Tema relationer[1]

 

PÅVERKAN UTAN SKULD

 

 

 

"Varje gång du ljuger får du en svart prick i själen", sa min mamma.

Som liten behövde jag något konkret att placera själen i, något som kunde få prickar, annars blev mammas ord alldeles för förvirrande. Jag bestämde mig för att själen satt i hjärtat.

På något vis kunde mitt samvete sätta svarta prickar på mitt hjärta, tänkte jag. Det var inte så dumt tänkt. Det som satte prickar måste komma inifrån mig själv, måste förflytta sig i takt med min hjärna och hjärta. Mina organ förflyttar sig nämligen med ca en miljon kilometer i timmen genom den kosmiska bakgrundsstrålningen från Big Bang. Om inte själen följde med skulle den helt enkelt inte kunna hålla kontakt med mig.

Det är det enklaste argumentet mot att det skulle kunna finnas en domare. Även om det fanns en översterättskipare, skulle han/hon inte ha en chans i den helvetiska utvecklingen sedan Big Bang att hitta den skyldige på domedagen! Det närmaste vi kommer en påtagligt absolut, och för vårt personliga liv fullständigt likgiltig, verklighet är den kosmiska bakgrundsstrålningen. Varje ännu absolutare makt skulle ha än mindre möjlighet att påverka oss på ett personligt plan.

Vi måste vara våra egna domare. Blir då inte precis allt relativt?

När Einstein presenterat sin relativitetsteori var det brukligt att svänga sig med påståendet, att allt är relativt. De som kunde sin fysik brukade precisera med att säga, att allt är relativt ljusets hastighet som är konstant.

Att ingenting skulle vara snabbare än ljuset är emellertid inte ens det sant. Var och en som tittar upp på stjärnhimlen och vrider på huvudet får den att snurra, relativt de betraktande ögonen, mycket fortare än ljuset.

Ljushastigheten som konstant är bara definierad relativt närliggande kroppar, mellan vilka ingen energiform kan röra sig fortare än ljuset. Eftersom all påverkan är lokal kan naturligtvis ingen signal fortplanta sig snabbare än så över större avstånd heller.

Om inte ens ljuset är en absolut rörelseform, vad skulle då vara det, kan man undra. Att tänka sig rörelse i sig utan den konkreta formen visar sig inte hållbart. Alla tankar om "ting i sig", i 1700-tals filosofen Kants efterföljd, kan med modern fysikvetenskap äntligen begravas och vila i frid (får man hoppas).

Gott och ont kan inte heller skiljas från sin lokala definition. Det är en vanlig terapiform, för att stödja skuldbelagda personer som gjort brott, att uppmana till att skilja på handling och person. Den handling du gjort är avskyvärd, men du är inte avskyvärd, brukar det heta.

Frågan är vilken autonom, från beteendet skild, person man då menar. Knappast det autonoma nervsystemet, som vi varken kan påverka eller styra. De mönster i vårt nervsystem som vi kopplar till värderingar är sådana som påverkar och påverkas av sin omgivning.

Sådana värderade mönster pusslar vi alla ihop. Utseendet på pusselbitarna är olika från person till person. Din pusselbit passar inte i mitt pussel, så att säga. Dessa privata pusselbitar har lika lite som något annat ett värde "i sig". Det är de framväxande pusselbilderna som värderas av dig och alla dina pusslande kollegor.

Om du vill svära dig fri från varje skuld kan du alltid hävda det omedvetna i din inre pusselgärning och de oberäkneliga störande moment utifrån som dessutom påverkat den slutliga bilden. Men det är betydligt klokare att välja en lagom stor del av bilden som ditt alldeles egna ansvarsområde.

Ju mer du väljer att ta ansvar för, desto större gör du din förmåga. Ingen kan ju säga att du bör göra något som du inte kan göra. Med kunnande ökar vår förmåga, även vår förmåga att definiera vår kunskap. I spänningsfältet mellan "inte kunna veta" och "borde ha vetat" uppstår varierande grad av skuldkänslor, som hjälper dig att inte göra om liknande misstag gång på gång.

Detta utvecklingsperspektiv har inte plats för en en gång för alla bestämd "ondska", eller för den delen en en gång för alla bestämd "godhet". Naturvetenskapen har mönstrat ut absolut bestämda värden på fysiska storheter. Inom kulturen är det samma sak med skuldbegreppet. Det finns ingen absolut skuld.

I en nyckelscen i filmen "Så som i himmelen" låter Kay Pollak prästfrun upplysa sin förvirrade make om detta faktum.

"Det finns ingen synd", säger hon.

Just så.

Referenser: Daniel C. Dennet: Freedom Evolves, PENGUIN BOOKS LTD, 2004
Christoph Schiller: Motion Mountain - The physics textbook , 1997 - 2004