligt.

I instruktionerna läser jag (allt detta är nu virtuell verklighet) att om jag går in i det högra båset av svängdörren och fortsätter runt så att jag kommer ut i rummet igen på den vänstra sidan så har jag förflyttats lika många minuter bakåt i tiden som det tagit mig att läsa instruktionerna, vilket jag uppmanas kontrollera genom att avläsa tiden på klockan över svängdörren, dels när jag går in i den och dels när jag kommer ut ur den igen.

Vid sidan av svängdörren finns också en omkopplare där man kan välja läge "Påverkan Av" eller "Påverkan På". I utgångsläget står den i läget "Påverkan Av". Det betyder att om jag går runt i svängdörren kan jag inte påverka den förflutna tid jag kommer till, bara studera den.

Jag går in i svängdörren 12.05. Vad ska jag förvänta mig se när jag kommer ut?

Så snart jag stiger (virtuellt) ut ur svängdörren börjar den virtuella verklighetssimulatorn att spela upp en inspelning av allt jag gjort (virtuellt) hittills, med början 12.00. Med andra ord ser jag mig själv stående vid svängdörren. Klockan över den står på 12.00 och kopian av mig läser instruktionerna vid sidan av dörren. Efter ett tag (fem minuter) går min kopia in det högra båset av svängdörren och försvinner. Eftersom påverkansläget är "Av" så kunde jag se kopian av mig hela tiden, men den kunde inte se mig, eller påverkas av vad jag än hade gjort.

Men vad skulle hända om jag följde efter "mig själv" in i svängdörren? Vad ska jag nu förvänta mig när jag kommer ut?

Naturligtvis att klockan igen är 12.00, trots att den enligt min subjektiva upplevelse borde vara 12.10 vid det här laget. Dessutom finns det nu två kopior av mig själv i rummet. Den ena tycks inte se någon av oss andra två, medan den andra studerar den första kopian på det sätt jag kommer ihåg att jag gjorde för fem minuter sedan. Ingen av dem ser mig eller påverkas av någonting jag gör. Det här experimentet kan upprepas tills svängdörren inte kan ta fler av mig samtidigt. När den är full av kopior av mig själv kan jag inte längre komma tillbaka till rummet exakt klockan 12.00. Jag kan alltså inte gå tillbaka i tiden hur som helst även med omkopplaren i "Påverkan Av"-läget. Den kanske viktigaste iakttagelsen är att jag inte kan gå tillbaka till förfluten tid i rummet förrän den märkliga svängdörren installerats.[5]

När denna del av experimentet var slutfört skulle den virtuella verklighetssimulatorn ha inspelat ett antal versioner av vad som hände mellan 12.00 och 12.05 i rummet, som parallella historier, även om min subjektiva upplevelse skulle vara av en enda sekventiell historia där jag tittade på allt fler kopior av mig själv.

Vi börjar den andra delen av experimentet nästa dag klockan 12.00 med att jag ställer (virtuellt) omkopplaren i läget "Påverkan På". Vad händer då?

Genast kommer en eller flera kopior av mig själv ut genom svängdörren på vänster sida. Det är framtida kopior av mig som gått genom svängdörren 12.05 och som måste få chansen att påverka sitt förflutna nu när omkopplaren står i "På"-läget. Deras förflutna är ju mitt nuläge. Och enligt de nya förutsättningarna kan de påverka mig och jag kan se dem. Det verkar upplagt för alla möjliga paradoxer!

Bara en sådan här sak: Hur kan den virtuella verklighetssimulatorn veta vad dessa besökare från framtiden ska göra? Det finns ju ännu ingen inspelning av vad jag har gjort mellan 12.00 och 12.05 med omkopplaren i sitt nya läge. Det enda sättet är att den har en modell för alla möjliga sätt en människa med min hjärnstruktur kan bete sig i denna märkliga situation. Mina kopior får till en början slumpmässigt bete sig enligt några av dessa sätt.

Mitt mål med denna del av experimentet är att avslöja att dessa kopior av mig inte kan vara framtida kopior av mig. Jag gör det enklast genom att gå runt i svängdörren själv. Jag kontrollerar sedan dels om den kopia som står där beter sig som jag kommer ihåg att jag gjorde för fem minuter sedan, dels om jag själv beter mig som jag kommer ihåg att kopian gjorde!

Det är därefter en barnlek för mig att bestämma mig för att inte bete mig så och att få kopian att inte bete sig så som jag gjorde heller. Slutsatsen verkar vara att man inte kan simulera resor bakåt i tiden om man tillåter en interaktiv virtuell verklighet. Därmed skulle det vara bevisat att verkliga resor bakåt i tiden är omöjliga också. Men icke!

Jag kan visserligen säga till min kopia att han definitivt inte är en kopia från min framtid. Han kan dessutom säga till mig att jag inte är en kopia av hans dåtid, eftersom jag handlar på ett sätt han inte kommer ihåg att han gjorde för fem minuter sedan. Men detta borde vid det här laget inte förvåna. Den virtuella verklighetssimulatorn har simulerat ett lokalt multiversum. De tidsmoment som vi upplever som sekventiella är i själva verket parallella universa (såsom den virtuella verklighetssimulatorn skulle uppleva dem) liksom alla övriga parallella universa som vi inte upplever därför att de händer samtidigt med vår upplevelse.

Om verkliga resor bakåt i tiden är möjliga ger de inte upphov till paradoxer eftersom jag skulle hamna i ett förflutet som den speciella kopian av mig inte hade upplevt. Jag hamnar i en parallell historia och förändrar därmed inte framtiden i den historien jag utgick från heller. Som vanligt när det gäller att förstå något gäller det att hitta en fungerande bakgrund som inte leder till paradoxer. I det multiversella perspektivet är det till och med svårt att åstadkomma en paradox med tidsresor även om man försöker.[6]

På experimentets tredje dag (klockan 12.00) har jag bestämt mig för att jäklas riktigt ordentligt. Jag bestämmer mig i förväg, att om det kommer ut någon kopia av mig genom svängdörren när jag ställer omkopplaren i "På"-läget (vilket jag skulle förvänta mig om jag går in genom svängdörren om fem minuter), så stannar jag bara kvar i rummet och går inte ens i närheten av svängdörren. Om det däremot inte kommer ut någon från svängdörren så väntar jag i fem minuter och så svänger jag runt i den. Med ett jävulusiskt flin ställer jag omkopplaren till "Påverkan På".

Vad händer? Kommer det ut någon ur svängdörren eller inte?

Det beror på vilken historia den virtuella verklighetssimulatorn bestämmer sig att berätta för mig. Anta att ingen kommer ut ur dörren. Jag väntar mina fem minuter och går sen runt i den. När jag då kommer ut i rummet är klockan 12.00 igen och en kopia av mig står där och väntar. Eftersom han hade gjort upp samma plan som jag i förväg, och jag nu kom ut ur svängdörren, så handlar han som jag skulle ha gjort i det fallet. Han stannar kvar i rummet med mig. Rummet jag lämnade förblir tomt, eftersom jag aldrig kom tillbaka till det rummet.

Ingen av historierna för de båda rummen är motsägande. Det enda som har hänt är att jag och mitt alter ego har upplevt två skilda historier, varav ingen heller är motsägande. Den enda fråga som återstår är hur den virtuella verklighetssimulatorn väljer historia att upplevas av mig.

Den har en identisk (virtuell) kopia av mig till hands. Eftersom den är identisk med mig är min upplevelse i början av experimentet inte olik om jag vore ensam. Genom en slumpgenerator bestäms så vilken historia jag får uppleva och vilken som tilldelas kopian. Det betyder att om jag gör om experimentet flera gånger får jag spela olika roller i genomsnitt varannan gång.

En tillräckligt avancerad virtuell verklighetssimulator kan alltså fullständigt naturtroget försätta mig i förfluten tid. Finns svängdörrar till förfluten tid, till parallella universa av ett speciellt slag, även i verkligheten?

Förvånande nog gör det nog det. Ekvationerna i Einsteins allmänna relativitetsteori har många lösningar som tycks vara ett slags svängdörrar till förfluten tid. Före den moderna förståelsen av kvantfysiken (med många-världar) ignorerades alla sådana funna lösningar därför att man trodde att tidsresor skulle leda till paradoxer. Som vi sett gör de inte det.

Sådana resor kanske kan vara möjliga i närheten av massiva roterande objekt, såsom svarta hål. Kandidater till en förenande kvantgravitationsteori verkar också peka på att det i Planckskaleperspektivet uppstår små svängdörrar överallt som loopar bakåt i tiden. I analogi till supersträngteorins små hopkrökta rumsdimensioner och utsträckta vanliga dimensioner som mycket väl kan vara jättelika cirklar, så kan man spekulera om att vår vanliga tidsuppfattning kanske också kan göra mycket större loopar bakåt i tiden.

Om vi kan bygga fungerande tidsmaskiner eller hitta platser i universum som fungerar som svängdörrar till historisk tid har vi skapat förutsättningar för en feedback-mekanism som kan leda direkt till en Omegapunktteknologi. Hur går det till?

 

 

 

 

 

 

 



[1] Gordon Moore var med och grundade företaget Intel 1969.

[2] Ray Kurzweil, författare till boken The Age of Spiritual Machines: When Computer Exceed Human Intelligence

[3] Denna formulering (från1983) tillskrivs av David Deutsch kollegorna Don Page och William Wooters

[4] Kapitel 12 i Fabric of Reality

[5] Detta tar loven av ett argument mot tidsresor som framförts av Stephen Hawking, nämligen att det skulle krylla av turister från framtiden om sådana resor vore möjliga. Vi ser nu att de inte är möjliga förrän vi har konstruerat en tidsmaskin själva.

[6] För att undersöka studieområdet detaljerat måste man naturligtvis, som alltid i vetenskapliga sammanhang, göra det mot bakgrund av den matematiska formalismen.