Tema Dawkins[1]

 

EFTERKLOKHETENS DÅRSKAP

 

 

 

Richard Dawkins inleder sin nya bok med en varning för efterklokhet när vi betraktar evolutionens verk.

Även om det är allmänt accepterat bland biologer idag att vi alla är del av ett och samma utvecklingsträd betyder inte det att vi är kronan på verket. Alla idag levande organismer härstammar från samma urlivscell. Alla nu levande organismer är därför, i så fall, lika mycket kronan på verket. Detta gäller oavsett om organismen är en bakterie, en svamp, en växt eller ett djur (som vi).

Dawkins vill beskriva utvecklingsträdet genom att låta alla organismerna göra en pilgrimsfärd bakåt i tiden. Han börjar visserligen med människan, men kunde ha börjat med vilken nu levande varelse som helst. Det han vill beskriva är nämligen de knutpunkter där pilgrimerna möts, alltså där två grenar blir till en grövre i utvecklingsträdet.

Hur många sådana möten behövs för att alla de olika organismernas pilgrimsfärd skall uppgå i en för alla gemensam stam? Det förvånande svaret är fyrtio. Vi är inte mer än fyrtio förgreningar avlägsna från vare sig växter, bakterier, svampar eller alla andra djur!

Eftersom vi är människor ställer Dawkins ändå först frågan: Hur långt bak i tiden måste vi gå för att komma till alla nu levande människors första gemensamma anfader?

Går man tillräckligt långt tillbaka, sådär en 100 miljoner år, till en tid då våra närmsta släktingar liknade pungråttor eller näbbmöss, är det ett enkelt faktum att ett av dessa däggdjur är vår gemensamma stamfader. Därefter är alla våra förfäder gemensamma bara därför att vi idag är människor. På samma sätt är en nära släkting till detta djur med säkerhet gemensam stamfader till alla nu levande elefanter, men däremot inte till en enda människa. Lägg märke till att ingenting skilde de båda urdäggdjuren åt på den tid det begav sig. De kunde ha bytt plats utan att släktträdet i övrigt skulle förändrats. Det visar på dårskapen av efterklokhet när man talar om utveckling i evolutionstermer.

Nu behöver vi människor inte alls gå så långt tillbaka för att alla våra förfäder ska vara gemensamma. Med matematiska modeller har man kunnat ringa in vår närmsta gemensamma anfader till mellan några tiotusentals upp till något hundratusentals år bakåt i tiden.

Eftersom vi talar om släktträd i det här fallet levde förmodligen våra närmsta anföräldrar inte i Afrika. Så nära i tiden var jordens befolkning mycket utspridd, så rent geografiska skäl talar emot det.

Att den första människan levde i Afrika är däremot bombsäkert. Afrika har fortfarande den största genetiska variationsrikedomen bland människor i hela världen. Dawkins säger att om man tog bort alla människor som bor söder om sahara så skulle det mesta av mänsklig genetisk variation försvinna. Om man däremot tog bort resten av världen och bara behöll människorna på hela den afrikanska kontinenten så skulle man inte märka någon skillnad i genetisk variation mot jordens hela befolkning.

Det är alltså stor skillnad på släktträd och genetisk samhörighet. När du får barn får det exakt hälften av sina gener från dig. När du får barnbarn får det i genomsnitt en fjärdedel av dina gener. Ditt barn lämnar ju exakt hälften av sina gener till ditt barnbarn, men den hälften skulle ju av en slump kunna vara den hälft den fick av sin andra förälder och inte en enda gen från dig. Man behöver alltså inte gå många släktgenerationer för att med stor sannolikhet inte återfinna en enda gemensam gen med förfäderna.

Generna har sina egna släktförhållanden. Delar av DNA hänger ofta ihop under utvecklingen. När man avlar djur för vissa egenskaper får denna DNA-dynamik ofta oväntade konsekvenser. I ett försök att avla fram silverrävar som betedde sig som hundrasen collie lyckades man inte bara ge dem colliebeteende inom 20 år utan de fick också ett collieliknande utseende!

Det är ett faktum att bitar i din DNA är närmre besläktade med schimpanser än med andra människor och att bitar i mitt DNA är närmre besläktade med någon schimpansindivid än till dig (eller till dina schimpanser...