Tema relationer[1]

 

PÅVERKAN UTAN SJÄL

 

 

 

När jag första gången hörde Frank Sinatra sjunga "I did it my waaaaay", i sin oefterhärmliga stil, förstod jag genast att jag hade hört en modern klassiker. Det var en hyllning till egensinnet hos den mannen i synnerhet och också till egensinnet i allmänhet som var destinerad till framgång.

Det kanske verkar i det närmaste omöjligt att tänka sig att ett sådant själfullt egensinne skulle kunna uppkomma ur enbart fysiska processers påverkan på varandra. Lyckligtvis är det inte fallet.

Jag väljer ordet lyckligtvis för att det tar udden av den dåliga argumentationsstil som använder det personligt otänkbara som argument mot den ena eller andra möjligheten. En som flitigt använder den stilen i sina arbeten är den svenske sociologen Jan Adrianson, som främst utmärker sig för att han inte kan acceptera evolutionsteorin. I sin doktorsavhandling från 1985 sätter han tonen för sin oförmåga, genom hävdandet av "omöjligheten att överhuvudtaget upprätta en aktiv människosyn inom hägnet av den vetenskapliga världsbilden".

Det som Jan Adrianson omöjligt kan tänka sig är, att det skulle kunna finnas autonoma subjekt, med kreativitet och fri vilja, med mindre än att dessa transcenderar det som är möjligt att vetenskapligt beskriva.

Douglas Hofstadter, professor i kognitionsvetenskap och datavetenskap, som blivit berömd för klassikern från 1979 "Gödel, Escher, Bach: An eternal golden braid - A metaphorical fugue on minds and machines in the spirit of Lewis Carroll", menar också att kreativitet förutsätter autonomi.

Ett autonomt maskineri (eller organism) måste kunna fatta sina egna beslut snarare än att effektuera en rad beslut som direkt eller indirekt fattas av någon/något annat, som t ex en själ.

Hofstadter kan t o m tänka sig att det är möjligt att skapa ett datorprogram som förevisar denna aktiva hållning (som han exemplifierar med det konkreta livslånga projektet att kunna automatisera det sofistikerade konstnärliga hantverket att skapa nya teckensnitt).

Kreativ förmåga och stilistisk säkerhet, att hitta sin egen stil (oavsett verksamhet) att påverka omgivningen med, är vad autonoma subjekt är "besjälade" med. Hur går det till?

Det krävs en rik och flexibel inre struktur som är adaptiv till sin omgivning. Inom strukturen själv måste den adaptiva processen kunna fortsätta på olika nivåer, där påverkan från vissa delar av strukturen sker på andra delar av strukturen själv. Denna påverkan måste kunna ske parallellt. Vissa strukturer spelar rollen av regler medan andra får utgöra resultatet och ytterligare andra får stå för applåderna (eller buropen). Påverkan från omgivningen och de interna interaktionerna gör de olika processerna slumpmässigt oberoende av varandra (asynkront parallella). Nya inre strukturer som inte kunnat förutses uppstår, vilket inkluderar nya "stilar" för såväl regler som resultat, som slår igenom i såväl feedbackloopar inom strukturen som på dess sätt att göra avtryck i sin omgivning.

Evolutionen har skapat ett sådant "program" i vår hjärna. Resten är, som fysiker brukar säga, bara kemi.

Referenser: Douglas Hofstadter: Fluid Concepts and Creative Analogies: Computer Models of the Fundamental Mechanisms of Thought, HARPERCOLLINS PUBLISHERS, 1996
Jan Adrianson: Bortom arv och miljö, Akademilitteratur, 1985