Tema Dawkins[1]

 

GÅNG, HJÄRNAN OCH VI

 

 

 

Richard Dawkins gör i sin nya bok en pilgrimsfärd till våra genetiska rötter. De står att finna i afrika. Det är tveklöst så om man går tillbaka ett par miljoner år i tiden. Men Dawkins börjar resan med några funderingar kring den moderna människans mer närliggande uppkomst från mer ålderdomliga varianter som han samlingsvis benämner med termen den arkaiska människan.

Arkaiska former av homo sapiens sträcker sig bakåt i tiden närmare en miljon år, där de gradvis övergår i ett ännu tidigare släkte homo erectus. Detta släkte är naturligtvis ännu mer ålderdomligt än de arkaiska människorna, men går, som framgår av namnet, på två ben, liksom den arkaiska och den moderna människan. Här finns inga skarpa skiljelinjer. Olika former lever parallellt under långa tider. Om man räknar neandertalarna till de arkaiska formerna så levde de jämsides med den moderna människan ända fram till knappt trettiotusen år sedan.

Går vi ännu längre tillbaka i tiden, ytterligare en miljon år ungefär, träffar vi på arten homo habilis. Eftersom denna art också gick upprätt, så föredrar vissa, däribland Dawkins, att benämna den art som därefter levde fram till ungefär en kvarts miljon år sedan, för homo ergaster, snarare än erectus, eftersom denna egenskap inte alls var speciell för dem.

Medan tidsöverlappningen mellan arkaiska människor och moderna människor var stor, existerar den inte alls mellan moderna människor och ergaster. Trots att deras hjärna var mindre än vår finns tecken på att de lärt sig göra upp lägereldar och att de använde verktyg. De spred sig också över stora delar av världen från afrika. Huruvida de hade ett språk är omtvistat.

Går vi längre än två miljoner år bakåt i tiden är vi framme vid tiden för homo habilis. Vi befinner oss nu enbart i afrika och det som händer under denna arts uppkomst och utdöende är en kraftig tillväxt av hjärnans storlek. Medan det fanns apmänniskor för mer än fyra miljoner år sedan som redan gick på två ben, så hade dessa inte nämnvärt större hjärnor än andra apor. När homo habilis stod på sin höjdpunkt hade de redan fem gånger större hjärna än normalt för ett däggdjur av samma storlek. Det kan jämföras med en modern människas hjärna som med samma mått mätt är sex gånger större.

Det finns många teorier kring varför vissa apor började gå upprätt. Dawkins framkastar tanken att gångarter är ett beteende som är lätt och smittsamt att imitera. Det kan ha börjat som ett mode!

Eftersom upprätt gång kom tidigare än den explosiva utvecklingen av hjärnan i vår evolutionshistoria tror många att det var friläggande av händerna för andra sysslor än att gå och klättra med som drev på denna utveckling. Snabbheten i utveckling tyder dock, enligt Dawkins, på en slags mjukvara-hårdvara utvecklingsspiral. Det är ett känt faktum att utvecklingen av mjukvara drivit på den snabba utvecklingen av datorernas hårdvara, som gjort utvecklingen av mjukvaran ännu mer sofistikerad o s v.

Man har faktiskt hittat en kandidat i "hårdvaran" som verkar utvecklats tillsammans med vår viktigaste "mjukvara", språket. Det är en gen som är gemensam för såväl möss, som apor, som människor. Dess roll har utvecklats gradvis över långa, långa tidseoner från mus till apa, men mycket snabbt sedan vi urskiljde oss som egen art från aporna.

Andra mjukvaruberoende beteenden som kräver enorm hjärnkapacitet är vår, jämfört med aporna, överlägset träffsäkra kastteknik och vår förmåga att kunna spåra. Båda dessa av betydelse för framgångsrik jakt naturligtvis. En del tror att språket självt härstammar från båda dessa aktiviteter i överförd mening. Som upphovsman till begreppet mem, som står för ett slags smittsamma minnen (Se Mångfaldens mönster), nämner naturligtvis Dawkins även dessa som pådrivande i mjukvaruutvecklingen som drev fram den snabba hjärntillväxten.

För balansens skull vill Dawkins emellertid framkasta möjligheten av att vår hjärnas enorma, eller kanske i den här jämförelsen snarast abnorma, tillväxt är en evolutionistisk kuriosa som är typisk för en skenande utveckling som beror av sexuella nyckfulla preferenser. Det bästa exemplet på detta är kanske påfågelns överdrivna och praktfulla stjärtfjädrar.

Inte så konstigt då, att många tycker att hjärnan är det sexigaste organet...